Pompeji, Herculaneum och Vesuvius

Ruinstaden Pompeji är en otroligt fascinerande stad. Tänk om inte vulkanutbrottet hade skett år 79 e.Kr och begravt staden i aska. Då kanske vi aldrig hade fått veta hur det såg ut i en romersk stad vi den tiden...

På första fotot ser du mig med ruinstaden i bakgrunden.

Att vandra runt bland Pompejis ruiner är en sanslös upplevelse, som nästan tar andan ur mig varje gång jag stiger in genom porten till staden.

Tänk att vandra omkring på gator som är från romartiden, att se målningar, skulpturer, bagerier, tempel, teatrar, gipsavtryck, trädgårdar, bordeller, gravkomplexen, ståtliga villor... Ja, som du förstår finns det väldigt mycket att se i Pompeji. Även om jag har varit där flera gånger finns det säkert nya saker för mig att upptäcka även nästa gång jag reser dit. Ruinstaden Pompeji är inte helt utgrävd ännu, så det finns mycket kvar att upptäcka. I ett tidigare blogginlägg har jag berättat om klottret på väggarna i Pompeji.

Här står jag vid en av serveringarna i Pompeji.














Här ser ni "Pluto". Det gipsavtryck som fick mig att skriva min debutbok Tillbaka till Pompeji. Jag tyckte så väldigt synd om hunden att jag ville rädda honom. Eftersom det inte var möjligt i verkligheten, var jag tvungen att försöka göra det i fantasin, och så blev det en bok som slog igenom med buller och bång och nu är översatt till många olika språk.

















Staden har fortsatt fascinera mig och jag kan inte få nog. Därför skrev jag ytterligare en bok, Theos Pompeji, för jag ville även berätta om Herculaneum som det inte talas så mycket om, men som också är en fantastisk stad.
Herculaneum är en mindre stad än Pompeji, men den är mer välbevarad och inte så sliten som Pompeji. Kanske beroende på att inte så många känner till även denna ruinstad. Lite synd tycker jag att det är, eftersom Herculaneum har sina träbalkonger, möbler, träfönster, trädörrar, ja allt är mer intakt än i Pompeji. Med andra ord mycket lättare att verkligen se hur de levde på den tiden, innan vulkanen utplånade städerna.

Igår kväll var det ett mycket intressant program om Pompeji på Viasat History. Hittade inte just det filmklippet, men här är ett annat filmklipp om Pompeji. Här kan du se hur de romerska baden ser ut, få lite förklaring till hur de fungerade, se gipsavtryck och givetvis... se en del av ruinstaden.












När jag gör mina researchresor försöker jag alltid ta mig fram på egen hand. Vilket ibland gör att jag upplever en del kul saker. Bland annat skulle jag och min man ta oss till vulkanen Vesuvius, efter ett besök i ruinstaden Pompeji. Vi tog reda på att det skulle gå en direktbuss just utanför en av grindarna till Pompeji.
Nu visade det sig att det inte var riktigt sant. Bussen gick mellan Pompeji och Vesuvius, men hade egentligen ingen hållplats där vi stod och väntade, det var bara bussens vändplats, dit den körde efter att ha släppt av folk utanför Pompeji. Vi fick ändå åka med som enda passagerare, ända till Ercolano där de första passagerarna steg på. Innan dess hade vi haft en trevlig pratstund med busschauffören och hans vän som åkte med. De hade bjudit oss på karameller och berättat många trevliga historier för oss. Med andra ord var det tur att det blev fel, för det blev så rätt för oss, eftersom vi fick veta mycket mer än alla andra, som steg på bussen 20 minuter senare.

Vi åkte upp till Vesuvius med bussen, som stannade halvvägs upp på vulkanen, sedan fick vi gå resten av biten. En jobbig vandring, eftersom man vandrar på små vulkanstenar som rullar under fötterna.

