Det var en ljuvlig sommardag, solen strålade från en blå himmel med små bomullstussar till moln. Mellan trädens stammar glittrade sjön inbjudande när jag stannade bilen vid det stora huset, långt ute på landet.
Jag hade lovat att titta på ett hus för en vän. Mäklaren stod och väntade. Trädgården var så där härligt lummig, som den blir när den har fått vara i fred ett tag. Inga jordplättar skymtade i rabatterna, allt var blommor, ogräs och buskar.
Tillsammans utforskade vi trädgården, med alla sina uthus och skjul, sina lummiga bersåer och nästan igenväxta grusgångar. En stor härlig trädgård, som en gång i tiden hade varit mycket välskött och älskad. Jag tyckte redan om huset och omgivningen!
Vi steg in genom altandörren istället för den stora ingången, något som senare skulle visa sig betydelsefullt. Här låg ett STORT vardagsrum, med gammaldags spröjsade fönster från golv till tak och med bedårande utsikt ned mot sjön. Rummet var helt tomt. Gammalt trägolv, en stor öppen vit spis med spiskrans. Ingenting fanns i rummet.
Vi gick in i nästa rum som också var stort som ett vardagsrum, matsalen... Vidare till serveringsgången och minnen från barndomen vällde upp, eftersom det i min farmors hus också hade funnits en serveringsgång, som var en smygväg för oss barn.
Köket var bara en smal gång, men med tanke på den otroliga matsalen tänkte jag att det nog kunde fungera. Här var också gammaldags inredning, med riktiga träluckor och skåpen sträckte sig ända upp till taket. Mysigt och ombonat.
Ut i stora hallen, där en magnifik trätrappa lockande ledde upp till övervåningen, men först skulle vi se alla rum på bottenvåningen. Där fanns även en toalett och ett stort härligt skafferi. På motsatta kortsidan mot köket låg ett stort rum, ljust och trevligt.
Ivrigt sprang jag uppför den stora breda trätrappan, en sådan där trappa som man alltid ser i gamla filmer. Vilket otroligt härligt hus, här skulle jag kunna tänka mig att bo. Där uppe var rummen små, eftersom där fanns många sovrum och samtliga hade en öppen spis eller kakelugn. Men trots sin storlek kändes varje rum gemytliga och hemtrevliga. Trots att det inte fanns en enda möbel i hela huset.
Det blev bara bättre och bättre, allteftersom jag gick mellan de olika rummen.
Det gamla trägolvet knarrade hemtrevligt när vi vandrade omkring i huset och inspekterade. Från övervåningen kunde jag se nedför trappan ända ned till hallen. Det här var ett toppenhus!
Så kom vi till det allra sista rummet i hela huset. Det låg ovanför det rum som låg på motsatta kortsidan av köket. Jag såg framför mig ännu ett ljust, hemtrevligt rum, och jag kunde tänka mig att man härifrån hade en fantastisk utsikt över sjön.
Det här var enda rummet i hela huset där den gamla utsirade trädörren var stängd. Jag stod tätt intill mäklaren, beredd på att kliva in i rummet, när hon sträckte fram handen och öppnade dörren.
I samma stund som dörren öppnades fylldes jag av en fruktansvärd skräck. För vad jag såg när dörren öppnades var inte ett soligt ljust rum, utan ett enda stort svart tomrum fyllt av fasa. Det var något oerhört skrämmande med rummet och jag sa snabbt:
"Här kan jag inte gå in. Här har någon dött!"
Sedan kunde jag inte fort nog komma därifrån, nedför trapporna och till det stora vardagsrummet där vi först hade stigit in.
Mäklaren hade stängt till dörren igen och skyndade efter mig. Jag stannade i det ljusa rummet som badade av solsken. Utanför kvittrade fåglarna och jag borde vara varm och känna mig tillfredsställd över att huset var så vackert, men det enda jag kunde tänka på var det otäcka, sista rummet.
När jag stod där mitt i det stora rummet fastnade min blick på den stora, öppna spisen, där den vita spiskransen löpte runt hela överkanten. Tidigare hade det inte funnits något där, nu stod det ett foto på kanten. Ett foto som talade till mig och sa:
"Titta på mig! Titta på mig!"
Mäklaren hade nu kommit ned och stod vid min sida, jag gick fram och lyfte upp kortet, tittade på det och såg tre mycket söta flickor sitta, sida vid sida, på en träbänk utanför det hus jag stod inuti. Ett mycket vackert, lyckligt kort, om det inte hade varit för känslan jag fick av det.
Jag sträckte ut pekfingret, vidrörde en av flickorna på bilden och sa till mäklaren:
"Hon är det som har dött och fortfarande är kvar i rummet på övervåningen."
Kvinnan såg forskande på mig innan hon svarade: "Ja, det stämmer. Den flickan dog i det rummet."
När jag väl stod ute i solens värme kände jag hur iskylan började lämna min kropp. Jag tyckte det var så synd på ett så perfekt hus för min vän. Jag skulle aldrig kunna besöka det här huset igen och jag visste att min vän inte skulle vilja bo i ett hemsökt hus, även om varken hon eller någon i hennes familj skulle ha känt av den rädda lilla flickans skräck.
Det var första och sista gången jag besökte det huset, men jag har fortfarande kvar känslan av att ramla in i ett stort svart skräckfyllt tomrum, varje gång jag tänker på huset. En mycket obehaglig upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
Inlägg
