Kim M Kimselius är en mästare på att skriva ungdomsböcker

Ovanstående fina ord kommer från Kristina Simar som har läst min bok Kimberlie Ett nytt liv. Andra boken om den svenska flickan Kimberlie, vars far är från Nya Zeeland. Det blev tre böcker om Kimberlie och Andy, som Kimberlie träffar under sin resa i landet. De här böckerna älskade jag att skriva. Som grund hade jag mina resor runt om i Nya Zeeland och i många av fallen är det saker som har hänt mig som Kimberlie får ta del av. Många spännande äventyr med andra ord. Nedan kan du läsa vad Kristina Simar tyckte om boken.

Kimberlie - Ett nytt liv av Kim M. Kimselius

"Denna ungdomsbok tar upp en historisk händelse som har skett i världen. Författaren reser själv till de länder eller ställen hon ska skriva om och gör ordentlig research. Böckerna kan läsas som tillägg på historielektionerna i mellan- och högstadiet. I slutet finns det foton och extra material om det händelsen tar upp. 

 

Den svenska flickan, Kimberlie, får följa med sina föräldrar till vad hon tror, en intressant och givande resa till Nya Zeeland. Eftersom hennes pappa är därifrån ska de hälsa på hans familj. När denna berättelse börjar har precis något fruktansvärt hänt. Kimberlie måste stanna ensam på Nya Zeeland och hon längtar hem till sina vänner i Sverige.

Hemma i Sverige undrar hennes vän, Andy, vad som har hänt, och varför han inte får några svar på sina brev. Istället kommer breven han skrivit tillbaka och det gör honom givetvis orolig. Andy tror att Kimberlie inte tycker om honom längre och det är därför hon inte svarar, något som gör Andy ledsen och upprörd.

Kimberlie själv är helt ovetande om Andys förtvivlan, och att han skickat brev. Hon försöker göra det bästa av sin situation som den är nu, och en dag möter hon på fru Moonwind, en äldre dam som är ute och promenerar med sin hund. Kimberlie följer med ”tant” Moonwind, som hon vill bli kallad, hem och efter att pratat länge med varandra blir de goda vänner. Precis när de ska dricka te, knackar det på dörren och Kimberlie hör en killröst. Hon vänder sig och tittar en gång extra. Men … är det inte?

Författaren Kim M Kimselius är en mästare på att skriva ungdomsböcker och många har det blivit genom åren. De är lättlästa och lärorika, så de passar precis lika bra att läsas av vuxna." Kristina Simar

 

Boken får fem stjärnor av fem möjliga.

Blev du nyfiken på boken ? Fråga efter den hos din bokhandlare eller ditt bibliotek, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus,  Akademibokhandeln eller Storytel. 

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vill du utvecklas i skrivandet har du möjlighet att gå distanskursHitta glädje i skrivandet och distanskurs Skriv om ditt liv för mig. Eller någon av mina skrivkurser på Färgargården i Eringsboda.
 
Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!  

 

"Från första stund hålls man i ett spännande grepp!" Kimberlieböckerna av Kim M Kimselius

Det kom ett mejl, med helt underbara ord om mina böcker om Kimberlie och Andy.

Kimberlie Äventyr på Nya Zeeland, första boken i serien om Kimberlie och Andy.

Kimberlie Ett nytt liv, andra boken om Kimberlie och Andy.

Kimberlie Främlingar, tredje boken om Kimberlie och Andy.

Så här skriver Lotta Zakrisson om alla tre böckerna:

Från första stund hålls man i ett spännande grepp. 

Genom ditt lätta och noggranna sätt att beskriva personer, känslor och händelser får man ett starkt sug att fortsätta läsa. Man vill veta vad som händer. Inte en sekund av tråkiga menlösa meningar. Spänning rakt igenom. 

Man kände Kimberlies kärlek och sorg som om man själv var med om dem! Jag skrattade, grät, hejade på henne, blev arg, tjoade av lycka och log så där lyckligt som man bara gör när livet bara är helt okej! 

Älskade böckerna.

