Längtan En berättelse om saknad

Längtan, en berättelse om saknad
Den här berättelsen kom till mig mitt i arbetet med Mysteriet med Guldgubbarna. Jag körde in ved och funderade på nästa kapitel i boken. Då kom de här orden och krävde att få skrivas ner. Jag gjorde dem till lags. Varsågod. Här kommer en berättelse mitt i julstöket.

Tillägnad min älskade mamma och alla andra vars röst har tystnat.

Längtan

Hon önskade att hon kunde få prata med sin mamma en enda gång till. Hon skulle göra precis vad som helst för att få höra henne igen. Höra hennes röst så som den var när hon var yngre. När hon fortfarande hade sång i bröstet och spring i benen, när ett smittande leende alltid låg på lur.

Mamma som alltid luktade bullbak och långkok, med mjöligt förkläde och en klut på huvudet för att hålla undan håret, som var kort nog att inte vara till besvär. Men kluten hade blivit en vana, alltsedan hennes hår hade nått ned till brösten. Då hade mamma alltid förargats över sitt långa hår när hon bakade, men även njutit av det när hon skulle vara fin. Hon hade satt upp det i konstfulla uppsättningar, med pärldiadem, eller hårnålar med små fjärilar på.

Som hon hade älskat de där hårsmyckena när hon var barn. Hon hade lånat dem i smyg och använt dem till både dockorna och sig själv. När hon blivit upptäckt och fasat för mammans ilska hade hon bara fått ett lite strängare NEJ och en smekning på kinden. Därefter hade mamma tagit ifrån henne hårsmyckena och stoppat dem i smyckesskrinet.

En sista gång ville hon höra sin mammas röst. Så som den var innan hon blev gammal och skraltig. Innan luften tog slut i lungorna så hon var tvungen att sitta med syrgasmask hela dagarna. Innan dess hade hennes mammas röst varit som en sång som flödat genom rummet i det stora lantliga huset, där köket var husets hjärta. Med blårutiga gardiner och matchande köksduk. Pelargoner i fönstren som fick trängas med hyacinter till jul.

Att höra mammas röst i julottan när hon stämde upp för full hals och hördes över hela kyrkan, så till och med änglarna log. Rösten glasklar och spröd, men ändå hög och stark. De hade velat att hon skulle vara med i kyrkokören, men mamma hade sagt nej. Sådant där hade hon inte tid med, hon hade fullt upp med barnen, laga mat och baka.

Den gången hade hon älskat sin mamma mer än någonsin, hon ville aldrig dela mamma med någon annan. Ändå hade hon känt en liten besvikelse, för hon älskade mammas röst. Om hon hade varit med i kyrkokören kanske mamma hade sjungit ännu mer, både hemma och i kyrkan.

En dag hade den glada rösten tystnat. Det var något hon hade hittat i pappas kavaj. Den kvällen hade mammas röst fått en hård ton och pappa hade kallat henne grälsjuk kärring.

Hon hade dragit täcket över ansiktet så att bara ögonen stack fram i mörkret. Hon ville stoppa något i öronen för att slippa höra de hårda orden. Hon hade tryckt upp kudden från båda håll, vilket lindrat ljuden något. Ändå kunde hon höra hårdheten och smärtan  mammas röst förmedlade.

Efter den kvällen sjung mamma inte längre. Den första tiden hade rösten varit monoton, utan någon klang. Rösten hade blivit något normalare, men mamma hade aldrig mer sjungit. Änglarna måste ha saknat mammas sång, hade hon tänkt.

Just nu ville hon lyfta luren och ringa sin mamma, den glada, lyckliga mamman. Där man kunde höra spralligheten och livsglädjen i rösten. Just den mamman ville hon prata med en sista gång.

Hon hörde dörren till rummet öppnas. Mumlande röster, försiktiga steg som tassade fram till sängen. Hon såg dem inte, ögonen var slutna och ögonlocken var alltför tunga för att lyftas.

”Mamma! Hör du mig?”

Yngsta dotterns röst. Hon grät inom sig. Hon ville säga hur mycket hon älskade henne, men hon hade inte längre några ord sedan stroken. Nu låg hon här i sina egna tankar, i ett evigt mörker.

”Jag tror inte att mormor kan höra dig. Hon är nog döv”, sa barnbarnet.

”Tror du?” sa yngsta dottern och hon kunde höra tårar i rösten.

Jag är här, jag hör er, ville hon säga, men orden fanns bara i hennes huvud, inte i munnen, inte i rummet, inte svävande upp till taket och änglarna som väntade.

Hon kände hur ena ändan av sängen sjönk ned, någon lade sin hand på hennes. En mjuk och len hand. Barnbarnets. Evalena, efter gammelmormor, hennes mamma, den hon aldrig mer skulle få höra rösten på.