Nästa gång vi skulle upp till Vesuvius gjorde vi på ett annat sätt. Då hyrde vi oss en busstaxi för sex personer. Vi var fyra personer och så kom det ytterligare två. Chauffören var mycket kunnig och berättade många intressanta saker på väg upp till toppen. När han såg att vi fotograferade, stannade han den lilla minibussen helt tvärt och vi fick stiga ut. Det var lite stressigt, eftersom det kom många stora bussar både efter oss och nedför berget. Men vår chaufför brydde sig inte, de får vänta, sa han och viftade avvärjande med handen mot dem.

Vet inte vilken av upplevelserna som var bäst, första gången jag kom upp på toppen av Vesuvius, kikade ned i kratern där gul svavelrök steg upp mot mig, och jag därefter såg ut över ruinstaden Pompeji för allra första gången. Eller om det var det andra besöket, när jag visste vad jag hade framför mig och kunde njuta mer av utsikten, se nya detaljer och häpnas över hur långt vulkanen hade nått med sitt utbrott... Tror att båda upplevelserna gav lika mycket, på olika sätt.

Här kan du se bilder från Vesuvius och läsa om min vandring upp till toppen av vulkanen.

Har märkt att det är många som fascineras av Pompeji, för mina Pompejiböcker säljer hela tiden, trots att det nu är tretton år sedan jag debuterade med den första boken.

En av mina fans som har fanbloggen Kimseliusfan har just varit i Pompeji och lagt ut många foton på sin blogg.
Pompeji del 1
Pompeji del 2
Pompeji del 3
Pompeji del 4
Pompeji specialinlägg

Här kan du se foton från mina researchresor till Pompeji, Herculaneum och Vesuvius:
Vesuvius, Sorrento i Italien inför min bok Tillbaka till Pompeji  Florens i Italien inför min bok Svarta döden
Pompeji, Herculaneum och Vesuvius.

Vill du veta mer om Pompeji, rekommenderar jag dig att gå in och kika på alla länkarna.

Kramisar från Kim

Vänner... kära vänner...

Fundera över hur livet skulle se ut om du inte hade vänner...

Jag har förmånen att ha många vänner, över hela världen. En del är sådana jag har träffat, andra är Facebookvänner, Bloggvänner, eller Twittervänner.

Några är vänner jag har känt hela livet, andra sedan skoltiden. Många vänner har tillkommit under åren, genom alla resor jag har gjort, evenemang jag har medverkat i, eller bara trevliga personer jag har råkat möta.

Det finns en klick alldeles speciella vänner som jag uppskattar väldigt mycket. De har alltid ställt upp för mig och hjälpt mig när det blivit kris, tagit ledigt från jobbet och hjälpt mig på bokmässan, hjälpt mig med översättningar, korrekturläsning, hundpassning, ja de har alltid funnits där när jag har behövt dem. Det är jag dem evigt tacksamma för. Jag önskar att jag kunde komma på ett bra sätt att återgälda dem för allt de har gjort för mig.

Det är få förunnat att ha så underbara vänner som jag har, och så många.

Tack alla mina vänner för att ni finns, både de jag känt länge, de jag just lärt känna, mina fb-vänner, mina bloggvänner och mina twittervänner. Det är underbart att få ert stöd, er sympati och era kommentarer här på min blogg, på twitter och Facebook. Jag är så glad att ni finns, alla mina vänner över hela världen! TACK!

Vad skulle jag ha gjort om jag inte hade mina vänner...? Livet hade varit mycket tråkigare, mindre innehållsrikt, mindre lärdomsrikt och mycket, mycket fattigare. Det är så underbart att ni finns!

Kramisar till er alla från Kim
(Bilden är tagen på Waltic i Stockholm juni 2008. Här är mina nya vänner från den författarkongressen: Celeste Brookshaw, David Brookshaw, DeCourcey McIntosh och Jamaica Kincaid.)

Min syster vandrar på himlens blomsteräng

För fyra år sedan dog min syster. En bilist såg sig inte för när han gjorde en vänstersväng och körde rakt på min syster. Min mamma blev förtvivlad, satte sig ned för att dö och dog efter en tid...

