När orden inte finns...

När orden inte finns...

Du har kanske märkt att jag inte har varit aktiv här på bloggen den senaste månaden.

Det beror på att jag veckan innan julafton miste en kär vän, Lena Westerlund.

Med ens kände jag mig ordfattig. Visste inte vad jag skulle skriva om här på bloggen, eftersom sorgen var så stark.

Lena och jag träffades en gång i veckan, hittade på nya saker, utforskade Blekinge, tränade hundarna, gick promenader, fikade, frossade i växtinköp, ja vi hade en heldag med härliga upplevelser varje gång vi gav oss ut på nya äventyr.

De dagar vi inte träffades pratade vi med varandra varje dag, oftast vid ungefär samma klockslag.

I början grät jag när klockslaget dök upp och Lenas röst inte längre skulle höras i mina öron.

Det var Covid19 som tog henne. Något hon varit så rädd för sedan pandemin bröt ut för ett år sedan. Vi höll avstånd, hade munskydd, besökte inte platser med mycket folk. När vi gick på restaurang väntade hon utanför, jag gick in och beställde mat, sedan satt vi ute och åt, på behörigt avstånd från alla andra och varandra.

Lena älskade julbestyren. Då skulle det städas och pyntas. Något som till slut blev hennes död, eftersom hon föll och bröt höften, hamnade på sjukhus, blev opererad. Allt gick bra och det planerades för hennes hemfärd på måndagen. På lördagen blev hon smittad av Covid19, på tisdagen var hon död. Så fort kan det gå. Det var chockerande och väldigt sorgligt.

Det känns som något fattas mig. 

Vi har känt varandra sedan 1970-talet. Då träffades vi på hundutställningar och Sennenträffar. När jag flyttade till Blekinge 1995 tog vår vänskap fart och vi började umgås mycket.

En vän till mig och Lena sa "Vem ska jag nu ringa när jag har hundproblem!" För det var alltid till Lena alla ringde. Även jag dryftade hundproblem med henne, även om vi hade samma erfarenhet var det skönt att lufta sina problem med någon annan som hade samma kunskap.

Lena var hunduppfödare. Många av mina hundar har kommit från henne. Min Kiara är dotter till Smilla som Lena kramar så kärleksfullt på bilden.

Smilla var hennes allt. Det senaste året var Lena orolig för vad hon skulle göra den dag Smilla inte längre fanns. Vi tittade på hundraser, diskuterade vilka som kunde passa bäst.

Ett tag kom Gösta in i Lenas liv, en glad liten mopspojke på fem månader. Men det fungerade inte. Han var alltför ivrig på Smilla, som inte fick någon ro, något Lena tyckte Smilla förtjänade på ålderns höst.

Nu blev det istället Smilla som blev kvar när Lena förenades med alla sina änglahundar i himlen.

För mig var det självklart att ta över Smilla. Hon har varit en kär gäst hos oss under många år när Lena behövt avlastning. Smilla är en i vår flock och här kommer hon att stanna tills den dag hon förenas med Lena bland änglarna.

Saknaden över att ha mist Lena är överväldigande. 

Allt eftersom åren går försvinner nära och kära ut ur mitt liv. Jag förstår min käre far som sa "Nu räcker det. Nu vill jag dö!" när han började närma sig 92. Alla hans vänner var borta.

Kanske kommer jag att känna samma sak om jag får gåvan att leva så länge. 

Med Lena i minnet och Smilla, Kiara och Kotten vid min sida tar jag mig igenom dag för dag, tänker på löften jag gav min vän och är helt inställd på att uppfylla dem alla. Även om orden inte finns...

Till slut kom de då, orden och jag fick skriva av mig sorgen och saknaden. Kanske har jag nu dragit ur proppen och orden kommer att fortsätta flöda.

Just nu sitter jag med en klump i halsen, den gör fysiskt ont eftersom jag trycker ner den, saknaden, tårarna...

Ändå känns det som om jag tagit ett steg i rätt riktning nu är jag satt ord på sorgen.

Tack för alla fina år vi fick tillsammans, älskade vän. Vi ses i himlen!

Kramisar Kim

Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius  

Vill du utvecklas i skrivandet har du möjlighet att gå distanskurs Hitta glädje i skrivandet, distanskurs Skriv om ditt liv samt Fortsättningskurs Skrivglädje för mig. Eller någon av mina skrivkurser på Färgargården i Eringsboda.

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

 

Samtal till himlen

Samtal till himlen

Nu var det ett tag sedan jag hörde av mig, men det kändes passande just nu, under påskhelgen.

Åren går fort och det känns som igår ni försvann ur mitt liv. Men när jag börjar räkna hissnar jag över hur fort livet har runnit iväg.

När du dog, Birgitta, min storasyster, var jag 52. Om några veckor blir jag 63. Vart har de åren tagit vägen? Jag minns hur rädd jag var för att fylla 56, den ålder då du dog. Alla pratar om 30-årskris, 40-årskris, 50-årskris och 60-årskris. Jag har aldrig råkat ut för dem, men jag har haft 56-årskris. En grym sådan.

