Det var en underbar försommardag, den första riktigt varma dagen. Redan dagen innan hade han bestämt sig för att ta en tur på motorcykeln, en liten kort tur, eftersom det var årets premiärtur med hojen.
När han väl gränsat motorcykeln och kände fartvinden omsluta kroppen, lockades han att fortsätta turen. Han bestämde sig för att köra vägen mellan Hindås och Lerum.
Det var en populär väg för motorcyklister, eftersom vägen slingrade sig fram mellan sjö och skog, upp och nedför backar. En väg som fick det att killa i magen många gånger, samtidigt som den var en fröjd för ögat.
Det var sen eftermiddag när han kom fram till vägen och påbörjade den slingriga färden. Det kittlade upphetsande i magen när han svängde runt kurvorna. Han mötte en och annan bil, och desto fler motorcyklar. Det här var livet, tänkte han.
När han kom fram till Lerum vände han, för att köra tillbaka samma väg. Nu var trafiken glesare på vägen och han ökade farten något. En gång slirade motorcykeln i grus som blivit kvar efter vinterns halkbekämpning. Men det fixade han lätt, van som han var att köra motorcykel, även om det var årets premiärtur. Han skrattade högt innanför hjälmens visir. Han kände sig fri och lyckligare än på länge.
Sjön blänkte på hans högra sida när han svängde runt kurvan och på ett ögonblick hände det...
Framför honom stod en råbock, stor och grann, med vackra horn. Råbocken stirrade på honom och tycktes säga: "Det här är min väg! Jag tänker inte flytta mig!"
Det fanns ingen tid för eftertanke, det gällde bråkdelen av en sekund innan han skulle träffa det ståtliga djuret. Han vräkte motorcykeln åt sidan och hoppades att han råbocken skulle fortsätta stå still så att han lyckades köra runt honom.
Motorcykelns däck slirade i grus. Han kände hur hjulen plötsligt tappade fäste om marken och han flög rakt ut i naturen. Motorcykeln landade före honom och han hörde dunsen och ljudet av metall som klämdes ihop och slets sönder. Det gjorde ont i honom. Men inte hälften så ont som när han själv träffade marken.
Han hade oturen att falla rakt på en sten. Hjälmen spräcktes, visiret gick sönder och han tänkte: "Nu dör jag!"
När han till slut vaknade upp på sjukhuset mindes han ingenting. Flera dagar hade försvunnit ur hans liv. Han visste inte varför han låg på sjukhus, hade inte en aning om att han hade varit ute och kört motorcykel.
De berättade för honom vilken tur han hade haft. Att hans motorcykel var totalförstörd, hans hjälm, hans skinnställ. Men att han hade överlevt.
Han grämde sig över cykeln, skinnstället och hjälmen. Han led när han försökte röra sina avslitna muskler. Han hade svårt att höra vad de sa, eftersom blod rann ur hans öron. Han var yr och hade ont och ville inte alls vara där. De sa att han hade haft tur, men han själv tyckte att han hade haft världens otur som hamnat här.
Samtidigt förstod han vad de menade. Han levde, han hade inte brutit några ben... Men hans huvud hade fått en rejäl smäll, hans ansikte var sönderskrapat och hans kropp såg ut som en paljett av färger.
Han fick gå med kryckor, och alla sa att han hade haft tur. Han mindes fortfarande inte vad som hade hänt... Han mindes knappt vad han hade gjort för bara en liten stund sedan. "Det blir bättre", sa läkaren. Och han trodde honom. Men istället blev det sämre, han förlorade känseln i benen, sedan armarna. Han kunde inte arbeta, han kunde inte tänka, han stod inte ut med folk.
"Det går över", sa läkaren. Men han visste att det inte skulle gå över. Det var så här det skulle bli framöver. Han tyckte inte att han hade haft tur.
Han tyckte att han hade haft oturen att överleva...
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Visar inlägg med etikett Motorcyklar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Motorcyklar. Visa alla inlägg
onsdag 6 juli 2011
måndag 25 april 2011
Sista dagen...
Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.
Det var ingen brådska, ändå längtade hon ut till solen och värmen, att få kända vinden susa runt henne när hon for fram på vägen. Idag bestämde hon sig för att hon inte skulle köra sin egen motorcykel. Hon skulle åka med sin man, för att komma nära honom, tätt intill.
Maken och hojen väntade utanför, hon rusade ut ur huset, med hjälmen i handen. Svingade sig lätt upp bakpå motorcykeln, vred på huvudet och såg på huset som hon redan kommit att älska så mycket. "Hej då huset" tänkte hon, sedan vrålade cykeln till och de körde ut på den lilla landsvägen som gick utanför deras hus.