Nu låg hon här själv, nyss fyllda 80 och förlamad. Utan möjlighet att kontakta omvärlden. Det var inte så här hon hade tänkt sig slutet. Hon hade tänkt bli 100 år, pigg och frisk. Hon hade tänkt sjunga för världen i många år till. Hon hade varit noga med vad hon åt och hon hade hållit sig i rörelse. Inga sköra ben här inte. Inga problem med lungorna som hennes mamma. Ändå låg hon här, oförmögen att säga ett ord. Varför skulle just hon drabbas? Hon som fortfarande hade sången kvar i bröstet och huvudet fullt av ord att dela med sig av.

”Jag önskar att jag kunde få prata med min mamma en enda gång till. Jag skulle göra precis vad som helst för att få höra hennes röst igen”, sa yngsta dottern.

Hon grät inom sig. Hon kände samma saknad som dottern just nu gick igenom. En enda gång till, bara en enda gång.

Tyckte du om den här berättelsen? Du hittar mer under Tänkvärda berättelser här på bloggen.

Jag med några av
mina drygt 40 böcker.
Foto Bertil Knoester

 

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius 

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!


Här ser du några av årets nya böcker:

Döden på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Boken är spännande hela vägen från början till slut. Något som bidrar till spänningen är att Kim Kimselius är en mästare på cliffhangers. Nästan varje kapitel avslutas med en, och det går inte att låta bli att läsa nästa kapitel." Jenny Forsberg

Det osynliga folket på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Har just läst klart Döden på Island och Det osynliga folket på Island, och tycker att de är två av de bästa böckerna i serien så här långt (och det kommer från någon som älskar alla böckerna i Theo och Ramona-serien)! Fast det är förstås svårt att slå Tillbaka till Pompeji." Wattpad/Fish-out-of-Water-5

Mördande foto. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.
"Gud vilken rysare!" Wattpad/alejon03

"En av världens mest spännande och bästa böcker tycker jag!" Wattpad/arongustavsson

Staden på andra sidan Fjäderpennan. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Fantasyserien, Staden på andra sidan, utgör en härlig kontrast mot den historiska Theo och Ramonaserien. Kims fantasi är levande och man vet aldrig hur historien ska utveckla sig, eller vilka äventyr som väntar på nästa blad." Ingela Svensson

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Boktips: Längtan fjärde delen i Sagan om Isfolket av Margit Sandemo

Är inne i en Margit Sandemo-maraton just nu. Har svårt att sluta lyssna på serien Sagan om Isfolket. Får väl låta den bli "semesterläsning", trots att jag egentligen inte har semester, utan arbetar med Skräckresan med Titanic. Samtidigt är det lättare att lyssna på en serie som jag redan är inne i, än att börja på en helt ny bok.

Något som slår mig när jag lyssnar på böckerna är att Margit Sandemo alltid ger den svaga, lilla människan en chans. Hon upphöjer de som ligger längst ned på samhällets skala, ger dem en chans att lyckas i livet. Precis som hon stjälper de som stor högst på samhällsstegen.

Yrja Mattiasdotter var tjock och klumpig och svårt missbildad av sjukdom. Folk gjorde narr av den fattiga flickan och kallade henne Tisteln. Yrja hade en stor sorg, hon var djupt och olyckligt förälskad i den rike och duktige Tarald, son till baronen Dag Meiden och Liv av Isfolket. Tarald hade dock bara ögon för sin vackra kusin Sunniva. På grund av det onda arvet skulle ett förhållande dem emellan bli ödesdigert...

Den här boken grep rejält tag i mig, jag kände sympati för Yrja och önskade henne allt gott. En bok jag varmt rekommenderar.

Den får fem stjärnor av fem möjliga.


På  Kim M Kimselius Författarblogg berättar jag idag om hur långt jag har kommit med boken Skräckresan med Titanic.
Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Längtar till våren...

Sitter och läser fakta om Persien och Persiska riket. Pluggar hårt och lär mig massor. Boken Persiens Pärla växer fram inom mig. Samtidigt som jag tycker det här arbetet är mysigt längtar jag till våren.

 Till första dopet i sjön

Glädjen över att få finnas till och få uppleva ännu en vår.

Även om den här våren innebär att jag inte har någon badglad hund längre. Bara badkrukor... På bilderna är det Tola som badar.

Nu har jag hämtat lite nya krafter och ny energi av att titta på vårbilderna. Nu ska jag fortsätta att arbeta med alla mina bokprojekt, för som du vet har jag aldrig bara en bok på gång, utan flera stycken... Blev du nyfiken? Lovar att berätta om de andra vid ett senare tillfälle.

Här kan du se omslaget till Persiens Pärla!

Kramisar Kim

 
Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka! 

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Är du nyfiken på mina böcker finns de att köpa här

Jag med några av mina 23 böcker.
Foto Bertil Knoester. 

Väntan...

Ingenting är som väntans tid. Det är pirr i magen av förväntan, längtan, förhoppning, rädsla och sorg.

Det är väntan på födelsedag, efter julafton, födelsedag och andra mysiga händelser.

