Kan man börja en sommardag bättre?

Kan man börja en sommardag bättre?

Jag har inte semester längre, jag håller skrivarkurser. Då gäller det att ta tillvara på de tidiga morgnarna och njuta av varenda liten stund av dagen.

Imorse skällde hundarna vilt precis när jag stod i dörren på väg ut på morgonpromenad. När jag väl kom fram till staketet såg jag grannen, Heike, som tog en tidig ridtur. Det var varmt även om klockan inte var mycket. Jag bestämde mig för att gå en promenad i skogens dunkel upp till den lilla dammen.

Även om Kotten bara har varit där en gång tidigare visste han vart det bar iväg och jag hade fullt upp med att träna honom att inte dra i kopplet. Han älskar verkligen att bada.

Jag tror djuren hade varit nyligen i sjön och druckit vatten, för det var grumligare än normalt i strandkanten. Men när vi var där var det helt tomt runt sjön. Kiara och Kotten slängde sig i och simmade och simmade. Kotten har nu lärt sig simma ordentligt. Han njuter av vartenda ögonblick.

Det är en timmas promenad fram och tillbaka, i branta upp och nedförsbackar, bra träning både för matte och hundar. Som sällskap hade jag inte bara hundarna, utan även en läskigt spännande engelsk thriller i hörlurarna.

Orden pockar på uppmärksamhet och jag bygger upp berättelser inom mig. Redan två helt klara. Så fort skrivarkurserna är över ska jag sätta orden på pränt.

Men idag är det torsdag, dagen före skrivarkursen och jag ska göra iordning Färgargården inför morgondagens kursdeltagare.

Måste berätta något otäckt också. Precis när jag arbetat klart i trädgården för kvällen igår, skulle jag träna hundarna. Då upptäckte jag till min förskräckelse att vildsvinskultingarna hade grävt sig in under vårt staket och härjat runt i den del av trädgården där vi har alla våra odlingar. Som tur var hade de inte hunnit så långt, men de hade förstört en hel del.

Så här såg det ut utanför vårt staket i våras. Vildsvinen hade skövlat alldeles intill vårt staket och till och med vällt omkull träden.

Så här såg det ut igår. Det syns inte lika tydligt på grund av grönskan, men om du ser på ovanstående bild kanske du kan föreställa dig hur det ser ut. Jag hatar verkligen vildsvin. De har förstört så mycket, inte bara markerna jag brukade gå i, utan också gjort så att jag inte längre vågar gå rakt ut i skogen som jag brukade. Inte ens utanför vår egen tomt. En gång har jag blivit attackerad av en sugga och det vill jag inte bli igen.

Men nu är det glömt! Jag har fortfarande den härliga känslan inom mig efter morgonpromenaden, hundarna ligger och snusar runt mig och grönsakssmoothien på egenodlat smakade ljuvligt.

En ny dag har börjat!

Ha en underbar dag du också!

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!


 
 

Myser och njuter av att vara i slutfasen av Persiens Pärla: En författares vardag

Just nu är det riktigt härligt att vara författare. Den engelska boken, Back to Pompeii, är på väg från tryckeriet, spökboken, Spöket på Stora Mossen, är inne i sista korrigeringsstadiet och går till tryck nästa vecka.

Det bästa av allt är att min 18:e fristående historiska äventyrsbok, Persiens Pärla, börjar få kött på benet och känns allt mer klar.

Det är härligt att vara i slutfasen av en bok, samtidigt som det blir lite separationsångest. Har levt med ämnet och personerna under mycket lång tid, och är inte helt villig att släppa taget om dem.

Ändå är det relativt lätt, det är nya böcker som pockar på uppmärksamhet, redan påbörjade böcker ligger och skriker "skriv färdigt mig!", det är ingen ände på inspirationen och idéerna.

I det här läget är det helt underbart att vara författare. När jag dessutom får fina brev som berättar hur inspirerade läsarna blivit av mina böcker, att de tänker satsa på en författarkarriär efter att ha läst min bok Att skriva med glädje, hur min bok Den där dagen har hjälpt dem genom en svår händelse... Ja, då är det helt enkelt underbart att vara jag.

I gryningen stiger jag upp för att hinna med allt, få ur mig alla ord som vuxit fram under natten, hinna pussa mycket på hundarna, umgås med min man och skriva, skriva, skriva, skriva...

När solen vaknat är det dags att lämna datorn för en stund och ta en längre morgonrunda med hundarna. Under en veckas tid har ängarna varit nästan snöfria och frusna, därför har vi flanerat över de stora öppna vidderna, hundarna och jag, medan solens strålar värmt min kropp och själ.

På vår promenad har vi mött både tranor, Canadgäss och en hare. Vi har sett massor av spår av vildsvin, men också fotavtryck av varg. Livet är rätt spännande här ute i skogarna.

Tranorna har kommit för att stanna och jag hör deras skri varje dag och det fyller mitt hjärta med sång och vårkänslor. Just det här tranparet på bilden ovan, stod på ängen vi spatserade över. De blev lite förnärmade över vår ankomst, lyfte och flög lågt över mitt huvud, kretsade runt ett varv, innan de slog sig ned en liten bit längre bort.

Ibland är livet lite extra skönt att leva och det är det just nu! Älskar att vara författare!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Välkommen tillbaka! 

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Jag med några av mina 23 böcker. Foto Bertil Knoester.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Möte med vildsvin på morgonpromenaden

Jag hatar vildsvin. De är urgulliga att se på, men jag är livrädd för dem.

Min rädsla för vildsvin kommer sig från den gången jag blev anfallen av en vildsvinssugga. Det är något jag aldrig glömmer.