När min syster hade dött, kom hon till tre i vår familj som har förmågan att se och höra andar. Hon visade en blommande blomsteräng, där blommor i alla färger prunkade och fjärilar flög från blomma till blomma. En rofylld bild. Den bilden visade hon oss alla. Mig visade hon även en svart hotfull bild, ett svart mörker som hotade att kväva henne. Jag förstod att hon var rädd. Och det fanns ingenting jag kunde göra...

Inatt drömde jag om min syster, kanske ville hon säga mig något, eftersom jag på morgonen upptäckte att en av mina katter var väldigt dålig och nu är i katthimlen.

Jag drömde att jag var i en okänd stad utomlands, någonstans i Italien. Jag satt på ett rum och skrev på min bok. Från det öppna fönstret strömmade ljudet av italienska röster, knattret av vespor blandades med trampet av ivriga fötter.

Något fick mig att resa mig upp och gå fram till fönstret för att titta ut. Hjärtat slog en volt i kroppen på mig när jag på andra sidan gatan ser min syster stå och luta sig mot en kärra. Hennes huvud vänt mot solen, som alltid, eftersom hon var en riktig soldyrkare.

Jag blev överlycklig. Hon var inte död, de hade bara lurats! Jag rusade ut ur rummet, nedför trätrapporna med klapprande steg. Korsade gatan utan att se mig för och när jag kom fram hade jag bara en träsko på foten, utan att egentligen ha lagt märke till att jag hade tappat den.

Jag slängde mig i famnen på min syster och sa: "Du lever, tack och lov, du lever!" Jag kramade hårt, hårt och ville aldrig mer släppa henne, rädd för att hon skulle försvinna igen.

När jag väl släppte henne, sa hon: "Vem är du?"

"Din syster! Ser du inte att jag är din syster! Du behöver bara se dig i spegeln så förstår du!"

Där vaknade jag. Jag blundade och försökte somna om, för att kunna ta tag i min syster och dra med henne till verkligheten, men det gick inte. Hon var försvunnen igen. Borta för alltid.

Att jag sa att hon skulle se sig i spegeln, beror på att folk alltid sagt att vi är så lika.

Sorgen efter min syster fick mig att skriva av mig i boken Giljotinen, en bok jag precis påbörjat när hon dog. Nu blev boken fylld av mina känslor. Där kan ni läsa om hur jag kände det över att förlora någon jag tyckte oerhört mycket om...

Nu sitter jag här i tårar igen, denna gång för min katt. "Bara" en katt och ändå gör det ont. Men sorgen kommer inte ens i närheten av din sorg och förfäran jag kände när jag förlorade min syster.

Det sägs att man härdas av alla förluster. Kanske det... Eller så dör man en liten bit för varje gång som man mister någon man tycker om.

Kramisar Kim
(Mitt sista foto på min syster Birgitta, taget med min mobil)

Hösten kommer smygande...

Snart är den här, vintern.

I morse var luften kylig med en metallisk doft när jag började min morgonpromenad. Solen steg sakta högre över horisonten. Förebådande "ovädersmoln" drog som slöjor över himlen.

Hemma på tomten hade solen värmt luften och doften steg från rosor och flox.

Sommaren har varit ljuvligt varm, avkopplande och inspirerande. Men snart är den här igen, den långa, mörka kalla vintern. Det märktes tydligt idag, för morgonen var inte lika underbart ljus och varm som den brukar.

Nu gäller det att ta tag i dagen och vara rädd om varenda ljus stund, vara ute, njuta av ljuset, dofterna, värmen och solen. Kanske dröjer det länge innan vi får se solen igen, när den väl försvinner under höstens och vinterns tunga, mörka moln.

Fånga dagen, lev i nuet och njut av varenda sekund!

Kramisar Kim
(Fotot föreställer Tola i den första snön, december 2009.)

Vad är en författare?