Tack Lotta för de fina orden, som gjorde mig mycket glad. Tycker väldigt mycket om den här serien. Efter att ha läst dina ord blev jag sugen på att skriva en fjärde bok i serien... Hmmm...

Om du blev intresserad av att läsa någon av böckerna kan du fråga efter den hos din bokhandlare, eller köpa den på nätet, till exempel hos Adlibris eller Bokus. Böckerna finns även att låna på biblioteket, både som pappersbok och e-bok.


Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 26 böcker. Foto Bertil Knoester.

"Jag kände mig glad för hennes skull!" Litteratuva om Kimberlie ett nytt liv av Kim M Kimselius

Här är en härlig recension av min bok Kimberlie - Ett nytt liv. Det är Litteratuva som har recenserat boken. Tuva är nio år och skriver rätt ur hjärtat. Ett underbart inlägg!

Hej!
Jag heter Tuva och är 9 år. Jag tycker väldigt mycket om att läsa böcker och tycker om de allra flesta sorter; fantasy, faktaböcker m.m. När jag läser hamnar jag i min egna lilla värld. När jag börjar på en ny bok som jag tycker är spännande är jag helt inne i den tills jag har läst ut den. Mina favoritbokserier är Fablehaven, Harry Potter och böckerna av Kim M. Kimselius.

Kimberlie - Ett nytt liv av Kim M. Kimselius
Kimberlie är med sina föräldrar på Nya Zeeland och besöker sin pappas släktingar när hennes föräldrar dör i en bilolycka och hennes liv förändras för alltid. Hon tvingas då bo på Nya Zeeland eftersom hon inte har några släktingar i Sverige, där hon bodde med sin familj. Hon känner ingen där och har precis träffat sina släktingar för första gången. Jag tycker väldigt synd om henne. Och det är det också. Jag tänker sorgliga tankar när jag läser det. Men som tur är träffar hon Andy och tant Moonwind. De  blir väldigt goda vänner, vilket jag tycker är bra. Kimberlie är ofta ledsen och hon tror att man inte får vara glad när någon man tycker om har dött. En maori vid namn Maui säger åt Kimberlie att komma över det ledsna och vara glad istället. Det gör hon genom att hoppa bungyjump. Hon blir så rädd att hon inte är ledsen. När hon hoppar bungyjump hör hon sina föräldrars röster, vilket gör henne väldigt glad. Till slut börjar hon skratta och le igen. Det måste vara jätteskönt för henne att vara glad igen. Jag kände mig glad för hennes skull.

Visst var det en härlig recension? Har du själv läst någon av mina böcker? Skriv gärna till mig och berätta. Här hittar du min mail.

Kramisar Kim


Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka!

"Jag rekommenderar verkligen Kimberlieböckerna, och jag längtar väldigt mycket efter fortsättningarna!" Matildas Läshörna.
 
Läs mer om Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland.

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Är du nyfiken på mina böcker finns de att köpa här 

Pohutukawaträdet, Nya Zeelands julgran

Ett av de mäktigaste minnen jag har från mina Nya Zeelandsresor är Pohutukawaträdet. Första gången jag såg detta ljuvliga träd, med sina fluffiga röda bollar till blommor, blev jag helt betagen. Var tvungen att fotografera och stanna för att njuta fullt ut.

På vissa ställen hade blommorna börjat släppa från träden och hela marken var röd av ljuvliga blommor. Eftersom vi reste runt med husbil på Nya Zeeland i sex veckor hann vi uppleva många vackra Pohutukawaträd.

Trädet kallas för "Kiwi-julgran" (Kiwi Christmas tree) eftersom trädet blommar med mängder av röda blommor lagom till jul. Träden kan bli upp till 20 meter höga. Trädet blommar från december till januari. Det växer över hela Nya Zeeland. I vilt tillstånd växer det från New Plymouth upp till Gisborne.

Det finns flera Maoriemyter som säger att träden talar om ifall det blir en bra sommar eller ej. Myterna om trädet varierar mellan de olika stammarna. En annan myt är att när trädet blommar är det som bäst att samla skaldjur.

