I väntan på stormen

I väntan på stormen

Idag har de utlovat storm. Bara klass 1-varning här i Blekinge, men iallafall. Det har gjort att vi har kört in ved och fyllt vedlårarna, både till pannan och kakelugnarna. Vi har fyllt upp med vatten och har mat så det räcker ett bra tag. Vi har varit med förr.

När vi hade besök från Nya Zeeland i somras och de öppnade vårt skafferi häpnade de över hur mycket mat vi hade. Torrvaror. Själva bor de mitt emot en speceriaffär och handlar varje dag. Vi handlar en gång i veckan. Med tre mil, eller fem mil, till affärerna, beroende på om vi väljer att handla i Ronneby eller Karlskrona, har vi alltid laddat med mat. Det kan ju hända att vi inte kommer ut på en vecka. Det har hänt förr.

När stormen Gudrun slog till, föll träden som plockepinn runt oss. Det var som om en tromb hade gått fram på ena sidan av huset. Träden låg huller om buller, i stort sett omöjliga att forcera, iallafall med bil. Vi klättrade och tog oss över. Bara för att mötas av bonden på andra sidan som börjat såga. Han hade redan ringt efter skogsmaskin. Det tog tre dagar innan vägen var farbar igen. Trots att de jobbade med skogsmaskin! Strömmen kom tillbaka efter en vecka. All mat i frysarna var förstörd. Efter att vägen blivit framkomlig kom militärfordon. De knackade på i varje hus och frågade om vi hade behov av något. Ström! svarade vi. Men det var inget de kunde hjälpa oss med. Livet fick fungera ändå. Det regnade, så vi hade vatten i regnvattenstunnorna, att koka och använda som dricksvatten, och att spola toaletterna med. Allting går.

Nu vet vi vad det vill säga när det kommer en stormvarning. Även om det bara är klass 1. Det kan gå riktigt illa. Med mat i skafferiet, torkad svamp och örter klarar vi oss långt. Även utan ström. Vi har jägarkök, ett som jag använde när jag var med i scouterna. Sedan vi flyttade ut på landet i Eringsboda har det använts flitigt under vintrarna.

Det är svårt att tro att det ska bli storm. Solen har skinit hela dagen. Trulsa har legat som en pälsboa runt halsen på mig när jag har kört in ved. Troll har busat med Tudor och jagat efter veden som jag slängt i skottkärran. Det har varit en ljuvlig vårpromenad med +7 grader. Nu faller temperaturen. Fortfarande är himlen blå, med vita, fluffiga moln som drar fort förbi. Här är det vindstilla. Men de har lovat mellan 22-33 sekundmeter till kvällen. Svårt att tro. Kanske vi klarar oss från stormen...

Jag tänker på alla som är ute i jultrafiken. Måtte stormen inte bli så svår som de säger. Hoppas skyddsänglarna håller sina vakande händer över de som är ute på vägarna.

Nu ska jag fylla på vattenskålarna till Tudor också. Lika bra. Man vet ju aldrig. Nu väntar vi på stormen Urd.

Ha en fortsatt God Jul!

Jag med några av
mina drygt 40 böcker.
Foto Bertil Knoester

 

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius 

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!


Här ser du några av årets nya böcker:

Döden på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Boken är spännande hela vägen från början till slut. Något som bidrar till spänningen är att Kim Kimselius är en mästare på cliffhangers. Nästan varje kapitel avslutas med en, och det går inte att låta bli att läsa nästa kapitel." Jenny Forsberg

Det osynliga folket på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Har just läst klart Döden på Island och Det osynliga folket på Island, och tycker att de är två av de bästa böckerna i serien så här långt (och det kommer från någon som älskar alla böckerna i Theo och Ramona-serien)! Fast det är förstås svårt att slå Tillbaka till Pompeji." Wattpad/Fish-out-of-Water-5

Mördande foto. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.
"Gud vilken rysare!" Wattpad/alejon03

"En av världens mest spännande och bästa böcker tycker jag!" Wattpad/arongustavsson

Staden på andra sidan Fjäderpennan. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Fantasyserien, Staden på andra sidan, utgör en härlig kontrast mot den historiska Theo och Ramonaserien. Kims fantasi är levande och man vet aldrig hur historien ska utveckla sig, eller vilka äventyr som väntar på nästa blad." Ingela Svensson

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Magisk vit värld

Igår snöade det tung, blöt snö. Det gjorde att vi fick strömavbrott ett par timmar. Men det går bra att läsa i stearinljus och ficklampans sken, så jag hann med riktigt mycket researchläsning trots strömavbrottet. När till slut strömmen återkom och det var dags att ge oss ut på sista kissrundan var det en magisk vit värld utanför.