De körde inte fort, de ville njuta av försommarens grönska och sommarens första varma dag. Träden stod nyutslagna runt dem när de åkte den slingrande smala landsvägen framåt. "Det här är livet", tänkte hon.
Hon kramade extra hårt om sin mans midja. I samma stund ställde han sig på bromsen och hon lyfte huvudet för att se vad som stod på.
En bil gjorde en plötsligt vänstersväng, rakt mot dem. I nästa sekund smällde det. Hennes man slets ur hennes grepp och for bort. Själv satt hon kvar på motorcykeln och slungades iväg rakt mot en stolpe. Luften gick ur henne när hon slogs mot stolpen och fick motorcykeln över sig. "Nu dör jag", tänkte hon.
Ändå gjorde hon inte det. Hon var förvånad över att hon inte kände någon smärta. Hon undrade var hennes man fanns. Strax stod han på knä bredvid henne och höll hennes hand. Sedan sjönk han ned bredvid henne och höll om henne.
"Jag känner ingenting", sa hon och han förklarade att allt skulle bli bra. Hon litade på honom.
Plötsligt var ambulansen där, hon lyftes upp och fördes iväg. "Min man!" ville hon skrika, men hon hade inte krafter att prata. Hon kände en mask sättas för sitt ansikte, sedan domnade hon bort.
Hon måste ha somnat, för plötsligt befann hon sig i ett svart vakuum. Röster skrek och kved runt henne, men hon såg ingenting. Hon famlade sig fram utan att känna något, rädslan växte inom henne och till slut stämde hon in i de skrikandes kör av fasa.
Sedan var hon där igen, i ljuset. Hon såg sin kropp ligga livlös på en bädd och hennes första tanke var: "Men vad är det för färg på läppstiftet, kunde de inte valt någon bättre." Då blev hon medveten om sin familj som satt runt hennes bädd. Hennes syster strök undan håret från hennes panna, medan tårarna rann nedför hennes kinder. Hennes barn stod gråtande bredvid och hennes man satt vid huvudänden och hade handen på hennes axel.
"Varför gråter ni? Jag är ju här!" skrek hon. "Jag vet!" svarade hennes syster, utan att röra på läpparna, utan att vända sig om och titta på henne.
Istället sa syster högt: "Det här är inte min syster. Det är bara ett tomt skal. Min syster finns här!" Och så svepte hennes syster med handen i luften.
Hon log, men leendet försvann snabbt när hon insåg att det verkligen var hennes tomma skal som låg där på bädden. Hon själv svävade i luften omkring dem. Hon talade med sin syster inne i systerns huvud.
Då var mörkret tillbaka igen. Skriken av fasa, kvidandet, gråten. Hon ville sätta händerna för öronen, men hon hade inga händer. Istället skrek hon.
Nästa gång hon var tillbaka i de levandes värld var vid sin begravning. Ett blomsterhav fyllde kyrkan, där inte en bänkplats var ledig. Hon såg alla sina vänner, sina syjuntaväninnor, sina motorcykelvänner, sin familj, sin man, sina barn, sina åldriga föräldrar. Alla grät de, och hon grät med dem. Över allt hon hade förlorat, över allt hon inte skulle få uppleva, över att hon inte hade tagit sin egen motorcykel den där dagen... Hon grät utan tårar för hon hade inte längre några ögon.
Det svarta mörkret var tillbaka, med all sin fasa och rop av förtvivlan. Den här gången stannade hon inte länge där, innan hon lyckades ta sig tillbaka till de levandes värld igen. Hon kom till sin syster och talade till henne. Hon berättade allt, om det svarta, mörka och hur rädd hon var och systern tröstade henne: "Jag förstår att du är rädd. Men det är inget farligt. Släpp taget så blir allt bättre."
Men hon ville inte släppa taget, hon ville inte lämna sina barn, hon ville inte gå. Men hon kände att hon var tvungen. "Ta hand om mina barn!" sa hon till systern. "Jag lovar att ta hand om dem!" sa systern, medan tårarna rann nedför hennes kinder.
Då äntligen vågade hon släppa det krampaktiga tag hon hade hållit om livet. Systern försvann, men istället för att komma till den mörka, fasansfulla platsen stod hon på en färggrann blomsteräng, där en ljummen sommarvind strök mot hennes kind. Solens strålar värmde behagligt och hon hade kropp igen. Hon kunde röra sig. Skrattande sprang hon över blomsterängen och kände glädjen fylla hennes bröst. Hon var hemma!
