Min syster vandrar på himlens blomsteräng

För fyra år sedan dog min syster. En bilist såg sig inte för när han gjorde en vänstersväng och körde rakt på min syster. Min mamma blev förtvivlad, satte sig ned för att dö och dog efter en tid...

När min syster hade dött, kom hon till tre i vår familj som har förmågan att se och höra andar. Hon visade en blommande blomsteräng, där blommor i alla färger prunkade och fjärilar flög från blomma till blomma. En rofylld bild. Den bilden visade hon oss alla. Mig visade hon även en svart hotfull bild, ett svart mörker som hotade att kväva henne. Jag förstod att hon var rädd. Och det fanns ingenting jag kunde göra...

Inatt drömde jag om min syster, kanske ville hon säga mig något, eftersom jag på morgonen upptäckte att en av mina katter var väldigt dålig och nu är i katthimlen.

Jag drömde att jag var i en okänd stad utomlands, någonstans i Italien. Jag satt på ett rum och skrev på min bok. Från det öppna fönstret strömmade ljudet av italienska röster, knattret av vespor blandades med trampet av ivriga fötter.

Något fick mig att resa mig upp och gå fram till fönstret för att titta ut. Hjärtat slog en volt i kroppen på mig när jag på andra sidan gatan ser min syster stå och luta sig mot en kärra. Hennes huvud vänt mot solen, som alltid, eftersom hon var en riktig soldyrkare.

Jag blev överlycklig. Hon var inte död, de hade bara lurats! Jag rusade ut ur rummet, nedför trätrapporna med klapprande steg. Korsade gatan utan att se mig för och när jag kom fram hade jag bara en träsko på foten, utan att egentligen ha lagt märke till att jag hade tappat den.

Jag slängde mig i famnen på min syster och sa: "Du lever, tack och lov, du lever!" Jag kramade hårt, hårt och ville aldrig mer släppa henne, rädd för att hon skulle försvinna igen.

När jag väl släppte henne, sa hon: "Vem är du?"

"Din syster! Ser du inte att jag är din syster! Du behöver bara se dig i spegeln så förstår du!"

Där vaknade jag. Jag blundade och försökte somna om, för att kunna ta tag i min syster och dra med henne till verkligheten, men det gick inte. Hon var försvunnen igen. Borta för alltid.

Att jag sa att hon skulle se sig i spegeln, beror på att folk alltid sagt att vi är så lika.

Sorgen efter min syster fick mig att skriva av mig i boken Giljotinen, en bok jag precis påbörjat när hon dog. Nu blev boken fylld av mina känslor. Där kan ni läsa om hur jag kände det över att förlora någon jag tyckte oerhört mycket om...

Nu sitter jag här i tårar igen, denna gång för min katt. "Bara" en katt och ändå gör det ont. Men sorgen kommer inte ens i närheten av din sorg och förfäran jag kände när jag förlorade min syster.

Det sägs att man härdas av alla förluster. Kanske det... Eller så dör man en liten bit för varje gång som man mister någon man tycker om.

Kramisar Kim
(Mitt sista foto på min syster Birgitta, taget med min mobil)