Pohutukawa och kusinen Rata är viktiga symboler inom Maoritraditionen. En legend berättar om Tawhaki, en ung maorikrigare, som försökte hitta himlen för att hämnas sin fars död. Men Tawhaki föll till jorden och de blodröda blommorna på Pohutukawaträdet sägs representera hans blod.

En knotig, snedvriden pohutukawa stor på den vindpinade toppen av Cape Reinga, nordligaste udden på Nya Zeeland. Trädet har kommit att få stor betydelse för många Nya Zeeländare. Maorierna kallar detta träd för "the place of leaping". Det är från detta träd som de dödas själar börjar sin resa till maoriernas hemland Hawaiiki. Från detta poutukawaträd börjar själen sin vandring från toppen och klättrar nedför rötterna på det över 800 år gamla trädet: själen klättrar ned till underjorden för sin återresa.


Här är en underbar sida där du kan läsa mycket mer om Pohutukawaträdet.

Detta var bara en enda liten detalj från de Nya Zeelandsresor som resulterade i böckerna om Kimberlie och Andy:

Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland,




 

Kimberlie - Ett nytt liv och  

Kimberlie - Främlingar.

Om du tittar på omslagen ser du att Pohutukawaträdet är med på två av omslagen. Älskar de träden och önskar att jag hade kunnat ha ett alldeles eget Pohutukawaträd hemma på min tomt!

Det finns fortfarande många fina minnen från Nya Zeeland, så förmodligen kommer till fler spännande äventyrsdeckare om Kimberlie och Andys äventyr.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

Nya Zeelands ursprungsbefolkning Maoriernas tatueringar

Maoriernas tatueringar kännetecknas bland annat av den skrovliga yta som bildas sedan målningarna skurits in i huden.

Den maoriska tatueringskonsten - ta moko - följde med maorierna när de kom från Polynesien till nuvarande Nya Zeeland under 800-talet e.Kr. De arbetade med ben från albatross och pigment från svamp och bränt timmer och skar ut mönster i huden, vilket då lämnade den skrovliga ytan.

Kroppssmyckningen var ett sätt att berätta folkets historia, men även att markera övergången mellan barndom och vuxenlivet. Tatueringarna gjordes i samband med olika ritualer.

Tatueringen hade även ett annat syfte: att attrahera det motsatta könet. Männen gjorde tatueringar i ansiktet, på låren, ryggen och baken. Kvinnorna gjorde tatueringar på läpparna, hakan och pannan.

Under 1800-talet började maorierna till viss del använda nålar för sin tatuering, både för att det minskade infektionsrisken men också gick snabbare. Vid denna tid minskade även ta moko när integrationen mellan ursprungsbefolkningen och européerna ökade.

Under 1900-talet blev den traditionella tauteringskonsten återigen populär eftersom många maorier ville återupptäcka sin kultur. Ta moko är endast för maorier, men idag finns även kirituhi, vilket är en tatuering som är inspirerad av ta moko. Kirituhi kan även icke-maorier utsmycka sig med.

















Maorier är Nya Zeelands ursprungsbefolkning. Under 800-talet invandrade de från Sällskapsöarna. En andra våg av invandring kom troligen under 1300-talet, då den klassiska maorikulturen utformades. De livnärde sig på jakt, odling av sötpotatis och taro, samt fiske. Byarna var befästa. Krigföring och kannibalism var karakteristiska i deras kultur. Deras materiella kultur präglades av rik ornamentering av hus och kanoter. Tatueringskonsten var högt utvecklad.
Samhället var indelat i ett antal klaner med var sin hövding. Hövdingen och hans inneboende kraft mana representerade klanen och dess ägarrätt till marken. Den brittiska koloniseringen av Nya Zeeland ledde till konflikter kring markägandet. Även om den brittiska regeringen skrev på Waitangitraktaten 1840, vilket skulle försäkra maorierna rätten till sitt land, hade väpnade konflikter under 1860-talet till följd att britterna lade beslag på drygt 40% av maoriernas land.
Vid britternas ankomst till Nya Zeeland fanns det cirka 150.000 maorier, vid 1900-talet hade krig och sjukdom gjort att de endast var 42.000. På 1970-talet hade antalet stigit till cirka 240.000. Sedan 1960-talet pågår ett målmedvetet återupplivande av maorikulturen, med tyngdpunkt på frågor kring landrättigheter samt utbildning på maoriespråket. Maorierna kallar sitt örike "Te Ika A Maui" eller "Aotearoa".

