Ändå går det inte att undvika att gripas av språket, orden, flödet, meningsuppbyggnaderna:
"Läste en dikt och frös därför ihjäl."
"Fotogenlampan lyser och gör kvällen utanför svartare än den är, för ju mer ljus desto mera mörker, sån är världen."
"Döden, den stora ovissheten. Få saker går lika illa åt människan som ovissheten, det är det allra värsta."
"Helvetet är att vara död och inse att du inte tog vara på livet medan du hade tillfälle till det."
Samtliga meningar är hämtad ur boken. Den sista meningen är min absoluta favorit, det är liksom mitt livsmotto: Att leva varje dag som det var den sista, att njuta av varje sekund, att glädjas åt att vara i livet!
Trots att grafikern inom mig protesterar mot textens uppbyggnad, så jublar författaren inom mig och jag gläds av varje ord, trots att det är en tung och sorgsen berättelse.
En bok jag varmt rekommenderar!
Beskrivning av boken:
Jón Kalman Stefánsson har skrivit en roman om lycka och olycka, om bergen och haven, om verkligheten och drömmarna. Den utspelar sig för mer än hundra år sen. Och i dag.
Han kallas aldrig annat än Pojken. Tillsammans med sin bästa vän Bardur ska han som vanligt följa med ut för att lägga långreven. De andra männen kan inte tänka sig ett annat liv än fiskarens, det kan Bardur, det är därför han envisas med att bära en bok i ränseln. De är sex man i en öppen båt, det är i mars månad och det blåser upp. I hundratals år har de hållit på, det har alltid varit lika hårt, lika farligt. Men det är första gången Pojken fruktar för sitt och vännens liv. Han har knappt börjat leva innan han måste förstå döden. Är det så här att bli man, är det så här att vara islänning? Hur berättar man om det?
Har du läst boken? Vad tyckte du om den? Blev du sugen på att läsa den?
Kramisar Kim
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.
Jag med några av mina 23 böcker.
Foto Bertil Knoester.
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Inlägg