Jag testade min nya kamera för att se om den dög att ta bilder i mörkret med och visst blev det bra bild?

Den här bilden tycker jag är riktigt magisk med ljuset som strömmar ut från huset och hundarna som är på väg hem.

Så här ser trädet på första bilden ut i dagsljus. Det här är utfodringsplatsen för fåglarna. Här hänger många foderautomater, talgbollar, kokosnötter och fett från julskinkorna. Här är det alltid full fart på fåglarna. Stora flockar kommer och landar, äter och flyger upp till de träden omkring och bjuder på en ljuvlig konsert.

Det här är en bit av hundarnas hundgård. De är inte så mycket i hundgården nuförtiden. Det är mest när vi har besök som hundarna får vara här. Annars är de med oss på hela tomten (2 tunnland).

Hundarna älskar fågelfrön och idag lockade även de lågt hängande talgbollarna. Men de var duktiga, de tog ingenting från träden, även om de stora berner sennenhundarna lätt skulle kunna ha plockat till sig det de ville.

Här är det full fart upp mot parkeringen och vår skogsrunda. Öronen fladdrar på hundarna när de rusar efter varandra. Just nu är det Tickie som är först.

Snön ligger tung över allting och det är otroligt vackert!

Här ser du den snöiga grinden som jag även har ett nattfoto på.

Tola mumsar lyckligt i sig så mycket snö hon orkar.

Tickie har gett upp och vill gå hem, för snön fastnar i STORA klumpar runt benen på henne och hon får allt svårare att gå. Till slut lämnar hon oss och vi möts igen när vi en stund senare kommer till yttertrappan där hon står och väntar på oss.

De stora hundarna älskar snö och hänger med på hela rundan. Här är det Tola.

Här poserar Pluto.

När träden hänger tunga av snö är det som att vandra i ett helt annat landskap. Allt är tyst och mjukt. Inga steg hörs. Det känns rent och fräscht. Men det är tungt att gå i snön, när temperaturen ligger runt +/-0 grader.

Pluto skyndar ivrigt i förväg, på väg till källaringången för att mata katterna. Han ÄLSKAR katter, det är bara det att ingen av de katter vi har just nu älskar honom... När han var valp hade vi en katt som fostrade honom och hans kullsyskon. Sol, som katten hette, var tillsammans med valparna och lärde dem, på ett mycket försiktigt sätt, att man inte jagar katter. Saknar Sol. Han bara försvann en dag. En granne hade sett honom bli jagad av en lokatt...

Ja, idag är det sannerligen en magisk vit värld utanför fönstret. Maken är ute och skottar och nya stora snöflingor har börjat falla. Dags för mig att gå ut och ta ett tag med snöskyffeln!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Ofrivilligt vinterbad

Lunchpromenaden med hundarna blev inte riktigt som planerad. En isande kall vind blåste, -4 grader, och betydligt kallare i och med vinden. Till min glädje upptäckte jag att det hade smält undan en del i skogen, så jag kravlade mig över snövallen och ut i skogen, där skaren nu äntligen bar oss. Hundarna blev saliga av lycka! De for iväg, hela tiden inom synhåll och så fort jag ropade var de lika snabbt tillbaka. De springer aldrig långt ifrån mig utan håller sig alltid nära.

En bit in i skogen ligger en liten glänta, utefter den sträcker sig ett långt och DJUPT uppgrävt dike. På sommaren är det hundarnas swimmingpool där de kan simma, så du förstår att det är djupt med höga, branta kanter. Hundarna får inte lov att gå ned där, förutom där det är lätt att ta sig upp.

Snön var hårt packad i gläntan och hundarna sprang som vinthundar fram och tillbaka och rätt som det var satte Pluto, min stora hanhund, sikte på djupa diket, (på en av de förbjudna platserna eftersom sidorna är så branta). Det gick så fort att jag inte ens hann ropa "hit" förrän han försvann genom isen. Till min glädje lyckades han kravla sig upp innan jag hunnit fram för att rädda honom. Direkt jag kom fram försökte han torka sig mot mina ben, eftersom han var genomvåt.