Minns min första föreläsning som om den var igår. Förlaget hade anordnat den, det var bokens dag i Norrköping.

Någon på förlaget hade bokat tågbiljett och hotell. Jag skulle tala tillsammans med många andra "riktiga" författare. Eftersom jag just hade debuterat kände jag mig inte som en riktig författare, jag hade ju bara kommit ut med en enda bok: Tillbaka till Pompeji.

Det var samma år Annika Thor fick Augustpriset, det minns jag tydligt, eftersom jag då tänkte "jag vill också ha Augustpriset." Eftersom det den gången stod för att man var etablerad författare, genom att man fått ett pris som bekräftade det. Jag har tänkt om.

Kan berätta att jag var rejält nervös inför min första föreläsning och då skulle jag ändå bara tala i tio minuter. Vi var fyra föreläsare. Det var en skådespelare som presenterade oss, på ett annorlunda och mycket roligt sätt, som ni strax kommer att få ta del av.

På tåget hade jag ätit en skaldjurssmörgås... Behöver jag säga mer? Efter det har jag aldrig ätit smörgåsar på tåget. Jag blev jättesjuk. Precis lagom tills jag skulle upp på scen.

Det som jag minns tydligt är hur vi sitter på rad nedanför scenen, vi författare som ska föreläsa. Vi befinner oss i en teater, med parkett och balkong. Båda delarna är fyllda av folk i alla åldrar. Skådespelaren kommer in, släpande på en talarstol.

Han talar för sig själv och säger att han måste få allting i ordning innan publiken kommer, sedan "upptäcker" han publiken och säger "Är ni redan här?" Givetvis blir det skratt från de yngre.

Därefter skyndar han iväg och hämtar en målarburk och en pensel. Han skriver på talarstolen, uppifrån och ned.

F F
Ö A
R T
- .T
...A
...R
...E

Han tar några steg bakåt och beundrar sitt verk, tar sig om hakan, ser fundersam ut, medan han läser FÖR-FATTARE. Sedan lyser hans ansikte upp och han säger: "Haha, nu vet jag varför de kallas "för-fattare", det är för att de fattar före alla andra. Men... då måste det innebära att alla vi andra är "efter-fattare", vi som läser deras böcker."

Orden leder till många goa skratt och så hörs en ljus barnröst ropa från publiken: "Och alla vi barn är "mellan-författare"

Ungefär där gör sig smörgåsen påmind och jag rusar gröngrå i ansiktet till toaletten.

Kommer tillbaka lagom till slutet av Annika Thors föreläsning, för att snart rusa iväg igen. Jag var sista föreläsaren, tack och lov. För då hann jag springa ett par gånger på toaletten innan det var dags för mig att äntra scenen med en enda i tanke i huvudet "the show must go on". Sedan började jag prata mina tio minuter och började anta en lätt gröngrå ton i ansiktet i slutet av min föreläsning. Men hann i alla fall till toaletten i tid.

Jag minns att de andra föreläsarna bland annat var en man som skrivit fotbollsböcker, och en illustratör också. Dessutom minns jag efter föreläsningarna, när vi skulle skriva autografer, bli intervjuade och fotograferade. Givetvis ville de flesta intervjua Annika Thor eftersom hon just fått Augustpriset, men vi andra tre kom också med på ett hörn i alla artiklar.

Det blev en trevlig kväll till slut, när hela smörgåsen väl kommit upp. Och jag hade genomlidit min första föreläsning, verkligen genomlidit. Kanske jag aldrig hade kommit ihåg föreläsningen så tydligt om jag inte hade mått så dåligt?

Än i dag brukar jag och min man skämta om att jag är För-Fattare, med andra ord förstår allting före honom... Men det är ju inte riktigt sant... Bara nästan...

Så, om ni inte visste det redan, är en författare en person som fattar före alla andra...

Kramisar Kim
(Dagens foto, tagit på mitt nyklippta hår. Hade svårt att få till ljuset, för det blänkte så i glasögonen. Men det blev en bild i alla fall...)