Egentligen är det rätt underligt att jag trodde jag skulle dö i samma ålder som dig. Du dog inte i någon ärftlig sjukdom. Du hade bara oturen att komma i vägen för en bilist som inte såg sig för när han gjorde en vänstersväng. Där fanns du och sedan fanns du inte mer...

Mycket har hänt sedan den dagen, men det mesta vet du om, för du vandrar alltid vid min sida, stöttar och kommer med goda råd, som den storasyster du är. Var du med när jag berättade om dig för barnen i Markaryd? De tyckte det var jättespännande att jag kunde prata med andar, och att jag fortfarande hade kontakt med dig och mamma och pappa, och alla andra våra älskade avlidna släktingar.

Hoppas du och mamma har haft det bra där uppe 9 år och att ni inte var alltför stränga mot pappa när han kom dit för 1,5 år sedan.

Jag saknar er alla grymt mycket, men jag vänder mig till dig för det är så dyrt att ringa till er samtidigt och jag vet att de ändå står bredvid dig och lyssnar.

Egentligen vill jag inget speciellt. Ibland blir bara saknaden för stor för att bära ensam och du har ju alltid hjälpt mig med det. Även om du har varit rätt bra på att retas också. Nu för tiden får jag ha mina kläder ifred. Dessutom har jag även dina kläder i mina garderober. Det var så bestämde bara dagarna innan du dog. Visste du? Ja, det tror jag att du gjorde, innerst inne. För vi är ju sådana i vår familj, att vi vet, utan att veta hur.

Jag var och föreläste i Tranemo förra veckan. Då passade jag på att åka till graven och göra fint. Egentligen är det dumt med gravplatser. Det är ju inte där ni är. Ni är ju där ni helst vill vara, just då. Det måste vara rätt skönt att kunna bestämma var man vill vara och sedan plötsligt bara vara där. Jag önskar jag kunde göra så också, utan att behöva dö först.

Antagligen är pappa överlycklig över att ha alla hundarna runt sig igen. Åh, vad han saknade dem det sista året. Den dag jag kommer till er hoppas jag få återse alla mina älskade hundar. Tänk vilken gigantisk flock det kommer att bli. Och du har väl din hund där också?

Tack för att du alldeles nyss kom och hälsade på och fick mig att ringa dig. Visst är det roligt när du kommer, men saknaden blir desto större när du går.

Var rädd om dig... Det är så vi brukar sluta våra samtal, men du har ingenting att vara rädd för längre. Du får ha det så gott och krama mamma och pappa, hälsa dem att jag saknar dem grymt mycket, precis som alla andra som hann gå före. En dag kommer jag till er och då kommer jag att ha mycket att berätta, men som vanligt vet du ju redan allt som har hänt, för du har aldrig lämnat mig helt och hållet.

Älskar dig! Nu har jag inte tid att prata med dig längre. Jag får väl säga som du alltid sa vid våra dagliga samtal "Kan inte prata mer, måste gå på toa!"

Kram Kram Kram

PS. Du har väl inte glömt hur mycket jag älskar grisar. DS.


Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare


Copyright Kim M. Kimselius

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se. 

Längtan En berättelse om saknad

Längtan, en berättelse om saknad
Den här berättelsen kom till mig mitt i arbetet med Mysteriet med Guldgubbarna. Jag körde in ved och funderade på nästa kapitel i boken. Då kom de här orden och krävde att få skrivas ner. Jag gjorde dem till lags. Varsågod. Här kommer en berättelse mitt i julstöket.

Tillägnad min älskade mamma och alla andra vars röst har tystnat.

Längtan

Hon önskade att hon kunde få prata med sin mamma en enda gång till. Hon skulle göra precis vad som helst för att få höra henne igen. Höra hennes röst så som den var när hon var yngre. När hon fortfarande hade sång i bröstet och spring i benen, när ett smittande leende alltid låg på lur.

Mamma som alltid luktade bullbak och långkok, med mjöligt förkläde och en klut på huvudet för att hålla undan håret, som var kort nog att inte vara till besvär. Men kluten hade blivit en vana, alltsedan hennes hår hade nått ned till brösten. Då hade mamma alltid förargats över sitt långa hår när hon bakade, men även njutit av det när hon skulle vara fin. Hon hade satt upp det i konstfulla uppsättningar, med pärldiadem, eller hårnålar med små fjärilar på.

Som hon hade älskat de där hårsmyckena när hon var barn. Hon hade lånat dem i smyg och använt dem till både dockorna och sig själv. När hon blivit upptäckt och fasat för mammans ilska hade hon bara fått ett lite strängare NEJ och en smekning på kinden. Därefter hade mamma tagit ifrån henne hårsmyckena och stoppat dem i smyckesskrinet.

En sista gång ville hon höra sin mammas röst. Så som den var innan hon blev gammal och skraltig. Innan luften tog slut i lungorna så hon var tvungen att sitta med syrgasmask hela dagarna. Innan dess hade hennes mammas röst varit som en sång som flödat genom rummet i det stora lantliga huset, där köket var husets hjärta. Med blårutiga gardiner och matchande köksduk. Pelargoner i fönstren som fick trängas med hyacinter till jul.

