Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

söndag 20 januari 2013

Min älskade Berner Sennenhund Tola gör nu sina syskon, samt mamma och pappa, sällskap i hundhimlen

I torsdags kväll, den 17 januari 2012, lämnade min älskade, egenuppföda Berner Sennhund, Jamakis Viking Tola, jordelivet för att sälla sig till sina syskon, föräldrar och hundkompisar i himlen.

Allt började för 9,5 år sedan med Jamakis Egypt Achnamon, kallad Namie. Här ser du henne dräktig samma dag valparna började födas.

Här ser du hela familjen: Tola längst fram, Pappa Zacko, mamma Namie och faster Mikida.

Men innan vi kommer så långt skulle valparna ut. Här ligger hela kullen och får mat.

Namie älskade sina valpar och lekte ständigt med dem. Ibland i sällskap av pappa Zacko.

Här sitter jag på förstukvisten tillsammans med hela Viking-kullen. Valparna har döpts efter min bok Vikingaträl, precis som mamma Namie döptes efter min bok Faraos förbannelse. Tola är den längst ut till höger på mittersta trappsteget.
 
Syskonen åkte hem, och kvar blev Tola tillsammans med sin mamma. Visst är de förunderligt lika?

Trots att jag har många hundar, vill jag ägna lika mycket tid åt valpen, som får följa med i ryggsäck på skogspromenaderna.

Här har vi hela familjen samlad igen. Tola har blivit äldre. Från vänster faster Mikida, mamma Namie, pappa Zacko och Tola.

Här är Tola ett år och vi har valpträff hemma i vår trädgård.

Mamma Namie och Tola.

Tola har alltid varit oerhört vacker. En fantastisk vakthund och sällskapshund. Hon började självmant plocka upp allt jag tappade på golvet. Hon plockade ur tvättmaskinen och tvättkorgen för mig. Ja, hon fanns alltid till hands för att hjälpa till.

Hon hade ett sätt att visa ömhetsbetygelse på som jag aldrig tidigare har upplevt. Hon slog ena tassen om mitt ben och liksom kramade...

För tre år sedan slet Tola av sig korsbandet i sitt vänstra bakben. Hon opererades och fick gå på Rehab på Växjö djursjukhus. I september slet hon av korsbandet på sitt friska högra bakben. Vi bestämde att vi inte ville operera, eftersom Tola var drygt 9 år. Istället fick hon knäskydd på båda benen och började på Rehab igen. Vilket gick jättebra och hon gick till slut helt normalt på det senast skadade benet.

Tola älskade snön och vintern, men sedan sin skada fick hon ha ett täcke på sig när hon gick ut i kylan.




Tola var med mig när jag bodde i min stuga nere i Skåne under höstens signeringar. Hon älskade att få rå om mig alldeles själv.

Till sist kommer då den dag alla vi hundägare fasar för: Den dag vi måste ta beslutet att vår älskade vän inte längre får gå vid vår sida här på jorden. I mitt fall var det inget svårt beslut att ta, inga funderingar, inget att dra ut på. Tola var pigg och glad och fungerade bra med sina knäskydd. Men i torsdags eftermiddag ruskade hon rejält på sig och då gick det opererade benet sönder, och det nyligen skadade benet orkade inte hålla upp hennes 45 kilo tunga kropp, utan även det brakade ihop.
Vi ringde distriktsveterinären som kom hem och lät Tola somna in i min famn. När hon drog sitt sista andetag hade jag suttit i två timmar med henne i knät. Jag fick lång tid att ta farväl och tala om för henne hur mycket jag älskade henne, men det tror jag att hon redan visste...

Du vet säkert att jag kan se och tala med andar. Och när jag satt där med Tola i mitt huvud och veterinären gav henne sprutan, då visste jag exakt när Tola dog. Inte för att hon drog sitt sista andetag, utan för att hon plötsligt stod bredvid mig, lade huvudet på min axel och pussade min kind.

Jag sa till veterinären: "Nu är hon borta!" Han tog upp sitt stetoskop lyssnade och bekräftade att det var så. (OBS bilden ovan är INTE på Tola när hon är död. Hon sover sött på sin säng nere i Skåne under min julsignering!)