Nu blev det full fart hemåt. Jag var rädd att Pluto skulle få lunginflammation, men hade ändå tanken på att vattnet kanske trots allt inte hade gått igenom hans tjocka päls, som just nu mest liknar en tovad yllemössa. Gissa att jag var glad för att jag har bestämt mig att inte borsta honom förrän den värsta kylan är över.

Pluto är den hund som älskar att bli fönad, inte för att han har blivit det någon gång, men för att jag har tränat alla hundarna att bli fönade. När de står still under tiden som jag blåser lite på dem, då får de godis. Pluto älskar godis!

Idag tyckte Pluto till slut att det tog väldigt lång tid innan det blev något godis, tidigare har det ju räckt med bara några sekunder. Ändå stod han still tills jag var klar.

Nu har Pluto rullat ihop sig i Tickies lilla säng. Det är precis att han kommer in i fleecebädden med fleecesidor. Varmt och gott och tryggt. För det var nog en liten chockupplevelse för Pluto att hamna i det iskalla vattnet. Tack och lov att det gick bra!

När jag precis upptäckt Plutos bravad på promenaden kom Tola mycket stolt och gav mig överkäken på en älg. Jag tänkte på Bones, kriminalserien på tv, för det var inget annat än ben och tänder kvar av älgen. Vilket jag var tacksam för, annars hade jag haft en hund till att ta hand om. För det finns väl inget smaskigare än att rulla sig i ett riktigt ruttet mysigt lik... om man är hund.

Ska bli riktigt skönt och lugnt att återgå till jobbet igen efter en sådan här dramatisk lunchpromenad, som idag blev i kortaste laget.

Tickie... Ja hon undvek noga att få närkontakt med den stora Bernerhanen, däremot var hon mycket nyfiken på älgbenet, men jag hade markerat det som "mitt" och därför gick ingen av hundarna fram till det igen.

Nu är det bara att sätta igång igen och läsa och skriva om människor som begravs levande, skjuts, gasas, sprängs i bitar, ja mördas i största allmänhet under andra världskriget. Då känns lunchens upplevelse väldigt betydelselös, trots att det i just den stunden var en nog så skrämmande upplevelse.

Som du säkert förstår kommer vi att vänta med att gå den här promenaden tills isen och snön är borta. Vill inte ha en repris av dagens dramatiska händelse.

Kramisar Kim
(På sommarbilden ser du från vänster, Tola, Namie (som tyvärr inte finns med oss längre), vinterbadaren Pluto och lilla Tickie.)

 



Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Vintern håller oss i ett järngrepp

Här är det bitande kallt just nu -18 grader och fallande temperatur, klockan är 18.10. En stor fullmåne lyser över den snötäckta naturen. När fullmånen gick upp över trädtopparna var den blodröd, vilket fick mig att tänka på vampyrer...

Men snön och kylan får mig även att tänka på små tomtar/vättar som smyger omkring i grå kläder, med sina yllemössor och tjocka yllevantar. De ser till stugor och hus och för tur med sig, det är i alla fall vad jag fick lära mig när jag var liten, både i sagor och av mina mor- och farföräldrar.

Det är så kallt att näshåren frös till is när jag var ute och körde in ved. Tola och Pluto hade täcke på sig, men Tickies var för litet så hon fick vara utan. Förstår att hon ville gå in så fort jag öppnade dörren med en ny famn ved. Tror det är mest tassarna hon fryser om.

Katterna har inte varit ute på flera dagar. Ändå är de utekatter, de har egen dörr som de kan gå ut och in genom precis som de vill. De föredrar att stanna inne i värmen vid elementet och pannan. Jag förstår dem.

Nu när jag inte längre behöver bekymra mig över hala vägar, tycker jag att snön är vacker. Det går att åka skidor även på vägen utanför, eftersom den är helt snötäckt med stora vallar upp vid sidorna om vägen. Jag har redan varit ute på en skidtur tillsammans med hundarna idag. Då var det "bara" -11 grader. Eftersom jag inte har gjort något skidspår ännu, plöjer skidorna djupt ned i snön och jag är rädd för att falla omkull, för tänk om jag inte kan ta mig upp igen ur all den här snön!
Här i Blekinge där jag bor har vi fått 75 centimeter snö redan och de har "lovat" att det ska komma cirka 30-40 centimeter till imorgon...