Att höra mammas röst i julottan när hon stämde upp för full hals och hördes över hela kyrkan, så till och med änglarna log. Rösten glasklar och spröd, men ändå hög och stark. De hade velat att hon skulle vara med i kyrkokören, men mamma hade sagt nej. Sådant där hade hon inte tid med, hon hade fullt upp med barnen, laga mat och baka.

Den gången hade hon älskat sin mamma mer än någonsin, hon ville aldrig dela mamma med någon annan. Ändå hade hon känt en liten besvikelse, för hon älskade mammas röst. Om hon hade varit med i kyrkokören kanske mamma hade sjungit ännu mer, både hemma och i kyrkan.

En dag hade den glada rösten tystnat. Det var något hon hade hittat i pappas kavaj. Den kvällen hade mammas röst fått en hård ton och pappa hade kallat henne grälsjuk kärring.

Hon hade dragit täcket över ansiktet så att bara ögonen stack fram i mörkret. Hon ville stoppa något i öronen för att slippa höra de hårda orden. Hon hade tryckt upp kudden från båda håll, vilket lindrat ljuden något. Ändå kunde hon höra hårdheten och smärtan  mammas röst förmedlade.

Efter den kvällen sjung mamma inte längre. Den första tiden hade rösten varit monoton, utan någon klang. Rösten hade blivit något normalare, men mamma hade aldrig mer sjungit. Änglarna måste ha saknat mammas sång, hade hon tänkt.

Just nu ville hon lyfta luren och ringa sin mamma, den glada, lyckliga mamman. Där man kunde höra spralligheten och livsglädjen i rösten. Just den mamman ville hon prata med en sista gång.

Hon hörde dörren till rummet öppnas. Mumlande röster, försiktiga steg som tassade fram till sängen. Hon såg dem inte, ögonen var slutna och ögonlocken var alltför tunga för att lyftas.

”Mamma! Hör du mig?”

Yngsta dotterns röst. Hon grät inom sig. Hon ville säga hur mycket hon älskade henne, men hon hade inte längre några ord sedan stroken. Nu låg hon här i sina egna tankar, i ett evigt mörker.

”Jag tror inte att mormor kan höra dig. Hon är nog döv”, sa barnbarnet.

”Tror du?” sa yngsta dottern och hon kunde höra tårar i rösten.

Jag är här, jag hör er, ville hon säga, men orden fanns bara i hennes huvud, inte i munnen, inte i rummet, inte svävande upp till taket och änglarna som väntade.

Hon kände hur ena ändan av sängen sjönk ned, någon lade sin hand på hennes. En mjuk och len hand. Barnbarnets. Evalena, efter gammelmormor, hennes mamma, den hon aldrig mer skulle få höra rösten på.

Nu låg hon här själv, nyss fyllda 80 och förlamad. Utan möjlighet att kontakta omvärlden. Det var inte så här hon hade tänkt sig slutet. Hon hade tänkt bli 100 år, pigg och frisk. Hon hade tänkt sjunga för världen i många år till. Hon hade varit noga med vad hon åt och hon hade hållit sig i rörelse. Inga sköra ben här inte. Inga problem med lungorna som hennes mamma. Ändå låg hon här, oförmögen att säga ett ord. Varför skulle just hon drabbas? Hon som fortfarande hade sången kvar i bröstet och huvudet fullt av ord att dela med sig av.

”Jag önskar att jag kunde få prata med min mamma en enda gång till. Jag skulle göra precis vad som helst för att få höra hennes röst igen”, sa yngsta dottern.

Hon grät inom sig. Hon kände samma saknad som dottern just nu gick igenom. En enda gång till, bara en enda gång.

Tyckte du om den här berättelsen? Du hittar mer under Tänkvärda berättelser här på bloggen.

Jag med några av
mina drygt 40 böcker.
Foto Bertil Knoester

 

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius 

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!


Här ser du några av årets nya böcker:

Döden på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Boken är spännande hela vägen från början till slut. Något som bidrar till spänningen är att Kim Kimselius är en mästare på cliffhangers. Nästan varje kapitel avslutas med en, och det går inte att låta bli att läsa nästa kapitel." Jenny Forsberg

Det osynliga folket på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Har just läst klart Döden på Island och Det osynliga folket på Island, och tycker att de är två av de bästa böckerna i serien så här långt (och det kommer från någon som älskar alla böckerna i Theo och Ramona-serien)! Fast det är förstås svårt att slå Tillbaka till Pompeji." Wattpad/Fish-out-of-Water-5

Mördande foto. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.
"Gud vilken rysare!" Wattpad/alejon03

"En av världens mest spännande och bästa böcker tycker jag!" Wattpad/arongustavsson

Staden på andra sidan Fjäderpennan. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Fantasyserien, Staden på andra sidan, utgör en härlig kontrast mot den historiska Theo och Ramonaserien. Kims fantasi är levande och man vet aldrig hur historien ska utveckla sig, eller vilka äventyr som väntar på nästa blad." Ingela Svensson

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Tickie är en änglahund

 Idag, den 21 december 2015, dog vår älskade Tickie, 11 år.

