Eric Saade Kristianstadmässan Underbara Ungar

Oj vilken intensiv och rolig dag på Kristianstadmässan Underbara Ungar. Allt var till för barn och ungdomar: där fanns glass i massor, gigantiska bullar, korv, hamburgare, lekar, dansuppvisning, sångtävling, gymnastikuppvisning, utklädda personer, ansiktsmålning, cowboys, sumobrottning och mycket, mycket mer. Och så fanns jag där och Eric Saade.

Att det var Eric Saade som drog folk gick inte att ta miste på. Han var tvungen att ha en extraspelning eftersom det var många besvikna barn, och föräldrar, som inte kom in. Snäll som han är, ställde Eric Saade upp och sjöng ännu en gång. När jag var på toaletten hörde jag hur kvinnorna utanför diskuterade Eric Saade och hur många barn som hade kommit för att lyssna på honom. Då sa en kvinna att det nog var mammorna som ville se och höra Eric Saade och inte barnen i första hand. Men jag tror att även barnen och ungdomarna älskade att lyssna på honom.

När det var dags för skivsignering var det cirka 2,5 timmars kö, om man hade oturen att komma sist, innan man fick sin skiva signerad. Skivorna sålde slut, vilket gjorde att många barn, och mammor, inte fick någon skiva.

Ja, det var verkligen Eric Saade som ägde mässan.

Därför blev jag väldigt glad att fansen hittade även till mig och ville fotograferas tillsammans med mig och ha autografer. Det är underbart att möta entusiastiska läsare och även möta nya. Det är alltid lika roligt att se att alla sexåringar vill ha "Svarta Döden". De griper tag i boken och sedan vill de inte släppa den! Tyvärr är det ju ingen bok för dem, så de flesta får gå iväg med någon helt annan bok än vad de hade tänkt sig.
Jag mötte en "sångfågel" som skulle tävla. Vet inte hur det gick för henne, men jag tror säkert att vi får höra mer om henne i framtiden.

Det var en mycket trevlig mässa, mycket folk, liv och rörelse. Det var så mycket folk att mat och dricka tog slut strax innan mässan stängde.

Vi hade fått en mycket fin monter. När det var som allra mest folk där, var när kön för att lyssna på Eric Saade ringlade fram utanför vår monter på väg ... Då var det många intresserade som kikade på böckerna och sedan kom tillbaka för att köpa några böcker.
Glassen var konstverk och jag passade på att ta några kort innan den hade blivit uppäten.

Det har varit en lång dag, som började tidigt i ottan och nu ska jag förbereda morgondagens mässa. Plocka fram kläder och packa matkorg.

Jag är glad att de bad mig att vara med på den här mässan, för det har varit en jättekul dag. Ska bli roligt att jobba på mässan imorgon igen. Alltid lika roligt att möta nya människor och mina läsare!

Ha det så bra. Vi hörs imorgon igen!

Kramisar Kim

Skrivprocess, korrekturläsning

Så var det då dags, att överlämna sitt skötebarn till korrekturläsarna. Det är alltid lika spännande att få tillbaka korrekturet och få läsa deras kommentarer. En av korrekturläsarna kommenterar efter varje kapitel, en fröjd att läsa, speciellt som hon alltid säger positiva saker.

När man lämnar ifrån sig sitt manus som man har arbetat med länge, vänt och vridit på orden, tänkt, funderat och levt med texten natt och dag i många månaders tid, då är det inte roligt att någon kritiserar det man har gjort.

Men då ska du veta att korrekturläsarna/redaktörerna behövs. Det är så lätt att bli blind för sina egna fel, att göra tankehopp och låsa sig i vissa formuleringar, eller fastna för vissa ord.

Korrekturläsarna ser med nya fräscha ögon på berättelsen, ser den både som en "pekpinnetant" och en läsare. Om inte korrekturläsarna gör ett bra jobb, kastas man till kritikernas hårda granskning med ett ogenomarbetat manus... Inte bra!

När man som jag, har skrivit femton böcker, börjar man veta hur det ska vara och gör inte längre samma fel som i början. Något som mina korrekturläsare påpekar: De får inte använda rödpennan lika ofta längre. Vilket känns som om jag gör dem besvikna, men istället gläds de med mig. Ändå tycker jag att korrekturläsarna gör ett mycket viktigt jobb och behövs.