Det är vackert med fullmånen över uthuset, det snötäckta taket, de snötyngda grenarna. Ja, det är jättevackert när all skottning är "klar", i alla fall för den är omgången.

Men i morgon börjar ny skottning, ny ved ska köras in så att pannan kan gå på högvarv för att hålla huset varmt.

Tänker på alla stackare som ska ut i jultrafiken, på ishala, snömoddiga vägar i den här kylan. Jag är glad att vi inte ska få besök, jag hade varit orolig för de som skulle köra hit.
Var rädd om dig i jultrafiken, så att det blir en gnistrande vacker jul även för dig. Och tänk på att julen är en fridens tid, en tid för eftertanke, en tid av lugn och ro, en tid av gemenskap eller av rofylldhet.

Ta det lugnt på vägarna, det är bättre att du kommer fram för sent, än att du inte kommer fram alls.

Önskar dig en underbar Jul!

Kramisar från Kim.

Resa i tid och rum, snöoväder och trafikkaos

Hela mitt liv består av en enda lång resa, både i fantasin och verkligheten.

I fantasien reser jag till de mest exotiska platser, känner värmen runt mig, dofterna och den annorlunda miljön. Jag får ta på mig vackra kläder, smaka på ny mat, kittla fantasin med nya historiska upplevelser.

I verkligheten är det något helt annat. Just nu är det ishala vägar, försenade flyg och tåg, inställda tåg. Vilket inte bara påverkar mig, utan även alla andra som är på väg någonstans.

Idag har jag landat i Stockholm. Var uppe i extra god tid för att skotta ut bilen och sedan köra i ett vansinnigt vackert vinterlandskap, där granar böjde sina snötyngda grenar över vägen. Det kändes som om jag var den enda vakna människan i hela världen. Inte ens rådjuren, älgarna eller vildsvinen sprang förbi i billyktornas sken, i den för övrigt kolsvarta omgivningen.

Sista planet från Stockholm hade anlänt försenat kvällen innan, men det stod där på plattan och väntade på oss morgontidiga resenärer som skulle upp till huvudstaden. När alla väl satt sig på sina platser, spänt fast säkerhetsbältena, rätat upp stolsryggarna hör vi kaptenens röst i högtalaren. Han hälsar oss godmorgon och berättar att på grund av snöoväder i Stockholm kommer vi att bli en timma försenade. Ett samfällt NEJ ljöd genom planet.

Jag knäppte upp säkerhetsbältet, lutade stolsryggen bakåt och reste i fantasin istället för i verkligheten. Betydligt enklare, varmare och snabbare. Jag hann ta mig både till Nya Zeelands tropiska värme och andra världskrigets kyla innan jag bryskt förpassades tillbaka till verkligheten av en flygvärdinna som frågade om jag ville ha kaffe eller te. Någon undrade om vi verkligen hade tid att dricka något nu, tänk om vi fick order att lyfta? Men flygvärdinnan visste besked och delade lugnt ut dryck till oss alla.

Det var en väldigt psykologisk flygkapten, för då och då kom han med små optimistiska meddelanden att han "just fått veta att vi skulle få lyfta tidigare, om bara 30 minuter!" Glädjen spred sig genom planet och jag tänkte: Vad lättlurade de är. För en halvtimma sedan sa flygkaptenen att vi skulle få lyfta om en timma, och han säger precis samma sak nu, han har bara dragit av den tid vi har väntat...

Läppjande på mitt varma te försvann jag bort i fantasin igen, bearbetade Kimberlie - Främlingar i huvudet, såg framför mig miljön och kände värmen sprida sig genom mig.

Ett nytt utrop från den optimistiska kaptenen: Nu hade han fått besked om att vi kunde lyfta om 15 minuter... Då hade det gått 45 minuter sedan han hade sagt att vi skulle lyfta om 60 minuter. Men alla blev lika glada som vid förra meddelandet.