Det har varit ett hemskt år, med två av mina hundar som har dött, Pluto och Tickie, min pappa som dog i juni, min svåger som dog i november och hans hustru,  min svägerska, som dog för endast en vecka sedan, strax efter hennes mans begravning.

Tickie var pigg in i det sista och såg ut som en liten valp.

Vi har alltid kallat Tickie för "lilla monstret" eftersom det var hon som med järnhand styrde över alla våra Berner Sennenhundar. Här har Tickie nyligen kommit till vår familj och bekantar sig med övriga familjemedlemmar.

Tickie var en fin utställningshund och när hon inte var klippt och i utställningspäls såg hon ut som ovan.

Tickie har alltid älskat att träna. Imorse skällde hon uppmuntrande på mig, så vi tog en liten träningsrunda innan det var dags att åka till veterinären.

Balansgång på brädan fixade hon fortfarande, trots att den var hal och har blivit betydligt smalare under de 11 år som Tickie och de andra hundarna har tränat på den.

Trots att hon sedan i somras har varit helt blind hittade hon ändå sina träningsstenar. Här tillsammans med Tudor som väntar på sin tur att gå upp på stenen. Tickie bestämmer.

Älskar den här bilden som jag tog igår. Det är Tickie, pigg, glad och träningsvillig.

I helgen har Tickie varit trött och sovit mycket. Hon har tumörer och har svårt att uträtta sina behov. Det kändes tufft att ta bort henne, men jag vill inte att mina hundar ska lida. Så trots att jag sitter här och gråter floder vet jag att hon nu inte behöver kämpa mer.

För en kämpe har hon alltid varit. Hon har varit på massor av utställningar, vi har tävlat i agility och tränat rallylydnad. Hos veterinären idag kämpade hon mot den lugnande sprutan så hon fick en till. Även den kämpade hon emot. Jag la mig på golvet och omfamnade henne. Till slut somnade hon in i min famn.

Älskade Tickie är nu en änglahund och det är redan grymt tomt utan henne.

Tudor springer omkring och letar efter henne, ska komma in, ska springa ut, skäller och är stressad. "Valpen" i familjen måste plötsligt bli vuxen och ta över ansvaret att vakta huset.

Det här året vill jag verkligen inte ha tillbaka...

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

När orden flödar svämmar skrivbordet över

Det här året har inte varit likt något tidigare år. Det har hänt så många tragiska saker som har skakat om både mig och mitt arbetsschema. Deadlines sköts ständigt framåt och framåt och framåt, allteftersom dödsfallen och olyckorna hopades.

Det gjorde att jag som vanligt inte kunde röja skrivbordet när en bok var klar, utan jag kastade mig genast över nästa. Researchböcker samlades på bordet, de olika korrekturen lades på hög och till slut var stapeln så hög att jag var rädd att den skulle falla omkull.

Min hög med viktiga papper fick också bara ligga, jag visste ju var jag skulle leta efter de viktiga papperen, bara inte exakt var i högen, bara på ett ungefär.

Nöden har ingen lag, har jag ofta hört sägas hemma. Mamma var glad för ordspråk och strödde dem ständigt omkring sig. Just därför slutar jag varje bok med ett visdomsord/ordspråk.

Med nöden har ingen lag, menade mamma att man just då inte hade något val. Något fick stå undan för det som var viktigare, trots att kanske båda sakerna egentligen var oerhört viktiga.

När det verkligen gäller, då väljer man trots det rätt. Ändå har jag känt det som om jag skulle gå i bitar de här månaderna. Inom mig såg jag mig som någon som redan hade gått i tusen bitar och bara hjälpligt hölls ihop med klister. Jag har och är fortfarande oerhört skör, klistret har inte torkat ännu.

Det som har orsakat allt det här är min hund Plutos död, sedan min hund Tudors skada och operation, därefter min pappas skada som förde till hans död, till slut beskedet att min hund Tickie var i stort sett blind och snart skulle bli totalt blind.

Jag brukar säga att allting kommer i skov om tre, men den här gången har det varit fyra olyckor på bara några månader. Egentligen skulle jag vilja dra täcket över huvudet och komma fram igen någon gång efter julafton. Men jag kämpar på. Orden räddar mig och jag skriver.

"Låt böckerna vara, vila dig!" säger många. Men om jag inte skrev skulle klistret släppa och jag skulle falla ihop i tusentals sköra bitar, som kanske aldrig mer skulle gå att lappa ihop.

Att skriva är för mig som att andas. Om jag slutar skriva då dör jag.

Därför låter jag oredan ta över och dammtussarna hålla mig sällskap. För mitt i oredan finns tryggheten, limmet som håller ihop mig.

Nu ska jag rensa undan alla högarna, men för att inte känna skräcken och rädslan gripa tag i mig, kommer jag se till att fylla de tomma bordsytorna så snart som möjligt, med nya researchböcker och nya manus som stadigt växer fram.