Tänk på detta när du skrivit färdigt din berättelse: Läs igenom den noga, gärna flera gånger. Var inte rädd för att ändra, stryka och lägga till. Lämna sedan över ditt manus till någon som vågar ändra och påpeka och, det viktigaste: Ta till dig kritiken för att utveckla ditt skrivande!

Jag lyssnar inte bara på mina korrekturläsare, jag lyssnar även på alla de läsare som skriver till mig. Det har gjort att jag hela tiden utmanar mig att förändra mitt skrivande till att försöka skaka om läsaren på ett helt nytt sätt. Ska bli spännande att se om ni läsare tycker att jag har lyckats även denna gång, med boken "Theos Pompeji".

Men först väntar korrekturläsarnas bedömningar. Spännande!

Kramisar Kim
(På översta bilden ser du exempel på korrekturtecken som används av korrekturläsarna.)

Skrivprocess, snart klar

Snart klar med att lägga "kött på benet" på berättelsen. Ibland måste jag hejda mig när jag läser, eftersom jag fångas av berättelsen och bara vill läsa vidare. Samtidigt säger jag till mig "Vad löjlig du är, det är ju du som har skrivit texten och du vet vad som ska hända."

Men när jag läser texten har jag svårt att förstå att jag har skrivit allt det där, för det låter så bra. Precis som något jag har läst ur en bok... Om du förstår hur jag menar.

Kanske beror den här känslan på att när jag skriver så flödar texten bara ur mig, sprutar ut, och jag bara skriver och skriver utan att tänka efter.

Jag läser inte igenom det jag har skrivit förrän hela boken är färdigskriven och det är därför det är så spännande att se om jag har gjort tankehopp, berättat samma sak flera gånger, tappat röda tråden eller helt enkelt inte fått ihop en bra berättelse. Därför är det extra roligt när jag blir nöjd med boken.

Som ni ser på mina nya gula lappar skriver jag upp vad varje kapitel handlar om, sista raden på kapitlet och vad jag tycker om kapitlet. Om jag bara skriver "Bra" på lappen, då går jag tillbaka och bearbetar kapitlet när jag läst hela boken, för jag vill att det ska stå "Jättebra" eller "Jättespännande" på varje lapp.

Det är därför det här arbetet alltid tar längre tid än vad jag räknar med: jag ger mig inte förrän jag är helt nöjd.

Vet att det är många av mina läsare som önskar att de var mina ögon just nu när jag läser "Theos Pompeji", eller en liten fluga på min axel. För ni, mina kära läsare, är tvungna att vänta ända till 15 augusti innan ni får läsa boken. Kan trösta er med att jag kommer att lägga ut ett smakprov långt innan dess. Kanske det bara är frustrerande för er. Vad säger ni, är det kul att läsa smakprov innan boken kommit ut, eller vill ni helst låta bli?

Nu ska jag fortsätta läsa igenom Theos Pompeji. Hoppas bli klar idag, få se vad som händer i kapitlen och hur mycket arbete de för med sig.

Kramisar Kim

Min mamma är en ängel

Mamma berättade ofta att hon alltid tyckt om att skriva och när jag slog igenom som författare sa hon: "Det har du från mig!"

Men eftersom jag aldrig sett henne skriva, trodde jag inte på henne. Men det kanske inte var så konstigt att hon inte hade tid att skriva, med oss fyra busiga ungar och hemmet att sköta.

Minns när jag var på Bokmässan i Göteborg för första gången 1998. Jag stod där vid högen av mina böcker och bara njöt av att se "Tillbaka till Pompeji" och "Jag är ingen häxa" ligga där. MINA böcker! Mamma gick omkring och njöt av att jag var hennes dotter.

Minns så tydligt när en person lyfte upp en av mina böcker och jag skyndade fram och sa: "Den är jättebra! Det vet jag för jag har skrivit den! Men i och för sig så är jag ju jävig... Men den är bra!"

Min mamma strosade lojt fram och sa i vanlig samtalston: "Jag kan intyga att boken är mycket bra." Sedan skrek hon: "OCH HON ÄR MIN DOTTER!" Inga ord som mamma sa till mig, kunde mer tala om hur stolt hon var över mig, än just dessa ord, sagda till en främmande människa.

Min mamma var alltid så stilig. Jag förstår inte hur hon bar sig åt, men hon var alltid snyggt klädd, såg alltid fräsch ut, även när hon i slutet hade problem med hjärtat och inte orkade så mycket.