Jag hade tagit bilen till brukshundsklubben, parkerat och var på väg till bakluckan för att släppa ut mina hundar när jag hörde ett konstigt ljud bakom mig. Jag vände mig om och fick se ett vildsvin stå strax framför fronten på bilen och skrapa med hovarna i marken, samtidigt som djuret lät.

Jag blev livrädd, för jag såg att vildsvinet var på väg att anfalla. Jag rusade de få stegen tillbaka till förardörren, som jag tack och lov hade lämnat öppen, slängde mig in i bilen och slog igen dörren, för att i nästa sekund höra smällen när vildsvinet for in i bildörren.

Det tog ett tag innan vildsvinet förstod att jag inte var så dum att jag klev ur bilen igen, men under tiden vankade vildsvinet runt bilen och vaktade mig. När djuret väl försvunnit var det jag som startade bilen, gasade och körde iväg i vild fart därifrån.

Efter att ha hört den berättelsen kanske du förstår att jag nästan svalde tungan i morse när ett vildsvin dök upp på vägen cirka 25-30 meter framför mig på morgonpromenaden. Jag stannade och kommenderade tyst hundarna att göra samma sak.

Vildsvinsgalten gick över vägen, utan att kasta en blick mot oss. Jag tackade vinden som låg på MOT oss, så att inte galten kände vår lukt. Då såg jag två av mina katter som låg vid vägkanten några meter framför mig, de kikade nyfiket på vildsvinet. Jag trodde inte att de skulle vara dumma nog att springa efter vildsvinet, men jag försökte med blicken få dem att ligga kvar.

Jag vågade fortfarande inte röra mig trots att galten hade passerat och vägen nu låg tom framför mig. "Måste låta honom försvinna längre bort från vägen", tänkte jag och stod kvar.

Hundarna stod fortfarande och stirrade bort mot vägen, de visste mer än vad jag visste förstod jag sekunden senare, då en vildsvinssugga kom makligt gående ut på vägen, precis på samma ställe där galten nyss passerat. Inte heller hon såg åt mitt håll, utan gick lugnt över till andra sidan av vägen och försvann in i snårskogen.

Nu var jag riktigt rädd. Jag började fundera på hur jag skulle ta mig hem. Bara ett par hundra meter längre fram låg mitt hus. Skulle jag vända och ta en lång omväg på 45 minuter genom skogen för att ta mig hem. Nej, det fanns inte tid för det.

Nu hade Pluto börjat hoppa upp och ned på frambenen och gnällde för att han ville springa fram för att se vad det var. Jag tog tag om hans nos och tystade honom bestämt. Alla tre hundarna fortsatte stirra bortåt vägen. Jag stod blickstilla och andades häftigt.

Efter en evighetslång väntan kom de, de små kultingar som hundarna känt lukten av och som jag hade anat låg och tryckte någonstans. Det var åtta små gulliga grisar, som jag gärna hade tagit upp och klappat, om det inte hade varit för att mamma och pappa vildsvin befann sig i närheten.

Lika omedvetna om oss som sin mamma och pappa, var dessa små kultingar när de i långsamt mak strosade över vägen framför oss. Hundarna stod som fastfrusna och stirrade, precis som jag.

Tror jag väntade fem minuter innan jag började sjunga högt som en galning medan jag försiktigt gick framåt vägen. När jag passerat stället där grisarna gått över ökade jag hastigheten och fortsatte sjunga ända tills jag var framme vid min grind. Jag hoppades givetvis på att min "skönsång" skulle skrämma bort vildsvinen.

Det var verkligen en skrämmande morgonupplevelse och jag är glad att vi inte kom någon minut tidigare för då hade vi gått rakt in i något av vildsvinen eller kultingarna. Puh! Ibland har man tur!

Vildsvin är sociala djur och lever i flockar, oftast några honor med sina ungar. Hanarna lever ensamma och är välkomna i hjorden endast i parningstider som pågår från oktober till januari. Efter en dräktighetstid på ca 115 dagar föder honan 5-6 kultingar (ibland 8-9, väldigt sällan upp till 15) i en grop. Hur ofta suggan blir dräktig beror till stor del på tillgång på föda och hur klimatet ser ut. I områden med gynnsamma föutsättningar kan en sugga få två kullar/år, vanligast är dock en årlig födsel kring mars månad.


Då nya kultingarna föds lämnar de ettåriga hanarna flocken för att bilda en egen galthjord där de sedan lever i max två år. Efter detta skiljs de åt och svinen går över till att leva ensamma livet ut. Detta med undantag för parningsperioderna då de tillfälligt lever ihop med en annan flock, dock underlägsen ledarsuggan som styr sin flock.


Vildsvinet är normalt nattaktivt men kan om det lever ostört vara aktivt och leta föda även på dagen. Ofta tar det sin daglega i en tät granplantering eller i våtmarker i närheten av odlad mark. I regel är vildsvinet extremt skyggt men det går inte att uttala sig globalt om detta, då vildsvin även omfattar förvildade tamgrisar eller vildsvin med stor del tamgrisgener, vilka är mycket mindre skygga för människan. 

Generellt kan man säga ganska lite om vildsvinets skygghet men vanligtvis undviker de bebyggelse och flyr så fort det känner lukten av en människa. I vissa områden där bestånden är stora observeras vildsvin nära människor och till och med inne i samhällen. Det finns fall där ett skadat vildsvin har anfallit människor då de blivit trängt. (Texten är hämtad från Wikipedia Läs mer här.)


Kramisar Kim

Vinn en signerad bok:  (Välj fritt bland mina utkomna böcker.)

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.