Jag skriver, jag andas, jag lever!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

Min älskade Berner Sennenhund Tola gör nu sina syskon, samt mamma och pappa, sällskap i hundhimlen

I torsdags kväll, den 17 januari 2012, lämnade min älskade, egenuppföda Berner Sennhund, Jamakis Viking Tola, jordelivet för att sälla sig till sina syskon, föräldrar och hundkompisar i himlen.

Allt började för 9,5 år sedan med Jamakis Egypt Achnamon, kallad Namie. Här ser du henne dräktig samma dag valparna började födas.

Här ser du hela familjen: Tola längst fram, Pappa Zacko, mamma Namie och faster Mikida.

Men innan vi kommer så långt skulle valparna ut. Här ligger hela kullen och får mat.

Namie älskade sina valpar och lekte ständigt med dem. Ibland i sällskap av pappa Zacko.

Här sitter jag på förstukvisten tillsammans med hela Viking-kullen. Valparna har döpts efter min bok Vikingaträl, precis som mamma Namie döptes efter min bok Faraos förbannelse. Tola är den längst ut till höger på mittersta trappsteget.

 
Syskonen åkte hem, och kvar blev Tola tillsammans med sin mamma. Visst är de förunderligt lika?

Trots att jag har många hundar, vill jag ägna lika mycket tid åt valpen, som får följa med i ryggsäck på skogspromenaderna.

Här har vi hela familjen samlad igen. Tola har blivit äldre. Från vänster faster Mikida, mamma Namie, pappa Zacko och Tola.

Här är Tola ett år och vi har valpträff hemma i vår trädgård.

Mamma Namie och Tola.

Tola har alltid varit oerhört vacker. En fantastisk vakthund och sällskapshund. Hon började självmant plocka upp allt jag tappade på golvet. Hon plockade ur tvättmaskinen och tvättkorgen för mig. Ja, hon fanns alltid till hands för att hjälpa till.

Hon hade ett sätt att visa ömhetsbetygelse på som jag aldrig tidigare har upplevt. Hon slog ena tassen om mitt ben och liksom kramade...

För tre år sedan slet Tola av sig korsbandet i sitt vänstra bakben. Hon opererades och fick gå på Rehab på Växjö djursjukhus. I september slet hon av korsbandet på sitt friska högra bakben. Vi bestämde att vi inte ville operera, eftersom Tola var drygt 9 år. Istället fick hon knäskydd på båda benen och började på Rehab igen. Vilket gick jättebra och hon gick till slut helt normalt på det senast skadade benet.

Tola älskade snön och vintern, men sedan sin skada fick hon ha ett täcke på sig när hon gick ut i kylan.

Tola var med mig när jag bodde i min stuga nere i Skåne under höstens signeringar. Hon älskade att få rå om mig alldeles själv.

Till sist kommer då den dag alla vi hundägare fasar för: Den dag vi måste ta beslutet att vår älskade vän inte längre får gå vid vår sida här på jorden. I mitt fall var det inget svårt beslut att ta, inga funderingar, inget att dra ut på. Tola var pigg och glad och fungerade bra med sina knäskydd. Men i torsdags eftermiddag ruskade hon rejält på sig och då gick det opererade benet sönder, och det nyligen skadade benet orkade inte hålla upp hennes 45 kilo tunga kropp, utan även det brakade ihop.

Vi ringde distriktsveterinären som kom hem och lät Tola somna in i min famn. När hon drog sitt sista andetag hade jag suttit i två timmar med henne i knät. Jag fick lång tid att ta farväl och tala om för henne hur mycket jag älskade henne, men det tror jag att hon redan visste...

Du vet säkert att jag kan se och tala med andar. Och när jag satt där med Tola i mitt huvud och veterinären gav henne sprutan, då visste jag exakt när Tola dog. Inte för att hon drog sitt sista andetag, utan för att hon plötsligt stod bredvid mig, lade huvudet på min axel och pussade min kind.

Jag sa till veterinären: "Nu är hon borta!" Han tog upp sitt stetoskop lyssnade och bekräftade att det var så. (OBS bilden ovan är INTE på Tola när hon är död. Hon sover sött på sin säng nere i Skåne under min julsignering!)

Jag är glad över att jag har fått 9,5 år tillsammans med denna fantastiskt, underbara hund, är tacksam för varenda minut! För även om saknaden är stor, och att jag inte kan få några "kramar" och godnattpussar av henne längre, så vandrar hon ständigt vid min sida, tillsammans med sin faster, sin far och sin mor och även sin mormor, samt alla de hundar som har lämnat mig långt före Tola kom in i mitt liv.

Många Berner Sennenhundar blir inte äldre än sex år, vilket inte är många år. Men under alla de år en bernersennen lever ger de tusenfalt tillbaka, därför slutar jag aldrig att skaffa mig nya Berner sennenhundar!

Vi ses i himlen lilla pussgurkan Tola!