Usch, det här var svårt att skriva om, för tårarna rinner hela tiden på mig. Men jag vill så gärna berätta om mamma som har inspirerat mig hela mitt liv.

Min mamma är en ängel och finns ständigt runt mig, ser efter mig, tröstar mig och uppmuntrar mig. Ändå saknar jag min fysiska mamma, att krypa in i hennes famn, tala med henne och se på henne.

Jag brukade klippa henne och när jag letade bland mina bilder hittade jag en bild som jag tagit precis när hon var nyklippt. Hon var så arg på mig och blängde mot mig, eftersom hon tyckte jag hade klippt för kort. Älskar den bilden! På de flesta bilder ler hon och jag hade svårt att hitta någon bild där hon var allvarlig. Min mamma var alltid en solstråle som uppmuntrade alla och var glad.

Hon var en intelligent och vetgirig kvinna, som jag är mycket stolt över. När vi hade köpt båt tog hon Skepparexamen för att kunna styra båten och läsa sjökorten. Hon lärde sig engelska, hon gick snickarkurser, ja hon gjorde allt hon fick lust till. I många år var hon mycket aktiv i Hemvärnet i Göteborg i Lottakåren. Vilket gjorde att vi träffades mycket eftersom både jag, min bror, pappa och mamma var med i hemvärnet.

Kanske det är från mamma jag har fått all den energi som driver mig att skriva och föreläsa och resa och... Eller så är det de kombinerade generna från båda mina föräldrar, eftersom de båda alltid verkat ha styrka och förmåga att flytta berg, bara de ville.

När min mamma var i min ålder dog mormor. Då sa min mamma: "Nästa gång är det min tur!" Jag blev så arg på henne och skällde på henne. Kanske borde jag istället ha tröstat, men hennes ord skrämde mig, jag ville inte att min mamma skulle dö. Nu är jag i samma ålder som min mamma var när hennes mamma dog. Nu finns inte min mamma längre, nästa gång är det min tur... För nu förstår jag min mammas ord: Det är en fråga om generationsskifte, de äldre dör och det föds nya barn in i släkten.

Nu är det min generations tur att bli änglar, även om jag hoppas att det dröjer många, många år innan det är dags. Till dess vet jag att min mamma håller sin vakande hand över mig, tillsammans med min syster Birgitta. Det är skönt att veta att jag har två skyddsänglar, även om jag hellre hade velat ha dem levande vid min sida...

Kramisar från Kim

Föreläsning i Genarp utanför Lund

Idag har jag varit och föreläst på Genarpsskolan och Häckebergaskolan i Genarp utanför Lund.

Jag mötte våren. All snö var borta, men de stora snövallarna mot vägarna vittnade om att även de hade haft en svår vinter. Det kändes så långt till Genarp, för det låg ju "precis utanför Lund", enligt vad alla sagt, och jag körde och körde och trodde jag kommit fel. Men jag förlitade mig på vägbeskrivningen och plötsligt var jag där. När jag åkte tillbaka på eftermiddagen så kändes det faktiskt som om Genarp bara låg "precis utanför Lund", eftersom det gick så fort tillbaka till stora vägen.

Jag har mött många entusiastiska elever, lärare och bibliotekarier idag, vilket har gjort mig mycket glad. Många bra frågor fick jag, en del lite kluriga att svara på, vilket var roligt, eftersom det inte var de vanliga standardfrågorna.

Det var roligt när sjätteklassarna efter första lektionen rusade iväg för att låna mina böcker. Men det var också roligt att möta ungdomar med författardrömmar inom sig. Hoppas att jag har kunnat inspirera dem att våga tro på sig själva och ta steget till att förverkliga sin dröm.

Fick också höra att eleverna på Häckebergaskolan längtat mycket efter mitt besök och ständigt frågat "När kommer Kim". Känns skönt att vara efterlängtad!

Föreläsningar inspirerar mig alltid och jag blir så skrivsugen när jag står och svarar på alla frågor. Men tre timmars bilfärd hem tog musten ur mig, så det blir nog inget skrivet på mina böcker idag, jag får nöja mig med att låta fingrarna löpa över tangentbordet när jag skriver min blogg.