Till minne av min syster Birgitta som dog i en motorcykelolycka 3 juni 2006.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
Det var ingen brådska, ändå längtade hon ut till solen och värmen, att få kända vinden susa runt henne när hon for fram på vägen. Idag bestämde hon sig för att hon inte skulle köra sin egen motorcykel. Hon skulle åka med sin man, för att komma nära honom, tätt intill.
Maken och hojen väntade utanför, hon rusade ut ur huset, med hjälmen i handen. Svingade sig lätt upp bakpå motorcykeln, vred på huvudet och såg på huset som hon redan kommit att älska så mycket. "Hej då huset" tänkte hon, sedan vrålade cykeln till och de körde ut på den lilla landsvägen som gick utanför deras hus.
 |
| Min syster Birgitta |
Hon kramade extra hårt om sin mans midja. I samma stund ställde han sig på bromsen och hon lyfte huvudet för att se vad som stod på.
En bil gjorde en plötsligt vänstersväng, rakt mot dem. I nästa sekund smällde det. Hennes man slets ur hennes grepp och for bort. Själv satt hon kvar på motorcykeln och slungades iväg rakt mot en stolpe. Luften gick ur henne när hon slogs mot stolpen och fick motorcykeln över sig. "Nu dör jag", tänkte hon.
Ändå gjorde hon inte det. Hon var förvånad över att hon inte kände någon smärta. Hon undrade var hennes man fanns. Strax stod han på knä bredvid henne och höll hennes hand. Sedan sjönk han ned bredvid henne och höll om henne.
"Jag känner ingenting", sa hon och han förklarade att allt skulle bli bra. Hon litade på honom.
Plötsligt var ambulansen där, hon lyftes upp och fördes iväg. "Min man!" ville hon skrika, men hon hade inte krafter att prata. Hon kände en mask sättas för sitt ansikte, sedan domnade hon bort.
Hon måste ha somnat, för plötsligt befann hon sig i ett svart vakuum. Röster skrek och kved runt henne, men hon såg ingenting. Hon famlade sig fram utan att känna något, rädslan växte inom henne och till slut stämde hon in i de skrikandes kör av fasa.
Sedan var hon där igen, i ljuset. Hon såg sin kropp ligga livlös på en bädd och hennes första tanke var: "Men vad är det för färg på läppstiftet, kunde de inte valt någon bättre." Då blev hon medveten om sin familj som satt runt hennes bädd. Hennes syster strök undan håret från hennes panna, medan tårarna rann nedför hennes kinder. Hennes barn stod gråtande bredvid och hennes man satt vid huvudänden och hade handen på hennes axel.
"Varför gråter ni? Jag är ju här!" skrek hon. "Jag vet!" svarade hennes syster, utan att röra på läpparna, utan att vända sig om och titta på henne.
Istället sa syster högt: "Det här är inte min syster. Det är bara ett tomt skal. Min syster finns här!" Och så svepte hennes syster med handen i luften.
Hon log, men leendet försvann snabbt när hon insåg att det verkligen var hennes tomma skal som låg där på bädden. Hon själv svävade i luften omkring dem. Hon talade med sin syster inne i systerns huvud.
Då var mörkret tillbaka igen. Skriken av fasa, kvidandet, gråten. Hon ville sätta händerna för öronen, men hon hade inga händer. Istället skrek hon.
Nästa gång hon var tillbaka i de levandes värld var vid sin begravning. Ett blomsterhav fyllde kyrkan, där inte en bänkplats var ledig. Hon såg alla sina vänner, sina syjuntaväninnor, sina motorcykelvänner, sin familj, sin man, sina barn, sina åldriga föräldrar. Alla grät de, och hon grät med dem. Över allt hon hade förlorat, över allt hon inte skulle få uppleva, över att hon inte hade tagit sin egen motorcykel den där dagen... Hon grät utan tårar för hon hade inte längre några ögon.
Det svarta mörkret var tillbaka, med all sin fasa och rop av förtvivlan. Den här gången stannade hon inte länge där, innan hon lyckades ta sig tillbaka till de levandes värld igen. Hon kom till sin syster och talade till henne. Hon berättade allt, om det svarta, mörka och hur rädd hon var och systern tröstade henne: "Jag förstår att du är rädd. Men det är inget farligt. Släpp taget så blir allt bättre."
Men hon ville inte släppa taget, hon ville inte lämna sina barn, hon ville inte gå. Men hon kände att hon var tvungen. "Ta hand om mina barn!" sa hon till systern. "Jag lovar att ta hand om dem!" sa systern, medan tårarna rann nedför hennes kinder.