Kramisar Kim
(Usch, vad svårt det här var att skriva. Gråter floder, sjöar, oceaner. Saknaden är oändlig.)


Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka!

Imorgon...

 Imorgon kommer jag och hälsar på, sa sonen till sin far.

Lovar du, sa den gamle mannen och kände hoppet stiga inom sig, som så många gånger tidigare. Den gamle mannen visste att han inte borde känna så stor förväntan och glädje, eftersom det oftast inte blev så mycket av sonens löften.

Självklart, pappa. Den här gången ska ingenting få komma emellan. Jag lovar.

Den gamle mannen bet sig i läppen för att hindra sig från att berätta. Det kunde vänta till imorgon. Då skulle han berätta vad läkaren hade sagt. Det var inga nyheter någon borde få höra på telefon.

Då ses vi imorgon då, sa den gamle mannen och hörde klicket i sitt öra när sonen lade på. Han satt kvar med telefonluren i handen en lång stund, som om han genom att hålla i luren fortfarande var sammankopplad med sonen. Till slut lade han ner luren och lyssnade på tystnaden som bredde ut sig som ett kvävande täcke. Han borde sätta på radion, eller tv:n. Han borde göra något. Men det var ingen idé. Ingenting var någon idé längre. Förutom sonens besök.

Det var länge sedan nu, alltför länge sedan. Nog var det minst ett år sedan sonen varit här? Den gamle mannen mindes inte riktigt, men han visste att det hade varit sommar och det var inte den här sommaren som just tagit slut, utan sommaren dessförinnan, eller kunde det vara för ännu längre sedan?

Men han ringer ibland, sa den gamle mannen, och försvarade sin son inför sina egna förebrående tankar som var på väg att poppa upp. Ändå lyckades en tanke stiga upp till ytan: Ja, men hur ofta ringer han? En gång om dagen, en gång i veckan, en gång i månaden, en gång i halvåret...

Den gamle mannen var tvungen att medge för sig själv att det nog var det sistnämnda. Det var därför han hade så mycket att tala med sin son om. Han var tvungen att berätta, innan det var för sent.

Nästa dag ringde telefonen sent på eftermiddagen. Det var sonen.

Den gamle mannen ville slänga på luren igen, för han visste vad sonen skulle säga, och han ville inte höra orden.

Pappa, jag kan tyvärr inte komma idag. Men jag kommer imorgon! Jag lovar!

Mannen svalde sin besvikelse och var nästan på väg att berätta för sonen hur viktigt det var att han skyndade sig. Snart skulle det vara för sent.

Även nästa dag ringde telefonen. Mannen lät den ringa länge innan han lyfte luren och svarade...

...Kanske nästa vecka... Det är mycket nu, sa sonen.

Fadern nickade mot luren och funderade inte ens över att berätta om läkarens ord. Tids nog skulle sonen få reda på dem.

Imorgon, jag kommer imorgon! sa sonen när några veckor hade gått, med samma löften, utan att något hände.

Den gamle mannen orkade knappt svara, för han visste att han inte längre hade någon morgondag att se fram emot. Något sonen själv skulle upptäcka tids nog.

Mannen lade på luren och sjönk djupare ned i kudden. Han slöt ögonen och viskade: Nu kommer jag Märta, idag, inte imorgon!

Sedan drog han sitt sista andetag, samtidigt som telefonen åter ringde. Den här gången fanns det ingen som kunde lyfta på luren för att svara.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

När orden inte räcker till...

Hur tröstar man någon som mist sin livskamrat sedan drygt femtio år...?

Finns det några ord som överhuvudtaget kan trösta när man mist någon man älskat innerligt i så många år?

"Livet går vidare!" Visst, livet går vidare, men aldrig mer på samma sätt, aldrig mer med samma person.

"Det blir lättare sedan!" Visst, det kanske blir lättare, men aldrig så lätt som det var innan, när man hade sin livskamrat vid sidan. Någon som hjälpte till att ta itu med alla vardagens små göromål, någon att diskutera med, någon att vakna upp med. Någon...

Dessutom finns rädslan där, att en dag vara den som behöver tröstas, vara den som mist sin livskamrat, att vara halv, vilse i livet och aldrig mer vara två... Aldrig mer vara VI, bara vara JAG...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Sista dagen...

Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.

Det var ingen brådska, ändå längtade hon ut till solen och värmen, att få kända vinden susa runt henne när hon for fram på vägen. Idag bestämde hon sig för att hon inte skulle köra sin egen motorcykel. Hon skulle åka med sin man, för att komma nära honom, tätt intill.

Maken och hojen väntade utanför, hon rusade ut ur huset, med hjälmen i handen. Svingade sig lätt upp bakpå motorcykeln, vred på huvudet och såg på huset som hon redan kommit att älska så mycket. "Hej då huset" tänkte hon, sedan vrålade cykeln till och de körde ut på den lilla landsvägen som gick utanför deras hus.

Min syster Birgitta

De körde inte fort, de ville njuta av försommarens grönska och sommarens första varma dag. Träden stod nyutslagna runt dem när de åkte den slingrande smala landsvägen framåt. "Det här är livet", tänkte hon.