Maorierna fick sitt namn av de första västerlänningarna som anlände till ön. De frågade infödingarna vad de hette och fick svaret "maori", vilket betydde "de normala" på polynesiska.

I Kimberlieböckerna möter huvudpersonerna Kimberlie och Andy maorier vid ett flertal tillfällen:

Framför Kimberlie stod en mörkhyad man, med stor bred näsa och grova hårda ansiktsdrag. En blåsvart spiral ringlade sig från ögat ned mot hakan. Mannen var klädd i vit kortärmad skjorta och mörka shorts.
Mannen studerade Kimberlie intensivt. Hon stirrade tillbaka, oförmögen att släppa honom med blicken. Plötsligt blev hon medveten om den starka lukten av fuktig jord, döda löv och förmultnande blommor. Hon befann sig på en kyrkogård! Mitt ibland ålderstigna övergivna gravar, ensam med den här skrämmande mannen... (utdrag ur Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland)

Det var som om Maui förstod hennes förvirring och han fortsatte säga:
"Våra förfäder finns alltid omkring oss. Om man bara lyssnar tillräckligt mycket hör man dem. Du kan också höra dem, om du bara anstränger dig lite mer. Du måste kliva ur din sorgdräkt och ta på dig framtidens kläder. Öppna ditt sinne och lyssna Nutara", sa Maui.
"Varför kallar du henne för Nutara?" frågade Andy, som aldrig hade hört någon kalla Kimberlie för det tidigare.
"För att det är maoriernas namn för en liten larv. Nutara är ännu en larv, men hon är på väg att utvecklas till en fjäril. Det tar tid och mycket lidande, men en vacker dag slår fjärilen ut sina färgsprakande vingar och är flygfärdig. Då ska Nutara få sitt nya namn." (utdrag ur Kimberlie - Ett nytt liv)

Ja, det var lite om Nya Zeelands ursprungsbefolkning och dess tatueringskonst.

Här kan du läsa tidigare faktainlägg.

Här kan du se foton från mina researchresor till bland annat Nya Zeeland

Kramisar Kim

Nya Zeelands fantastiska natur, del två

Ett starkt minne från Nya Zeeland är Foxglaciären.

Denna glaciär är en av de fåtal glaciärer i världen som fortfarande avancerar, den rör sig cirka en halv meter per dag. Isen smälter och omvandlas till en mindre flod. Det vatten som rinner idag kan ha fallit som snö uppe på toppen för femton år sedan.
Det är en mäktig känsla att stå vid något så magnifikt. Vi klättrade uppför kanten av glaciären och vidrörde den. Ser du hålet där vattnet kommer ut under glaciären?












Här kan du se hur glaciären dragit sig tillbaka. Den lilla människan på bilden är jag. Det var precis så jag kände mig, väldigt liten i jämförelse med naturens under.












Kontrasterna avbröt varandra under vår Nya Zeelandsresa. Nu är vi åter vid havet på västkusten. Milslånga tomma sandstränder, ljuvliga stenformationer som sticker upp ur vattnet och väcker fantasin.












Här är vi i Shantytown, en gammal guldgrävargruva. Här kunde vi få vaska guld. Man fick betala och så fick man hjälp att vaska. Givetvis hittade man några små guldkorn, som de säkert placerat ut och som var mindre värda än de pengar man betalt. Vi tittade bara på medan andra vaskade fram sitt guld.












Här är vi vid fängelset och galgen, där jag skämtar till det lite granna framför kameran.












När vi var på Nya Zeeland såg vi till vår glädje ett gammalt ånglok. Eftersom en av våra vänner var en stor fantast till ånglok, gick vi fram och frågade om vi fick ställa några frågor...












...det fick vi, och jag fick till och med vara med och köra loket! Ser ni mig när jag skyfflar in kol?