Så var det dags. Planet lyfte och det blev en rätt skumpig färd när vi närmade oss den turbulenta luften runt Stockholm. Men jag kände ingenting. Jag var inte där, för trots att min kropp befann sig i ett plan i snöstorm befann sig min själ på Nya Zeeland tillsammans med Kimberlie, Andy och fru Moonwind när de slutligen ställs öga mot öga med de främlingar som länge har gäckat dem. Nu var det väldigt spännande!

Plötsligt dunkade det till i planet, bromsarna slog till och vi hade tagit mark i snöstorm i Stockholm, där plogbilarna körde rad på rad för att hålla en bana öppen för flygtrafik. Det tog mig tillbaka till den kalla verkligheten. Nu fanns det ingen tid att resa i fantasin längre, nu skulle bagage hämtas ut, taxi till Historiska Museet, checka in på hotellet. Blev förvånad över hur lite snö det var i Stockholm jämfört med södra Sverige. Jag som flyttade från Stockholm för att slippa snön insåg att vi hade mer snö där jag bor nu.

Trafikinformationstavlorna på Arlanda lyste röda med förseningar och inställda flyg. Hårdast drabbade var flygen från Europa och Storbritannien. De är inte så vana vid snö som vi nordbor är.

Nu på kvällen gick jag in till Centralstationen för att se hur det såg ut på den trafikinformationstavlan. I stort sett alla tåg var försenade. Där fanns även trafikinformationstavlor för Arlanda och de var fortfarande lika ilsket röda som i morse. Glad att jag kom fram till Stockholm.

Det är vid sådana här tillfällen som jag är glad att jag är författare och kan utnyttja förseningar till något kreativt, som att resa i tid och rum, istället för att känna mig instängd i ett litet flygplan tillsammans med andra frustrerade passagerare.

Hoppas du har det bra där ute i snön och kylan. Här på hotellet har jag det jättebra och kan fortsätta min utflykt i fantasin till varmare land trots att snön ligger på taket utanför mitt hotellfönster. Nu ska jag skriva på min bok Kimberlie - Främlingar!

Kramisar Kim

Intensiv signering hos Billingska bokhandeln i Höör

Så här såg det ut när dörrarna öppnades på Billingska Bokhandeln i Höör 1:a advent. Kunderna vällde in och stod i kö för att köpa mina böcker. På 15 minuter hade vi sålt slut flera titlar och det var inte många böcker kvar. Som tur var hade jag med mig många Theos Pompeji och Boudicas strid mot Romarna, eftersom de var nya och sålde bäst.

Trogna fans återkommer år efter år...


















...lika glada över att fått en ny bok om Theo och Ramona...
















Ibland blev det lite hektiskt när det var många som ville ha böcker, fråga, få autografer, prata och handla... Men det var bara kul.














Medan jag signerade böcker för fullt och pratade, hände mycket utanför dörrarna. Det var stor marknad på torget alldeles utanför dörren, det var sång och musik, och luciatåg med häst och vagn, samt ryttare passerade... och jag missade alltihop!

Normalt brukar det finnas tid över för att ställa mig i dörren och titta på luciatåget, men inte i år. Vips så hade fyra timmar gått och det var dags att gå hem. Här på bilden ser du personalen i butiken och så jag. Ledsen att bilderna är suddiga, men jag hade glömt kameran och lät folk fotografera med min mobil och då gäller det att vara stadig på handen och inte röra mobilen förrän kortet tagits... Men jag ville visa dig på den glädje vi alla kände när dagen var slut. Hoppas det ändå framgår av bilden.










Det var som vanligt en jättekul dag på Billingska bokhandeln i Höör och jag ser fram emot nästa års signering där, eftersom jag nu har fått en trogen skara läsare i staden. Dessutom kom det många nya kunder som "hade hört talas om mina böcker" som de sa och så köpte de ett par stycken.

Det var verkligen julstämning. Det hade snöat hela dagen och det låg ett tjockt snötäcke över allt. Det var kallt och när jag anlände till butiken såg de som byggde upp stånden på torget mycket frusna ut och då skulle de stå där ytterligare flera timmar. Stackars dem. Jag fick stå inomhus men till slut frös även jag eftersom ytterdörren som vanligt var öppen. Snön började falla på kvällen och det var ett perfekt 1:a adventväder.

Dagen efter reste jag hem från Skåne till Blekinge och då råkade jag ut för något riktigt otäckt, som du kan läsa om här.

