Som jag berättade om igår morse hade jag en riktigt dålig tisdag med rejäl migrän som gjorde mig sängliggande tisdag eftermiddag.
Därför var jag inte alltför pigg när jag vaknade på onsdag morgon. Jag hade något som jag kallar för "migränbaksmälla". Det är när den värsta värken har avtagit, jag känner i kroppen att jag har ätit många värktabletter och huvudet inte riktigt hänger med, eftersom jag fortfarande har ont i huvudet. Men en helt annan smärta och liksom bortdomnad.
Av den anledningen bestämde jag mig för att ta det lugnt igår, onsdag. Jag gick inte in och läste mejlen, jag hade telefonen på flygläge och jag läste inte min filofax.
Något som senare fick min man att utbrista: "Du har inte filofaxen för att det är roligt att skriva in saker du ska göra, du har den för att du ska komma ihåg att göra sakerna också."
Så var det nämligen... Genom att jag inte läste min filofax glömde jag av något väldigt viktigt som jag skulle göra den dagen.
Tills telefonsamtalet kom: "Var är du? Vi börjar bli oroliga!"
I den sekunden, när jag hörde rösten och frågan den ställde insåg jag var jag borde vara just då: I Karlshamn, på Lokstallarna, för att stå framför publik och föreläsa inom kort.
Jag ropade "Jag kommer om en timma!"
Jan frågade vad jag skulle ha med mig, han packade min väska, jag satte upp mitt smutsiga hår, och hoppade i nya kläder. När jag skulle måla mig kom Jan in och sa "Du är fin som du är!" Det tjänade jag en hel del tid på, så jag tog den packade väskan och hoppade in i bilen. 50 minuter senare sjönk jag ned på stolen framför Anna Hörjel och Astrid Selling, för att kort därefter stå på scen tillsammans med dem. De hade förberett vad vi skulle säga tillsammans, i telefon hade vi tidigare diskuterat upplägget. Under resan till Karlshamn hade jag jobbat fram vad jag skulle säga på scen.
Mer huvudvärkstabletter, för nu började huvudvärken öka på grund av stressen.
Vårt framträdande blev mycket lyckat. Vilken trio! Jag tror inte någon tänkte på att jag inte var nyduschad, sminkad och att håret borde ha tvättats. Jag log och gjorde allt för att de skulle fokusera på mina ord och inte mitt utseende. Tack och lov var det första Anna sa när jag klev in genom dörren "Wow, vilka snygga kläder du har!" Tror inte jag tackade henne för det, utan jag bara svarade: "Okej, hur gör vi?"
Som om det inte räckte med det här, insåg jag när jag satte mig i bilen för att köra hem, att jag förmodligen inte skulle orka att åka till hundklubben för kursen med Kiara. Samtidigt ville jag gärna, eftersom jag vet att jag hämtar energi där. Jag ringde Jan och sa att jag var på väg. Han lovade ha maten klar. En kvart hade jag på mig. Tack och lov för att jag hade packat väskan till Kiara kvällen innan. Jag åt, körde till brukshundsklubben medan huvudet dunkade. Hela tiden funderade jag på att vända och jag sa till mig själv att jag fick lov att vända så fort jag kom fram, ifall jag inte orkade.
En förstående kursledare som lät mig gå ett lätt, tidigt spår för att sedan återvända till klubbstugan, medan de andra arbetade vidare i skogen. Jag intog nya huvudvärkstabletter och kände hur stressen rann av mig. Jag älskar att vara på brukshundsklubben, alla trevliga människor, mina hundar blir så glada och jag bara är. Okej, jag jobbar med hundarna också. Något som var rätt jobbigt igår när huvudet inte riktigt hängde med. Men som jag sa till Anna och Astrid tidigare den dagen "Om jag har kunnat genomföra Bokmässan under fyra dagar med ett sönderslaget, nyopererat knä, då klarar jag allt."
Nu vet jag att du kommer att säga att jag ska vara rädd om mig, ta det lugnare och så vidare. Men det var just det jag försökte göra igår då allt blev så fel.
Idag har jag tagit det lugnt. Därför skrev jag inte blogginlägget det första jag gjorde, utan tog hundpromenad, tagit det lugnt och bara varit. Den blixtrande huvudvärk jag hade imorse har försvunnit och nu är jag laddad att åka till brukshundsklubben ikväll igen. Den här gången är det Kotten som ska få jobba och gå spår i skogen.
Nu har jag lovat mig själv att ALLTID titta i filofaxen kvällen innan. Om inte annat så påminner Jan mig till frukost varje dag och frågar om jag har något annat inbokat.
Du ska veta att det har aldrig någonsin tidigare hänt att jag har glömt av ett uppdrag. Men någon gång ska ju vara den första sägs det... Jag hoppas innerligt att det också var den sista.
Kramisar Kim
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
Inlägg