München i mitt hjärta

Precis efter att min man och jag hade träffats bodde vi ett tag i södra Tyskland i staden München, i en företagslägenhet, alldeles vid Tierpark vid floden Isar. Jag hade läst tyska i skolan, så det skulle inte bli några problem, trodde jag.

Det ingick en städerska till lägenheten, hon kom min andra dag i München. Bra tillfälle att träna min tyska. Jag öppnade munnen för att fråga henne hur mycket hon skulle städa och hur mycket vi skulle städa själva.

Inte ett ord kom över mina läppar, alla tyska ord, all grammatik, allt var som bortblåst. Jag blev förfärad, men stod ändå inte handfallen. Dessutom hade jag tur att det var en ovanligt snäll kvinna, som verkligen ville hjälpa mig.

Till slut ramlade orden "Was macht du? Was macht ich?" (Vad gör du? Vad gör jag?) ur mig. Hon berättade det. Givetvis förstod jag ingenting. Hon tog min hand och gick omkring och visade vad jag skulle sköta och vad hon skötte.

Uppmuntrad av denna framgång bestämde jag mig för att fråga efter vägen till Deutsches Museum, jag klarade ju det här galant!

Så jag frågade: "Wo Deutsche Museum"/"Var Tyska Museet". Hon försökte verkligen få mig att förstå och jag försökte förstå, men det gick inte. Till slut satte hon mig i soffan, och gjorde handtecken till att jag skulle vänta. Hon städade lägenheten och visade att hon ville jag skulle ta på mig och följa med. Hon tog min hand (jag var 26 år, hon var nog bara några år äldre) och ledde mig ut till sin bil. Där stuvade hon in mig i bilen, utan ett ord. Jag förstod ju ändå inte.

Den snälla kvinnan körde mig till museet och parkerade bilen. Jag blev skräckslagen. Hur skulle jag nu hitta hem? Tänk på att detta var före mobiltelefonens tid, jag hade ingen möjlighet att ringa till min man och jag kände ingen annan i staden.

Kvinnan gick ur bilen, drog ut mig, fattade min hand och gick över till spårvagnshållplatsen. Där stod hon, fortfarande med min hand i sin och väntade, utan ett ord. Till slut kom det en spårvagn. Hon sa "Nein" och skakade frenetiskt på huvudet samtidigt som hon viftade med handen. Det kom ytterligare några spårvagnar som hon gjorde samma sak med. Till slut kom spårvagn nummer 1. Då nickade hon och sa "JA" och jag förstod att det var den spårvagnen jag skulle ta hem.

Hon ledde mig igen över gatan och fram till entrén till museet, hjälpte mig lösa biljett och skuffade in mig, vinkade och gick sin väg. Där stod jag och visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ju inte tänkt gå på museet IDAG. Bara någon av alla kommande dagar. Men nu var jag då här, så jag gick omkring och såg allt museet hade att visa. Hela tiden gnagde oron över att jag inte skulle hitta hem.

Det enda jag minns av museet är ett flygplan som hänger i taket. Medan jag minns kvinnan, spårvagnshållplatsen, entrén till museet och hemfärden... den mycket långa hemfärden, väldigt väl.

Tror aldrig jag har gått igenom ett museum så fort. Jag gick till hållplatsen och genast kom spårvagn nr 1. Jag tvekade... och lät spårvagnen köra iväg. Jag hade ju ingen aning om hur jag skulle lösa biljett. Jag började följa efter spårvagnen, i spåren. Snart försvann spårvagnen ur sikte och jag fick följa spåren istället.

Problemet var bara att spåren hela tiden delade på sig och då var jag tvungen att börja följa ett spår, för att leta efter en spårvagnshållplats och se om där stod nr 1. Gjorde det inte det fick jag gå tillbaka och följa ett annat spår tills jag hittade spårvagnshållplats för linje 1. Så höll jag på, genom hela München, som är en mycket stor stad, faktiskt Tysklands tredje största stad.