Kramisar från Kim

Änglavakt!

Flygen inställda på Kastrup, ett tåg fastnade i Glömslövs backar, radioprogrammen avbryts ständigt av trafikmeddelanden, en skolfasad rasade i Malmö på grund av snöns tyngd, skolbuss av vägen...

Det var med alla de meddelanden jag började min hemresa från Skåne till Blekinge. Först hade bilen skottats ut. Snön hade vräkt ned hela natten och stormbyarna skakat om huset. Snön fortsatte falla och stormbyarna ristade om bilen på den hala vägen.

Bitvis var vägen ren och fin, bitvis var den rena katastrofen, bara ett tjockt lager is. Hastigheten var långt under det normala och det var inte så värst mycket trafik på vägarna, men ändå fanns det bilar, och MASSOR av lastbilar.

När jag var halvvägs hemma såg jag plötsligt hur bilen framför bara svängde rakt mot en mötande lastbil. VAD GÖR HAN? Hann jag tänka och sedan smällde det.
På grund av halkan var det god marginal fram till framförvarande bil, men jag undrade ändå om min bil skulle klara sig från att köra rakt in i olyckan, skulle den hinna stanna? Många tankar for genom huvudet.

Sedan studsade personbilen tillbaka från lastbilen och for en bit framåt vägen. Lastbilen fortsatte en bra bit till innan den stannade.

Körde framför olycksbilen, stannade, slet upp dörren och rusade tillbaka, öppnade förardörren och hjälpte mannen ut. Genast sa jag: "Känner vi varandra?" För han verkade så bekant. Men han bara skakade på huvudet. Ja hela han skakade våldsamt. Jag fick undan honom från vägen, såg efter att han inte var skadad och sedan ringde jag 112 och begärde hjälp. De sa att det redan var larmat om olyckan och jag trodde att det var lastbilschauffören som ringt. Men det visade sig sedan att mannens bil hade automatlarm som ringde upp 112 när krockkuddarna löstes ut.

Det tog inte lång stund förrän första bilen anlände, tror det var någon förman för brandkåren. Han såg till att personbilsföraren var okej och fortsatte sedan bort till lastbilen. Vad han upptäckte där gjorde att det gick stort larm.

Personbilen hade nämligen slitit upp den fulla dieseltanken och nu rann allt ut över vägen. Det tog ett tag och sedan var där säkert fyra brandbilar, en ambulans kom och förhörde sig om skadade, men lämnade platsen eftersom den var på väg till en annan olycka. Polisen kom och det blev förhör, först med bilföraren och sedan med mig som var vittne till det hela. Långa köer bildades eftersom vägen var helt avstängd. En brandman började dirigera trafiken att vända om på vägen, för att kunna ta en annan väg runt olycksplatsen.

Medan vi väntat på att bli förhörda pratade jag hela tiden med mannen för att se så att han inte gick in i chocktillstånd. Till slut upptäckte jag att jag verkligen kände honom och när han hade lugnat ned sig insåg faktiskt även han att vi kände varandra. Vi hade arbetat ihop för många, många år sedan.

När han väl blivit hjälpt, fortsatte jag resan hem, på lite darrigare ben och lite skakigare händer. Det var otäckt när bilen rullade fram över det tjocka islagret. När det väl var vajerräcke i mitten kändes det tryggare, ingen risk för att råka få sladd och åka in i en mötande lastbil.

Olyckan spelades upp i mitt inre, hur bilen bara förflyttats rakt mot den mötande lastbilen, av en stormby, av ishalkan... Insåg att det bara hade rört sig om någon meter och det hade blivit en frontalkrock och då hade varken mannen, eller jag klarat oss så bra som vi nu gjorde. Det kallar jag änglavakt mitt i allt elände.

Några timmar senare när jag satt och åt, hörde jag på ett trafikmeddelande att vägen fortfarande inte var röjd efter den olycka som jag blev vittne till.

Ta det försiktigt ute på vägarna. En olycka händer otroligt fort, och det är inte alltid det går så här bra.

Här kan du läsa om när jag hade Änglavakt i en "nära-döden-upplevelse" på Island.

Kramisar från Kim

Första snön kom alldeles för tidigt

Idag kom första snön till den del av Blekinge där jag bor. Här brukar vi alltid få mycket snö, eftersom vi bor på Blekinges "tredje trappsteg" (ni som läst Selma Lagerlöfs "Nils Holgersson", förstår vad jag pratar om.)