Hon kramade extra hårt om sin mans midja. I samma stund ställde han sig på bromsen och hon lyfte huvudet för att se vad som stod på.

En bil gjorde en plötsligt vänstersväng, rakt mot dem. I nästa sekund smällde det. Hennes man slets ur hennes grepp och for bort. Själv satt hon kvar på motorcykeln och slungades iväg rakt mot en stolpe. Luften gick ur henne när hon slogs mot stolpen och fick motorcykeln över sig. "Nu dör jag", tänkte hon.

Ändå gjorde hon inte det. Hon var förvånad över att hon inte kände någon smärta. Hon undrade var hennes man fanns. Strax stod han på knä bredvid henne och höll hennes hand. Sedan sjönk han ned bredvid henne och höll om henne.

"Jag känner ingenting", sa hon och han förklarade att allt skulle bli bra. Hon litade på honom.

Plötsligt var ambulansen där, hon lyftes upp och fördes iväg. "Min man!" ville hon skrika, men hon hade inte krafter att prata. Hon kände en mask sättas för sitt ansikte, sedan domnade hon bort.

Hon måste ha somnat, för plötsligt befann hon sig i ett svart vakuum. Röster skrek och kved runt henne, men hon såg ingenting. Hon famlade sig fram utan att känna något, rädslan växte inom henne och till slut stämde hon in i de skrikandes kör av fasa.

Sedan var hon där igen, i ljuset. Hon såg sin kropp ligga livlös på en bädd och hennes första tanke var: "Men vad är det för färg på läppstiftet, kunde de inte valt någon bättre." Då blev hon medveten om sin familj som satt runt hennes bädd. Hennes syster strök undan håret från hennes panna, medan tårarna rann nedför hennes kinder. Hennes barn stod gråtande bredvid och hennes man satt vid huvudänden och hade handen på hennes axel.

"Varför gråter ni? Jag är ju här!" skrek hon. "Jag vet!" svarade hennes syster, utan att röra på läpparna, utan att vända sig om och titta på henne.

Istället sa syster högt: "Det här är inte min syster. Det är bara ett tomt skal. Min syster finns här!" Och så svepte hennes syster med handen i luften.

Hon log, men leendet försvann snabbt när hon insåg att det verkligen var hennes tomma skal som låg där på bädden. Hon själv svävade i luften omkring dem. Hon talade med sin syster inne i systerns huvud.

Då var mörkret tillbaka igen. Skriken av fasa, kvidandet, gråten. Hon ville sätta händerna för öronen, men hon hade inga händer. Istället skrek hon.

Nästa gång hon var tillbaka i de levandes värld var vid sin begravning. Ett blomsterhav fyllde kyrkan, där inte en bänkplats var ledig. Hon såg alla sina vänner, sina syjuntaväninnor, sina motorcykelvänner, sin familj, sin man, sina barn, sina åldriga föräldrar. Alla grät de, och hon grät med dem. Över allt hon hade förlorat, över allt hon inte skulle få uppleva, över att hon inte hade tagit sin egen motorcykel den där dagen... Hon grät utan tårar för hon hade inte längre några ögon.

Det svarta mörkret var tillbaka, med all sin fasa och rop av förtvivlan. Den här gången stannade hon inte länge där, innan hon lyckades ta sig tillbaka till de levandes värld igen. Hon kom till sin syster och talade till henne. Hon berättade allt, om det svarta, mörka och hur rädd hon var och systern tröstade henne: "Jag förstår att du är rädd. Men det är inget farligt. Släpp taget så blir allt bättre."

Men hon ville inte släppa taget, hon ville inte lämna sina barn, hon ville inte gå. Men hon kände att hon var tvungen. "Ta hand om mina barn!" sa hon till systern. "Jag lovar att ta hand om dem!" sa systern, medan tårarna rann nedför hennes kinder.

Då äntligen vågade hon släppa det krampaktiga tag hon hade hållit om livet. Systern försvann, men istället för att komma till den mörka, fasansfulla platsen stod hon på en färggrann blomsteräng, där en ljummen sommarvind strök mot hennes kind. Solens strålar värmde behagligt och hon hade kropp igen. Hon kunde röra sig. Skrattande sprang hon över blomsterängen och kände glädjen fylla hennes bröst. Hon var hemma!

Till minne av min syster Birgitta som dog i en motorcykelolycka 3 juni 2006.

Här kan du läsa mina tidigare inlägg om min syster.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Elisabeth Taylor är död

Har varit fascinerad av Elisabeth Taylor ända sedan jag såg henne första gången i filmen Lassie. Tror säkert att det egentligen var hunden som fängslade mig den gången, men när jag upptäckte att den där flickan som var med i filmen även fanns med i andra filmer, tyckte jag det var spännande att se Elisabeth Taylor växa upp och gifta sig ett antal gånger med Richard Burton.

En av de filmer som etsat sig fast i mitt minne är Cleopatra, där Elisabeth Taylor var helt fantastisk. Den filmen etsade fast Egypten inom mig och en spirande längtan om att resa dit började växa inom mig. Det resulterade i min bok Faraos förbannelse i slutändan. Ja, tänk vilka omvägar livet kan ta ibland...

