Famlar efter ord... Japan...

Efter att igår ha slarvat bort hela sista kapitlet ur en av mina pågående böcker, har jag inte känt mig så motiverad för att skriva under förmiddagen. Jag har famlat efter de borttappade orden, letat in i minsta lilla vrå av min hjärna, men de är och förblir borta.

Därför har jag ägnat förmiddagen åt att läsa in ännu mer fakta om andra världskriget. Fasansfulla bilder som blandas med de senaste synintrycken från tv-skärmen ifrån katastrofen i Japan. Den japanska premiärministern sa igår att detta är den värsta katastrof som har hänt Japan sedan andra världskriget och jag tror att han syftade på atombomberna som släpptes av amerikanerna över Nagasaki och Hiroshima. Liknande bilder har visats från helt utplånade städer från bombningarna under andra världskriget, som det nu visas från städer som är helt bortspolade av tsunamin efter jordbävningen. Det är svårt att förstå naturens krafter.

Såg ett mycket intressant program om vulkanen Eyjafjallajökull igår. Det var några forskare som undersökte den vulkanen och klättrade ned i vulkankratern. Ser fortfarande de färgsprakande bilderna framför mig av vulkanens innandöme. Sedan säger en av forskarna att färgerna kommer från ROST... 

När jag besökte Island i samband med att min bok Tillbaka till Pompeji släpptes på isländska, var det mitt första besök i landet. Jag älskade alla de skiftande färgerna på marken. Längtar verkligen tillbaka dit under en annan årstid för att få se andra färger, och nya delar av landet.

Forskarna i gårdagens tv-program berättade också att jordbävningen på Japan kunde få vulkanerna på Island att få utbrott, vilket kändes långsökt för mina öron, men de kanske har rätt. För amerikanska forskare befarar ju att vulkanen i Japan ska få utbrott. Det är verkligen något jag hoppas inte sker, för jag tycker att japanerna har fått sin beskärda del av Helvetet just nu.

Så med den jämförelsen är ett borttappat slutkapitel på en bok ingenting. Jag slutar famla efter de borttappade orden och skriver nya istället!

Intressant blogginlägg om Jordbävningen i Japan

Foto, före och efter tsunamin och jordbävningen i Japan

Skrämmande foton från katastrofområden i Japan

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Islands nationaldag

Idag är det Islands nationaldag, 17 juni.

Islänningarna firar årsdagen av då Island blev republik 1944 och självständig från Danmark.

Att man valde just detta datum beror på att den isländske självständighetsförespråkaren Jón Sigurdsson föddes den 17 juni.

Läs mer om Islands Nationaldag.

Läs tidigare blogginlägg om Island, vulkanen Eyjafjallajökull, Pingvellir, Golden Circle och mycket mer, samt se min film från Island.

Här kan du läsa fler faktainlägg.

Kramisar Kim
(Islands flagga och vy över Pingvellir på Island)

Eyjafjallajökull och Boudicas strid mot Romarna

Har precis sett ett jätteintressant program om Eyjafjallajökull, vulkanen som är aktiv på Island. Det var vetenskapens värld som sände det på TV2. Försök att se reprisen!!!

Naturens krafter är förunderliga och mäktiga och människan är bara en liten myra, som inte har något att sätta emot ett vulkanutbrott.

I programmet berättade en vulkanexpert att om Katla får utbrott får det konsekvenser för flyget under en mycket längre tid. Dessutom trodde han att även telekommunikationerna skulle kunna komma att slås ut! Hur skulle livet då bli, utan internet, ingen facebook, inga bloggar, inget twitter...?

Tanken var att jag skulle ha jobbat med Boudicas strid mot Romarna hela kvällen, men när Jan berättade om programmet om Eyjafjallajökull, då var jag tvungen att se det. Dessutom var jag rätt trött efter många veckors intensivt arbete med Theos Pompeji och Boudicas strid mot Romarna. Men nu är båda böckerna klara.