När jag äntligen kom hem var jag gråtfärdig av trötthet. Min orolige man väntade på mig och undrade var i hela världen jag hade hållit hus. Det var sent på kvällen och jag hade varit borta ända sedan morgonen, medan han hade varit på arbetet. Jag förklarade och han skrattade, samtidigt som han tyckte synd om mig.

Detta är mitt första minne och möte med München, som jag snabbt tog till mitt hjärta. Jag lärde mig älska djurparken som låg på gångavstånd, jag gick längs floden till centrum, eftersom det var lättast för mig att hitta. Jag åkte faktiskt bara spårvagn en enda gång när jag var i München, och då hade jag sällskap av en tysk kvinna. Ja, jag tog verkligen München till mitt hjärta, allt eftersom min tyska utvecklades och jag kunde göra mig förstådd.

Ett av de starkaste minnena därefter är Oktoberfesten i München. Men det är en helt annan berättelse...

Kramisar Kim

Stigbygelns historia

Som många av er vet tycker jag mycket om djur, speciellt hundar och hästar. Därför förekommer dessa djur ofta i min böcker.

Men det är inte bara att skriva om hästar, det gäller att veta lite om hur allt fungerade runt hästar under just den tidsperioden som min bok utspelar sig.

Stigbygelns historia är en viktig researchdetalj att kunna: när uppfanns stigbygeln, vem uppfann den, när började den användas i Europa etc?

För cirka femtusen-sextusen år sedan började människan tämja hästar (Bland annat har en hästskalle med ett bett mellan tänderna hittats i Kazakstan, daterat till 3500 f.Kr). Då fanns det inga tyglar och stigbyglar, man hoppade helt enkelt upp på en häst, tog tag i manen och red. (Vilket jag också har gjort i min ungdom.)

Omkring Kristi födelse kom sadeln, något som gjorde ridturen behagligare och mer njutbar. Trots sadeln var det fortfarande lätt för en angripare att få fienden att falla av hästen under strid. En läderrem och en järnbygel till ryttarens fot förändrade allt, stigbygeln var uppfunnen.

Denna epokgörande uppfinning sägs komma från Asien. Redan omkring 1500 f.Kr. kom indierna på idén med att använda ett rep som ryttaren stack in stortån i, men de vidareutvecklade inte idén.

Det var istället kineserna som uppfann stigbygeln. Den första kända avbildningen av en ryttare med stigbyglar har man hittat i norra Kina i en grav från Jindynastins tid, omkring 300 e.Kr. Det mongoliska ryttarfolket norr om kinesiska muren tog snabbt över tekniken och använde den på sina erövringståg västerut.

Exakt när stigbygeln kom till Europa är svårt att säga. Många historiker räknar med att hunnerna red med stigbyglar, men det har inte gått att dokumentera. På 700-talet är stigbygeln känd i Europa. År 732 besegrade frankerna under Karl Martell en arabisk ryttararmé vid Poitiers, och det var första gången som båda sidorna i ett slag använde stigbyglar. Araberna hade kommit på tekniken genom det turkiska ryttarfolket. Med stigbygelns intåg förändrades krigföringen i Europa.

En stigbygel är en bygel, oftast av metall, med platt sula, avsedd som stöd för foten vid uppsittning och ridning. Stigbygeln är fäst vid sadeln med stigläder som justeras i längd till ryttarens ben. Stigbyglar används i stort sett i hela världen och ses ofta som en självklarhet.

Läs mer om stigbygeln och kinesiska uppfinningar.

Läs mer om Romarna och stigbygeln.

Läs mer om hästens historia.

I en av mina böcker handlar det en hel del om hästar och ryttare. Det är boken Riddarsvärdet som utspelar sig på 1300-talet. Inför den boken gjorde jag många roliga researchresor och läste mycket intressant fakta.

Se bilder från Riddarsvärdets researchresor:
Mont-St-Michel
Chateau de Pirou

Här kan du läsa fler av mina tidigare faktainlägg.

Kramisar Kim