Idag den 23 mars 2011 dog Elisabeth Taylor när hennes hjärta gav upp. Hon blev endast 79 år gammal.

Elisabeth Taylor föddes i London 27 februari 1932 och hade dubbelt brittiskt och amerikanskt medborgarskap. Hennes föräldrar var från USA men hade sedan några år bott i Storbritannien när Elisabeth föddes.

Redan direkt hon hade lärt sig gå började Elisabeth ta balettlektioner och hennes klass fick uppträda för den engelska kungafamiljen.

Vid sju års ålder flyttade Elisabet till USA tillsammans med sina föräldrar och de bosatte sig i Los Angeles. En talangscout uppmärksammade hennes skönhet. Elisabeth Taylor skrev sitt första filmkontrakt som nioåring, och debuterade 1943 i filmen There's One Born Every Minute.


Sitt genombrott fick Elisabeth Taylor som elvaåring i filmen Lassie på äventyr (1943). Hon blev snabbt en populär barnstjärna.

Hon blev en firad karaktärsskådespelerska och har fått två Oscars, i filmerna Inte för pengar och Vem är rädd för Virginia Woolf.

Elisabeth Taylor, eller Liz Taylor som hon ofta kallades, ingick sitt första äktenskap som 18-åring. Under sin livstid kom hon att gifta sig åtta gånger. Två av dessa med Richard Burton.

Elisabeth Taylors hjärtproblem har varit jobbigt för henne och Tidningen Globe återger ett samtal som Elizabeth Taylors vän Mel Ferrer uppges ha haft med flera källor. - Hon kunde inte vänta på att få komma till himlen. Med tårar i ögonen sa hon till mig: "Jag kommer inte ha ont längre. Jag kommer att vara tillsammans med Richard (Burton, reds. anm). Det är allt jag bryr mig om."

Det är så jag alltid kommer att minnas Elisabeth Taylor, tillsammans med Richard Burton, deras eviga "hat/kärlek". De två var ämnade för varandra, även om de inte alltid förstod det. Nu har de äntligen återförenats, förhoppningsvis för evigt den här gången...

En stjärna har slocknat på jorden, men tänts i himlen istället...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

"Bara" en hund... men sorgen sliter i hjärtat

"Min" Theo finns inte längre. Den lille valp som fick namnet efter huvudpersonen i mina böcker om Theo och Ramona. En av de valpar som var min favorit och som jag gärna hade velat behålla själv.

Jag hade glädjen att få ha honom en månad extra än alla andra valpar, vilket gjorde att han var och alltid kom att vara en medlem i vår "flock".

Det var min kusin som tog hand om Theo och jag behöll Pluto. De två var oskiljaktiga här hemma och busade runt som om de för all framtid skulle leva tillsammans.

Redan förra året skrämde Theo oss när han kom hit på besök och kollapsade. Den gången hade han "tre ben i graven", men klarade sig.

I natt gick det sämre och Theo har nu somnat in. Säkert springer han på solbelysta ängar tillsammans med sin mamma Namie som lämnade jorden förra sommaren, nästan exakt samma dag som sin son.

Att vara hunduppfödare innebär mycket arbete, men även otrolig glädje och att bli överöst av hämningslös kärlek av alla de små valparna.

De glömmer mig aldrig och överöser mig alltid med lika mycket kärlek varje gång vi ses, även om åren rinner iväg.

Theo hade en stor plats i mitt hjärta, både för att han stannade så länge hos oss, och för att vi träffades ofta.

Ögonen svämmar över och tårarna rinner i floder nedför kinderna. Det här skulle vara en glädjens dag, eftersom jag väntar på kärt besök... Istället blev det en sorgsen dag.

Men även om jag sörjer är det värst för matte Elisabeth och husse Lars-Olof som nu har mist sin älskade hund. För Theo var deras allt och de älskade honom otroligt mycket.

Kan inte förstå att Theo inte längre finns, det är ofattbart vad fort livet kan sluta.

Vad Theo dog av vet vi inte ännu. Bara att det gick väldigt, väldigt fort och att det kommer att ta väldigt lång tid tills saknaden inte längre känns så stor.

Mitt hjärta har fått ännu ett sår. Det har blivit många de senaste åren, både av människor och hundar som har dött.

Theo blev bara 4,5 år, men han kommer att leva vidare i mina böcker om Theo och Ramona. För precis som böckernas Theo var hunden Theo, snäll, stor och stark och helt underbar!

Kramisar från en ledsen Kim

Foto 1: Jag och Theo när han är åtta veckor. Foto 2: Mamma Namie med hela Pompeii-kullen där Theo är med. Foto 3: Jag tar emot alla valparnas gränslösa kärlek. En stund som både jag och alla valparna älskade. Pluto i min famn och Theo sover på mitt ben. Foto 4: Theo med sina lyckliga ägare Elisabeth och Lars-Olof, vid deras första möte.