Jag är glad över att jag har fått 9,5 år tillsammans med denna fantastiskt, underbara hund, är tacksam för varenda minut! För även om saknaden är stor, och att jag inte kan få några "kramar" och godnattpussar av henne längre, så vandrar hon ständigt vid min sida, tillsammans med sin faster, sin far och sin mor och även sin mormor, samt alla de hundar som har lämnat mig långt före Tola kom in i mitt liv.

Många Berner Sennenhundar blir inte äldre än sex år, vilket inte är många år. Men under alla de år en bernersennen lever ger de tusenfalt tillbaka, därför slutar jag aldrig att skaffa mig nya Berner sennenhundar!

Vi ses i himlen lilla pussgurkan Tola!


Kramisar Kim
(Usch, vad svårt det här var att skriva. Gråter floder, sjöar, oceaner. Saknaden är oändlig.)


Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka!

11 kommentarer:

Anki sa...

Jag har också gråten i ögonen när jag läser ditt inlägg.Vet precis hur du känner.

Har varit där några gånger i livet.Jättejobbigt men inte vill jag vara 4-fotlös.

Kram Anki

Kim M. Kimselius sa...

Hej Anki
Nej, man kan inte leva utan dem älskade små djuren, även om det är fruktansvärt svårt att skiljas från dem. Extra hårt när det är egenuppfödning, som jag hållit i min hand sedan hon kom ut ur mamman.
Tack för att du skrev en kommentar!
Kram Kim <3

znogge sa...

Det var sorgligt att läsa men vet att du gjorde helt rätt. Hundägarskapets baksida men också ett ansvar...

Lovable sa...

Kära Kim vad jag tänker på dig just nu. Att låta ens bästa vän gå vidare är så ledsamt. Tula låter som en underbar hund som hade ett kärleksfyllt liv, som hundägare själv, glädjer det mig enormt. Och ,precis som du, vet jag att hundar som flyttat till himlen, gärna kommer tillbaka och hälsar på lite då och då... ;-) Många kramar och massor av kärlek till Tula på hennes väg över himlavalven /Helena

Kim M. Kimselius sa...

Hej Znogge
Tack! Jo, det är ju så...
Kram Kim

Hej Helena/Lovable
Tola var helt underbart, så speciellt. Blir glad för dina ord om att hundar som flyttar till himlen kommer och hälsar på lite då och då, för så är det ju :-) Tack!
Kram Kim

WELCOME TO MY BLOG sa...

Verkligen tråkigt att höra. Minns själv stunden min lilla yorkie dog. Några minuter efter att hon dött kunde jag förnimma att hon stod vid min sida. Glad, med tungan utanför och en viftande svans medan hon höll framtassarna mot mitt ben. Det är tryggt att veta att dem finns kvar, även om saknaden är stor.

mvh/Nellie C Lind
Ps: Kunde inte välja att skriva in mitt namn av någon anledning. :P

Helena Milton sa...

Så sorgligt men visst vet man när det är dags att låta hunden somna in. Man måste tänka på djuret och inte på sig själv! Härligt att du ändå fick så många år tillsammans med henne.
Kram Helena

imitttankerum sa...

I mars 2012 fick vi låta vår hund somna in, efter 12 år tillsammans. Det blir så oerhört tomt i huset när våra älsklingar inte finns längre.
Jag har en barndomsvän som har haft Berner Sennen tidigare. Hon hade tänkt sig avel hon också, men det gick inte så bra. Hon hade däremot en mor och dotter under lång tid. Det är väldigt fina hundar ...

Kim M. Kimselius sa...

Hej Nellie/Welcome to my blog
Åh, vad fint att höra att även din hund kom och sa farväl efter dödsögonblicket. Det är ett minne som värmer, eller hur!
Tack för din kommentar! :-)
Kram Kim

Hej Helena
Ja, det gäller att inte vara självisk i sådana stunder. Jag har njutit av varje ögonblick tillsammans med Tola :-)
Tack för din kommentar Helena.
Kram Kim

Hej I mitt tankerum
Underbart att få ha 12 år tillsammans med sin hund, eller avskedet kanske blir svårare då?!
Ja, berner sennenhundar är jättegoa!
Tack för din kommentar :-)
Kram Kim

Isa sa...

Sitter här med tårar i ögonen. Tänker på er. Kram

Kim M. Kimselius sa...

Tack Isa!
Kram Kim