Då äntligen vågade hon släppa det krampaktiga tag hon hade hållit om livet. Systern försvann, men istället för att komma till den mörka, fasansfulla platsen stod hon på en färggrann blomsteräng, där en ljummen sommarvind strök mot hennes kind. Solens strålar värmde behagligt och hon hade kropp igen. Hon kunde röra sig. Skrattande sprang hon över blomsterängen och kände glädjen fylla hennes bröst. Hon var hemma!
Till minne av min syster Birgitta som dog i en motorcykelolycka 3 juni 2006.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
måndag 11 april 2011
En olycka händer så lätt...
Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig.
Pappa berättade att min bror Olles dotter Linda hade ringt och berättat att Olle låg på sjukhuset efter en motorcykelolycka.
Sist jag fick ett samtal om en motorcykelolycka var när min syster dog i en sådan 2006. Gången dessförinnan var när min kusin förolyckades på en motorcykel. Så du kanske förstår att jag blev alldeles kall när jag fick samtalet. Hitintills har varje motorcykelolycka i mitt liv slutat med död och begravning.
Det dröjde några timmar innan pappa hörde av sig igen och berättade att han hade talat med min bror Olle. Vilket då måste innebära att han mår rätt bra, annars hade han inte kunnat prata. Min bror minns ingenting, inte ens att han hade kört iväg hemifrån på motorcykeln. Han har ont överallt och jag vet faktiskt inte riktigt hur skadad han är, tror inte att pappa ville fråga, eller så var min bror för omtöcknad av smärtlindrande för att kunna berätta. Iallafall måste han stanna kvar på sjukhuset.
Den här gången slutade det inte med begravning, men det kunde ha gjort...
Många av mina kära vänner, kusiner och mina syskon kör motorcykel. Jag körde moped mycket när jag var yngre. Körde många mil, långa sträckor och flera timmar. Sedan dess har jag inget behov av att köra motorcykel. Tror också att rädslan sitter i från min kusins död. Har suttit på motorcykel en enda gång i mitt liv och då var jag skräckslagen, eftersom jag såg bilden av min döde kusin framför mig.
Den här gången var det inte min brors tur att förenas med min mor och syster...
Det gäller att inte ta något för givet här i livet, vi vet inte hur länge vi har våra nära och kära hos oss. Det gäller att ta vara på den korta tid vi har tillsammans här på jorden. Eller hur?
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
 | |
| Här är jag (i röd klänning) med min far, mina bröder Peter och Olle, samt min guddotter Linda. |
Sist jag fick ett samtal om en motorcykelolycka var när min syster dog i en sådan 2006. Gången dessförinnan var när min kusin förolyckades på en motorcykel. Så du kanske förstår att jag blev alldeles kall när jag fick samtalet. Hitintills har varje motorcykelolycka i mitt liv slutat med död och begravning.
Det dröjde några timmar innan pappa hörde av sig igen och berättade att han hade talat med min bror Olle. Vilket då måste innebära att han mår rätt bra, annars hade han inte kunnat prata. Min bror minns ingenting, inte ens att han hade kört iväg hemifrån på motorcykeln. Han har ont överallt och jag vet faktiskt inte riktigt hur skadad han är, tror inte att pappa ville fråga, eller så var min bror för omtöcknad av smärtlindrande för att kunna berätta. Iallafall måste han stanna kvar på sjukhuset.
Den här gången slutade det inte med begravning, men det kunde ha gjort...
Många av mina kära vänner, kusiner och mina syskon kör motorcykel. Jag körde moped mycket när jag var yngre. Körde många mil, långa sträckor och flera timmar. Sedan dess har jag inget behov av att köra motorcykel. Tror också att rädslan sitter i från min kusins död. Har suttit på motorcykel en enda gång i mitt liv och då var jag skräckslagen, eftersom jag såg bilden av min döde kusin framför mig.
Den här gången var det inte min brors tur att förenas med min mor och syster...
Det gäller att inte ta något för givet här i livet, vi vet inte hur länge vi har våra nära och kära hos oss. Det gäller att ta vara på den korta tid vi har tillsammans här på jorden. Eller hur?
Kramisar Kim
12 april 2011
Min bror har fått sig några rejäla smällar, knäckta revben, totalt mörbultad, muskelbristningar, skrapsår över hela ansiktet och blödning ur öronen. Han mår rätt bra, egentligen... för det kunde ha gått värre. Olle minns ingenting från den dagen. Däremot har sjukhuspersonalen berättat att han sagt till ambulanspersonalen som kom och hämtade honom att han hade väjt för ett rådjur. Just nu retar han sig mest över att de har klippt sönder hans skinnställ, men jag tror att när han förstår hur nära det var att hela han hade blivit "sönderklippt", så bryr han sig nog inte så mycket om sitt skinnställ längre...
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