Vidare utefter havet på väg mot Greymouth












Önskar jag kunde ta mig ut till den här ön... Tänk vad fantastisk växtlighet är som klänger sig fast på en så karg klippa. Den lilla ön väcker min fantasi.












Här är vi vid Pannkaksklipporna, norr om Punakaiki. En plats som fascinerade mig mycket och som jag gärna återvänder till. Något du absolut inte får missa om du reser till NZ!












Vilka krafter havet har som kan mejsla ut klippan till olika formationer.












Här kan du se vågorna rulla in och slita ned klippan mer och mer.


















Det gick att vandra omkring bland klippblocken som låg stapplade på varandra likt pannkakor. Här är jag på väg uppför stigen.












Vågorna har nästlat sig in under klipporna och åstadkommit hål mitt i dem, så kallade blåshål. Rätt som det var sprutade vattnet upp ur hålet, en magnifik syn.












Vi körde över bergen för att ta oss till norra delen av sydön. Högt uppe i bergen fann vi en fantastisk rastplats. Här sprutade en källa rakt ut ur berget och det var det mest fantastiska vatten jag någonsin har druckit. Åh, vad vi drack. Dessutom fyllde vi vartenda kärl och flaska med detta ljuvliga vatten som inte ens champagne kan mäta sig med.
Spännande vandringsleder löpte ut från den här rastplatsen och vi vandrade några av dem.

Tyvärr vaknade jag dagen därpå och var jättesjuk. Jag hade fått öroninflammation och nästan skrek av smärta. Nu gällde det att hitta en läkare så snabbt som möjligt!

Mina nyzeeländska vänner har berättat att det sker en jordbävning varje dag på Nya Zeeland, vilket åstadkommit jordras. Här har jag tagit foto på ett av dem. Vi råkade flera gånger ut för att det hade rasat ned jord och sten på den smala vägbanan här uppe i bergen.












Fortfarande högt uppe i bergen med de snötäckta bergen i fjärran. Vi skulle igenom allt detta innan vi kom till en läkarstation. Läkaren var ute och fiskade och en sjuksköterska tog hand om oss och hade konsultation med läkaren över en comradio. Jag fick penicillin och vi åkte vidare. Tyvärr hjälpte inte denna behandling utan vi fick besöka läkare en tid senare när vi kom till Norrön. Jag hörde knappt någonting och Jan fick agera "tolk", fastän jag mycket väl både kunde prata och förstå, men jag hörde nästan ingenting.
Något jag minns mycket från det besöket var när läkaren frågade om det var sant att man kunde åka till Sverige med en resväska full av alkohol och betala för sig med alkoholen i Sverige...

Hade fortfarande öroninflammation när jag flög hem flera veckor senare och har alltsedan den resan haft nedsatt hörsel på det örat. Den Nya Zeelandsresan blev ett minne för livet med andra ord.

Efter att ha tagit oss över bergen hamnade vi återigen vid havet och så här vackert var det när vi vaknade på morgonen. En enastående utsikt.











Här är vi på väg till Golden Bay och Farewell Spit. Ni som har läst Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland vet vad som händer där... Ännu en plats du inte får missa om du reser till NZ.











Här ser vi får första och enda Kiwifågel.












Staden Nelson ligger nedanför berget och här övernattar vi och tycker synd om alla cyklister som kommer in sent på kvällen till campingen, sätter upp sina tält, stupar i säng och är på väg innan vi har hunnit äta frukost nästa dag. En del av dem såg rätt slitna ut och jag förstår varför... Det är MÅNGA branta backar på NZ! Själva staden var rätt så tråkig efter alla fantastiska naturupplevelser, men det var skönt att komma till en campingplats.












Här är vi på väg till färjeläget vid Marlborough Sounds. Det blev en tuff överresa, men det sägs att det alltid blåser här. I alla fall var det väldigt blåsigt med stora vågor när vi korsade sundet på väg mot Norrön.












Napier tog oss med storm med sina otroligt vackra, färggranna träd...












...Det var som att komma till ett helt annat land, än det vi tidigare hade färdats genom. Här kantade palmer gatorna...