Här är det inte långt till Smålandsgränsen. På sommaren har vi gott om sol och lite regn. Ja ibland så lite regn att det är risk att brunnen ska bli torr.
På vintern brukar vi få väldigt kallt och mycket snö och då talar jag om MYCKET snö! När vi flyttade från Stockholm för snart sexton år sedan lämnade vi kvar snöskyfflarna, för "det skulle inte vara någon snö dit vi flyttade".

Den vintern vi flyttade in var den kallaste på hundra år. Pumpen frös, toaletten frös, och... ja det var mer saker som frös sönder, men jag befann mig lycklig och varm på Nya Zeeland och våra kära släktingar tog hand om alla problem. Men det var första och sista gången. Alltsedan dess har vi själva fått ta hand om snön och kylan.

Lagom till första kylan förra hösten gick pannan sönder. Då var jag glad att jag skulle resa iväg till Island, eftersom vi inte hade någon värme inne.

Nu har vi varmt och gott den här vintern. Hoppas jag.

Snön gick över mina vinterskor imorse på morgonpromenaden, och jag blev blöt om sockarna. Hundarna blev överlyckliga över den första snön, åt den, rullade sig i den och busade omkring med varandra som små valpar, trots att de är 8, 6 och 5 år.

Visst det är vackert med snö, men kallt, eländigt och halt. Blir det en lika sträng vinter som förra året blir det väldigt mycket att skotta igen. Förra året hade vi smala gångar som vi precis kunde ta oss runt i, för snön gick ända upp till skrevet på mig. Hundarna var olyckliga, för de kunde bara motionera i gångarna. Det gick inte att gå ut på vägen, för den var så smal på grund av snön att vi inte kunde undkomma bilarna när de kom. Snöhögarna var mycket höga på båda sidor om vägen.

Så du kanske förstår att jag inte blev så glad när jag gick upp i morse, öppnade dörren för att släppa ut hundarna och möttes av massor av snö som tyngde ned alla buskar och träd och låg vit överallt. Jag ville bara gå och lägga mig igen och dra täcket över huvudet. Men det är väl lika bra att vänja sig, tänkte jag och gav mig ut i eländet.

Snön ligger fortfarande kvar, trots att solen har strålat hela dagen. I våra fotspår på de soligaste ställena har snön smält undan. Meteorologerna har lovat regn ikväll, få se hur det blir med det. Kanske blir det istället mer snö här hos oss? Det är fullmåne och kallt och fullmåne brukar innebära molnfritt...

Tacka vet jag sommaren, med +30 grader, strålande sol och en lagom fläktande ljummen vind! Men det är långt dit och många månaders regn, snö och mörker väntar innan dess.

Ser fram emot advent när alla ljusstakarna plockas fram och lyser upp mörkret. Då kan snön vara riktigt vacker att se på, från insidan i stugvärmen, med brasan sprakande bakom ryggen och några stearinljus som kastar ett varmt gult sken i rummet.

Nu ska jag gå och tända brasan och tända de där stearinljusen, känns som om det är rätt utomhusstämning för det!

Kramisar Kim
(På bilderna ser du första snön som jag tog kort på i förmiddags. Visst är det vackert att se på?)

Hösten kommer smygande...

Snart är den här, vintern.

I morse var luften kylig med en metallisk doft när jag började min morgonpromenad. Solen steg sakta högre över horisonten. Förebådande "ovädersmoln" drog som slöjor över himlen.

Hemma på tomten hade solen värmt luften och doften steg från rosor och flox.

Sommaren har varit ljuvligt varm, avkopplande och inspirerande. Men snart är den här igen, den långa, mörka kalla vintern. Det märktes tydligt idag, för morgonen var inte lika underbart ljus och varm som den brukar.

Nu gäller det att ta tag i dagen och vara rädd om varenda ljus stund, vara ute, njuta av ljuset, dofterna, värmen och solen. Kanske dröjer det länge innan vi får se solen igen, när den väl försvinner under höstens och vinterns tunga, mörka moln.

Fånga dagen, lev i nuet och njut av varenda sekund!

Kramisar Kim
(Fotot föreställer Tola i den första snön, december 2009.)