Men det finns också väntan som inte är så trevlig, väntan på en begravning, sitta vid dödsbädden och vänta på döden, tandläkarbesök, stå i kö när man har bråttom.

Den bästa väntan är när någon jag tycker om kommer på besök. Då kikas det ut genom fönstret med jämna mellanrum, det putsas och fejsas, lagas mat och kakor, allt medan förväntan stiger inom mig. Kommer de snart?

Sommaren är fylld av väntan på besökare, alla lika kära, alla lika välkomna. Det blir stor glädje när de kommer, ett hugg av saknad i hjärtat när de åker. Ibland är det bara timmar mellan de olika besökarna, ibland har vi en dag innan nästa familj kommer. Då ska det tvättas, bytas lakan, förberedas mat, handla och vänta...

Sitter just nu och väntar på nästa familj, med två små kära barnbarn. Undrar om det är någon idé att blåsa upp den stora badpoolen? Kommer vädret att hålla i sig? Hinner jag blogga färdigt innan bilen tutar utanför grinden? Väntan...

Den ljuvliga väntan är underbar, men ack så långsamt tiden går när man väntar på något roligt!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Min mamma är en ängel

Mamma berättade ofta att hon alltid tyckt om att skriva och när jag slog igenom som författare sa hon: "Det har du från mig!"

Men eftersom jag aldrig sett henne skriva, trodde jag inte på henne. Men det kanske inte var så konstigt att hon inte hade tid att skriva, med oss fyra busiga ungar och hemmet att sköta.

Minns när jag var på Bokmässan i Göteborg för första gången 1998. Jag stod där vid högen av mina böcker och bara njöt av att se "Tillbaka till Pompeji" och "Jag är ingen häxa" ligga där. MINA böcker! Mamma gick omkring och njöt av att jag var hennes dotter.

Minns så tydligt när en person lyfte upp en av mina böcker och jag skyndade fram och sa: "Den är jättebra! Det vet jag för jag har skrivit den! Men i och för sig så är jag ju jävig... Men den är bra!"

Min mamma strosade lojt fram och sa i vanlig samtalston: "Jag kan intyga att boken är mycket bra." Sedan skrek hon: "OCH HON ÄR MIN DOTTER!" Inga ord som mamma sa till mig, kunde mer tala om hur stolt hon var över mig, än just dessa ord, sagda till en främmande människa.

Min mamma var alltid så stilig. Jag förstår inte hur hon bar sig åt, men hon var alltid snyggt klädd, såg alltid fräsch ut, även när hon i slutet hade problem med hjärtat och inte orkade så mycket.

Usch, det här var svårt att skriva om, för tårarna rinner hela tiden på mig. Men jag vill så gärna berätta om mamma som har inspirerat mig hela mitt liv.

Min mamma är en ängel och finns ständigt runt mig, ser efter mig, tröstar mig och uppmuntrar mig. Ändå saknar jag min fysiska mamma, att krypa in i hennes famn, tala med henne och se på henne.

Jag brukade klippa henne och när jag letade bland mina bilder hittade jag en bild som jag tagit precis när hon var nyklippt. Hon var så arg på mig och blängde mot mig, eftersom hon tyckte jag hade klippt för kort. Älskar den bilden! På de flesta bilder ler hon och jag hade svårt att hitta någon bild där hon var allvarlig. Min mamma var alltid en solstråle som uppmuntrade alla och var glad.

Hon var en intelligent och vetgirig kvinna, som jag är mycket stolt över. När vi hade köpt båt tog hon Skepparexamen för att kunna styra båten och läsa sjökorten. Hon lärde sig engelska, hon gick snickarkurser, ja hon gjorde allt hon fick lust till. I många år var hon mycket aktiv i Hemvärnet i Göteborg i Lottakåren. Vilket gjorde att vi träffades mycket eftersom både jag, min bror, pappa och mamma var med i hemvärnet.

Kanske det är från mamma jag har fått all den energi som driver mig att skriva och föreläsa och resa och... Eller så är det de kombinerade generna från båda mina föräldrar, eftersom de båda alltid verkat ha styrka och förmåga att flytta berg, bara de ville.

När min mamma var i min ålder dog mormor. Då sa min mamma: "Nästa gång är det min tur!" Jag blev så arg på henne och skällde på henne. Kanske borde jag istället ha tröstat, men hennes ord skrämde mig, jag ville inte att min mamma skulle dö. Nu är jag i samma ålder som min mamma var när hennes mamma dog. Nu finns inte min mamma längre, nästa gång är det min tur... För nu förstår jag min mammas ord: Det är en fråga om generationsskifte, de äldre dör och det föds nya barn in i släkten.

Nu är det min generations tur att bli änglar, även om jag hoppas att det dröjer många, många år innan det är dags. Till dess vet jag att min mamma håller sin vakande hand över mig, tillsammans med min syster Birgitta. Det är skönt att veta att jag har två skyddsänglar, även om jag hellre hade velat ha dem levande vid min sida...

Kramisar från Kim