Jag håller på att "bryta om" Boudica-boken, alltså göra helt färdiga boksidor av den. Det är då, när boken är färdigskriven och egentligen skulle ha gått iväg till ett förlag, som det hade varit skönt att "bara" vara författare och inte ha eget förlag. För nu är det jag som ska göra allt det andra arbetet också, med färdiga boksidor, få iväg materialet till korrekturläsare, korrigera och skicka till tryckeriet etc.

Armarna värker, huvudet är tung, men viljan finns där... och glädjen. En oerhörd glädje efter att ha läst igenom hela manuset till Boudicas strid mot Romarna idag och känt YES, I DID IT AGAIN... Alltså JA, JAG LYCKADES ÄNNU EN GÅNG! Det är så JAG känner det. Nu väntar jag med spänning på korrekturläsarnas, läsarnas och kritikernas utlåtanden.

Men hur den än är, det viktigaste är att jag är nöjd med min bok, för om jag inte är nöjd, då ger jag helt enkelt inte ut den. Varför skriva en bok om jag inte blir nöjd med den...?

Så kära vänner och bloggläsare, nu ska jag gå och fortsätta göra färdiga boksidor, för hade det inte varit för att jag hade fått i uppdrag att skriva en krönika om kronprinsessan Victoria och Daniel Westlings bröllop, så hade jag varit klar med Boudicaboken igår. Om det kan ni läsa i gårdagens blogginlägg.

Men sådant är livet, det kommer alltid saker emellan som jag inte har räknat med, ibland tråkiga saker och ibland roliga.

Med en sprudlande glädje över att min bok känns så bra, är det inga problem att fortsätta jobba ännu en stund.

Vi hörs imorgon igen.

Kramisar Kim

Vulkanaskan kväver mig

Tror att det har blivit lite mycket vulkaner för min del det senaste halvåret. Först Islandsvistelsen i höstas, där jag såg vulkaner och fick höra berättelser om dem. Sedan Theos Pompeji och nu vulkanutbrott på riktigt vid Eyjafjallajökull, som fått stora konsekvenser för hela samhället och hela Europa.

Då kanske det inte är så konstigt att jag inatt drömde att jag kvävdes av vulkanaska. Allt, människor, djur, växter, byggnader, var grått pudrat i aska.

I drömmen tillhörde jag en av alla de strandade turisterna, men jag befann mig vid foten av Eyjafjallajökull vulkanen. Det var svart som natten av all aska som föll från himlen och alla människor flydde från det hotell som fanns där.

I drömmen visste jag vad som skulle hända, för jag har ju skrivit boken "Tillbaka till Pompeji" om vulkanutbrottet som förintade staden Pompeji, så jag visste att jag skulle dö. När askan täppte till halsen för mig och kvävde mig vaknade jag. Somnade om och drömmen upprepades om och om igen. För trots att jag vaknade varje gång jag kvävdes, drömde jag samma dröm igen. Det borde kallas mardröm, men det konstiga var att jag inte var rädd, att jag inte tyckte det var otäckt, det var mer som om jag tänkte: "Jaha, då slutar det så här då!" Ett bra slut för en "vulkanförfattare".

Idag har jag suttit och lagt in korrigeringarna på Theos Pompeji och drömmen kom upp igen och jag tänkte att det var bäst att skriva av mig den, då brukar saker och ting vara lättare att handskas med. Annars kanske risken är stor att jag drömmer samma dröm i natt igen.

Det första jag hörde när jag vaknade på morgonen och satte på radion, var att det nu regnade på Island och det gjorde de askfyllda vägarna till en enda lersörja av aska. Sedan sa de att askan hade stelnat till ett hårt täcke över allt. Det måste ha varit där det inte regnade då, annars stämmer det ju inte.

Om jag, som inte är i närheten av vulkanen Eyjafjallajökull kan drömma om den, hur är det då inte för de som bor där, som känner askan falla över sig och ser sina marker förstöras?

Nu ska jag korrekturläsa Theos Pompeji igen, så risken är väl stor att jag får nya vulkandrömmar.

Eftersom detta inlägg kändes lite tungt ville jag piffa upp det med en liten vårbukett, plockad innan snön föll och lade sig som ett tjockt täcke över allt igår kväll.