...och överallt stod träden i blom. Här Pohutukawa trädet. Färgen är mycket rödare i verkligheten, vilket du ser på länken.












Vi var väl förberedda och pålästa inför vår resa och visste vad vi ville se. Men titt som tätt dök det upp små skyltar med "sevärdhet" och då tvärbromsade vi och svängde in. Det var så vi upptäckte Huka Falls.

















En bred flod ska plötsligt trängas ihop i en trång passage och det får vattnet att formligen koka. Här ser ni mig i min rosa tröja stående på bron över floden.

Foto tagit från bron ned mot Huka Falls. En mäktig och lite skrämmande syn. Vattnet liksom sög tag i en och ville dra ned mig.

Färden fortsatte mot Rotorua och Waiotapu Thermal Wonderland. Det förstnämnda väldigt omtalat och känt, medan det sistnämnda tog andan ur mig. Men mer om det i nästa blogginlägg om Nya Zeeland.

Här kan du läsa mitt tidigare blogginlägg om Nya Zeeland: Nya Zeeland, del ett

Vill du följa fler av mina researchresor kan du kika in här.

Blev du sugen på att resa till Nya Zeeland? Det hoppas jag du blev och att du verkligen reser dit, för det är ett fantastiskt land med underbara människor.

Du kan även läsa mer om Nya Zeeland i någon av mina böcker: Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv. Tredje boken i serien Kimberlie - Främlingar kommer ut våren 2011.

Ser fram emot att få höra vad du tyckte om det här blogginlägget!

Kramisar Kim

En resa till Nya Zeeland

Mina böcker har tagit mig runt hela världen på researchresor, men ibland har det också varit tvärtom: Mina resor har tagit form av böcker.

Så var det med min första resa till Nya Zeeland. Jag var så fascinerad av landet, miljön, människorna, ja allt, att jag skrev flera böcker när jag kom hem. Böcker som utspelade sig på Nya Zeeland.

Till hjälp hade jag min reseberättelse. Något jag alltid skriver på alla mina resor, så detaljerat jag bara hinner med.

På första fotot ser ni mig stå vid sydspetsen av Nya Zeeland, vid en plats som heter Bluff

När vi var på Nya Zeeland första gången reste vi runt i en Maui Campavan, en husbil. Efter den resan ville jag bo i en husbil istället för i ett hus, vilket var fysiskt omöjligt med alla hundar vi hade. Men det var en otrolig upplevelse att kunna stanna precis var vi ville, till exempel som på bilden, precis vid en sjö. Vi var alldeles ensamma, inga bilar passerade, det var alldeles tyst. Det kändes nästan overkligt, som att befinna sig på en annan planet. Utsikten var hänförande.












Tänkte att det skulle bli några olika inlägg om Nya Zeeland, för jag har en hel del bilder att visa upp, som jag tror att du gärna vill ta del av. Med andra ord är detta det första inlägget om Nya Zeeland (NZ).

Vi tillbringade några dagar i Dunedin, en stad som kom att innebära mycket för mig, en plats jag skulle kunna tänka mig att flytta till om jag någonsin flyttade till NZ. Här står jag på en av alla Dunedins kullar och fotograferar staden. Tror inte det fanns en enda plan gata i hela staden... I alla fall gick jag aldrig på någon sådan.
Alla mina Kimberlieböcker skrev jag efter min första vistelse på NZ: Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland, Kimberlie - Ett nytt liv och Kimberlie - Främlingar (som kommer ut våren 2011) och några böcker till.

Det konstiga med dessa böcker är att jag inte alls har skrivit dem som en serie. Jag har skrivit dem med samma huvudpersoner, om händelser som utspelar sig på NZ, utan en tanke på att det skulle kunna bli en serie. Tror att jag tyckte så mycket om Kimberlie och Andy att jag ville fortsätta skriva om dem. Vid den här tiden hade jag ännu inte slagit igenom som författare och skrev lite planlöst, prövade mig fram till vilken genre jag ville skriva och så vidare.

Det här är ett av de första foton jag tog på NZ. Ser ni fåren i förgrunden? Detta var en vanlig syn: Havet, milslånga tomma sandstränder, öppna vyer och får, massor av får.