Det som gjorde den här dagen så underbar var när jag hade avslutat den och fick kommentaren: "Vi har haft många författarbesök, men det här överträffade dem alla" eller om orden löd: "Vi har haft många författarbesök, men det här var det bästa av alla." (Minns inte exakt de sista orden.) Jag blev så rörd och glad och de orden bar mig hemåt i många mil innan tröttheten tog över. (Jan säger att de alltid säger så efter alla föreläsningar. Det tycker jag är bra om det är så, för alla vill ju höra att de har gjort ett gott arbete. Jag är i alla fall jätteglad att de sa de orden till mig, tack!)

Tack alla elever, lärare och bibliotekarier på skolorna jag har besökt idag. Ni ska veta att ni nu har fått en plats i mitt hjärta! Tack för en underbar dag!

Kramisar till er alla från Kim

Skrivprocess, kött på benet

Just nu är jag i den skrivarfas som jag kallar för "Kött på benet".
Jag har strukturerat upp det här kaoset av Gula Lappar och fått ihop själva benet på berättelsen. Nu ska det till lite mer.




När jag nu lägger "Kött på benet" skriver jag också nya Gula Lappar. Där skriver jag upp kapitel för kapitel. Hur det börjar, vad det innehåller och sista raden i kapitlet. Jag skriver också min bedömning av kapitlet: Bra, Jättebra, Spännande och så vidare. När jag har läst igenom alla kapitel och har skrivit andra omgången Gula lappar, då har jag en tydlig överblick över boken. Jag kan bläddra igenom lapparna och se om jag är nöjd med varje kapitel, om det är något jag behöver förbättra ytterligare etc.

Det är också i det här skedet som jag lägger till miljöskildringar, kontrollerar stavning och fakta.

Här kan ni läsa den allra första texten ur boken "Theos Pompeji" som utkommer 15 augusti 2010.

När andra omgången lappar är färdigskrivna och hela boken genomläst, går boken iväg till korrekturläsarna. Då brukar jag låta boken vila några veckor innan jag tar itu med att läsa och bearbeta den igen.

Måste säga att jag är mycket nöjd med det jag har läst av "Theos Pompeji" så här långt, och skulle jag inte vara nöjd... ja då är det ju bara att ändra det som inte är bra. Vilket blir som resultat att jag är helt nöjd innan jag levererar boken till tryckeriet.

Nu vet ni vad jag håller på med, när jag inte är ute och promenerar i solskenet med mina hundar.

Är det något ni undrar över, av det jag har skrivit här, får ni gärna skriva till mig. Ni hittar även fler tips på min hemsida www.kimselius.se. KLICKA HÄR för att komma direkt till sidan.

Kramisar Kim

Anna Bergendahl, en värdig melodifestivalvinnare!

Ända sedan jag första gången hörde Anna sjunga på Idoluttagningen har jag tyckt att hon har en enastående röst.

När hon sedan dök upp på Melodifestivalen och sjöng "This is my life" var saken klar. Henne skulle jag rösta på, vilket jag också gjorde, många gånger...

Innan dess har jag spelat hennes låt om och om igen, och kommer att göra många gånger till.

För en gång skull har den som jag röstat på vunnit melodifestivalen och jag är så glad.

Nu håller jag tummarna för Anna och hoppas att resten av världen också charmas av hennes röst och enorma utstrålning, så att hon vinner även Eurovisionsschlagerfinalen!

Hur många av er som läser mina blogginlägg håller med mig? Hade ni också Anna tippad som vinnare, eller hade ni någon annan favorit?

Kramisar Kim

Mardrömmar

Inatt drömde jag att jag frossade i kakor, bullar och bakelser. Köpte påsar med dem för att gå hem och äta upp. Jag som inte ens tycker så mycket om kakor, bullar och bakelser. Undrar varför jag inte köpte choklad i drömmen, det älskar jag ju! Eller marsipan, en av mina stora favoriter.

Nej, drömde bara om rykande färska kanellängder, napoleonbakelser och torra kakor...

Visst är det konstigt att drömma om att äta något som jag inte tycker speciellt mycket om, och att äta det i de mängder som jag gjorde i drömmen. Det var verkligen en riktig mardröm. Kändes skönt att vakna upp och äta en god, näringsrik, ekologiskt odlad frukt! Skönt att det bara var en dröm!

Vad har du haft för mardröm nyligen?

Kramisar från Kim
(Bilden föreställer små barn gjorda i marsipan, fantastiska konstverk.)