Något som fascinerade mig mycket på NZ var lysmaskarna. Under den första NZ-resan var vi turister och åkte guidad tur till en grotta som visade lysmaskar.

















Det var som om att komma ut i rymden. Vi färdades på en båt in i grottan, i mörker och plötsligt var det fullt av stjärnor runt om oss, lysmaskar alltså. WOW! Helt otroligt! Jag kunde inte se mig mätt på alla dessa fantastiska djur som lyste upp mörkret.
Nästa gång vi reste till NZ besökte vi vänner i landet, sådana som vi lärt känna under första vistelsen och sådana vi lärt känna senare.

Då upptäckte jag att det fanns lysmaskar överallt, inte bara på en speciell plats. De dök upp i mörkret när vi var ute på kvällspromenad med våra vänners hundar. De satt i klungor, eller ensamma, små glittrande pärlor av ljus i mörkret. Det kändes nästan övernaturligt!

Pannkaksklipporna var en annan plats som jag också fascinerades av. Där låg klipporna stapplade på varandra som pannkakor. Mitt i allt detta fanns det hål, där havsvattnet sprutade upp efter att sakta men säkert ha nött ut klippan.












Du som har läst Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland kanske vet vad det här är för plats? Utan att avslöja för mycket av berättelsen kan jag tala om att allt det grå ni ser är stenar och berg som sticker upp. Mellan alla dessa stenar/berg finns det hål, ofta dolda av växtligheten. Det är alltså förenat med livsfara att gå ut på sådana här platser.
Här fanns det möjlighet att gå in under den här platsen, i ett grottsystem. Vi gjorde det. Här under marken kunde vi se skelett av djur som fallit ned genom hålen och vi fick höra berättelser om hur de hade hittat även människoskelett i grottan. En riktigt otäck plats, men otroligt fascinerande. Ska berätta mer om grottan nästa gång jag visar bilder från det inre av grottan.

Här kör vi på västkusten av NZ. När vi kom hade det varit solsken i sex månader på östkusten och regn i sex månader på västkusten. Vilket inte kändes kul när vi tog oss tvärs över landet till västkusten.

Varje gång vi rastade och mötte en bil som kom norrifrån hörde vi oss för var regnet fanns, för ännu hade vi inte mött det.

Varje gång fick vi samma svar. Ni kommer snart till det och det regnar MYCKET!

Vi kom aldrig till regnet. Hela tiden hade vi solen med oss och när vi kom till en stad var de jublande glada över att solen äntligen hade kommit efter sex månaders regn. De var så glada att de gjorde vad som helst för oss, eftersom vi förde tur med oss och hade kört bort regnet. Tja, de skojade säkert när de sa så, men vi fick i alla fall handla och ta ut pengar, fast det var en söndag. Något vi inte hade en aning om, eftersom vi inte hade räkning på dagarna mitt ute i vildmarken. Ibland kunde vi köra en hel dag utan att se ett hus, utan att möta en bil...

Detta är vägen till Queenstown, även det en välkänd sträcka, både för dig som har läst båda böckerna om Kimberlie eller bara den ena av dem. Ibland var det inte långt till kanten när vi körde på vägen, vilket gav en hissnande känsla i magtrakten.












Här ser du Queenstown breda ut sig nedanför och hisskorgarna på väg upp. Vi står på toppen av berget. Queenstown är en populär stad för amerikanska filmbolag. Här har det spelats in många filmer, eftersom det är en skiftande och rik natur runt staden.


















Här sitter jag i hisskorgen på väg upp till toppen av berget.

Vi var sex veckor på NZ vid varje besök i landet. Så du förstår att jag har en hel del bilder att visa dig här på min blogg.

Detta var en del av de bilder som har varit med i mina Kimberlieböcker. Tänkte att det kunde vara roligt att berätta lite om bilderna och platserna. Dessutom fick du nu chans att se bilderna i färg och större format. Hoppas du tyckte om fotona. Det kommer fler!

Här kan du läsa andra delen av min Nya Zeelandsresa.

Här kan du läsa fler inlägg om mina resor.

Kramisar Kim