Nu skiner solen in på mig genom fönstret, men himlen är kolsvart, kanske ännu ett snömoln som drar in?

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar Kim

När livet förändras... Döden alltid närvarande

Livet har förändrats för många i dessa dagar när vulkanen Eyjafjallajökull spyr ut aska över världen.

För mig har livet förändrats i många omgångar.

Idag har jag gjort en förändring, har klippt av mig mycket hår, kanske för att jag snart står inför ännu en förändring. Om knappt två veckor blir jag lika gammal som min storasyster var när hon dog. Tanken skrämmer mig, jag får ångest eftersom jag nu kommer att bli ÄLDRE än min storasyster...

Ända sedan vi var små tävlades vi, eller... det var nog mest min storasyster som tävlades när vi blev äldre. Hon letade rynkor på mig, eftersom hennes redan kommit, hon letade gråa hår på mig eftersom hon dolde sitt med färg, hon klämde på fettvalkar och gottade sig, ja hon var nog precis så som en storasyster ska vara. Hon fick mig att känna mig vacker, ung och modig. De sista åren innan hon dog brukade vi skämtsamt säga att jag var "storasystern" och hon var "lillasystern", eftersom jag med mitt resande och alla möten med människor hade större livserfarenhet än vad hon hade. Men jag var trots allt lillasyster och fick goda råd om makeup och kläder. Det var kul att shoppa tillsammans. Att se hur stolt hon var över mig, gjorde mig ännu gladare över mina framgångar.

Men så förändrades livet på en sekund och hon finns inte längre, och snart är jag lika gammal som hon var i den sekunden. Ångesten griper tag i mig och jag undrar: "hur gammal kommer jag att bli?" Ändå brukar jag kaxigt säga "jag kommer att bli 92 år och dö när jag skriver den bästa bok jag någonsin skrivit" när någon frågar mig hur gammal jag kommer att bli. Och som en sista tvist avslutar jag med att säga "och jag är synsk!" Men inte hjälpte det min syster eftersom hon inte lyssnade på mig.

Jag hoppas att min synskhet stämmer, att jag verkligen kommer att bli en riktig krutgumma på 92 år som fortfarande orkar skriva. För sedan fyra år tillbaka lever jag inte bara för min skull, jag lever även för min systers skull och har axlat hennes mantel och hennes ansvar.

Så inför min födelsedag gick jag idag till frissan och klippte av mig massor av hår, som en milstolpe, början på en ny period i mitt liv. Nu kan ingenting stoppa mig. Se upp, för här kommer jag!

Kramisar Kim

Onormal tystnad på grund av vulkanutbrottet

Igår tittade jag som vanligt upp på himlen på eftermiddagen för att "se hur mycket klockan var".

Det är nämligen så att vi bor så att flygplanen som landar och lyfter på Ronneby Flygplats flyger förbi oss. Med hjälp av planen vet vi vad klockan är. Nu flyger inga plan längre på grund av askmolnet ifrån vulkanen Eyjafjallajökull på Island. Nu "vet vi inte längre hur mycket klockan är"...

Det känns konstigt med den tystnaden eftersom vi har vant oss att förutse tiden med hjälp av flygplanen. Samtidigt är det rätt skönt, eftersom Ronneby Flygplats även är en militärflygplats och när de har övningar, vilket de har varje tisdag och ibland oftare, då låter det väldigt, väldigt mycket.

Minns en gång när min chef hade besök från Tyskland, det var en brittsommardag i september med +26 grader. Min chef bad mig boka bord på en restaurang och då sa jag: "Men varför inte köpa hem lite gott kött och så är ni välkomna att grilla i min trädgård. Ni kan inte sitta inne en sådan här underbar brittsommardag."

Det blev så. Den tyske mannen åkte med mig hem för att njuta av lantmiljön medan min chef handlade mat. Vi har en göl vid tomten och för tysken var det fantastiskt att sitta i min hammock och se ut över den lilla vattenytan i sommarvärmen. Min chef kom, vi grillade och satt länge och bara njöt av lugnet och tystnaden. Efter några timmar kom ett plan inflygande mot Ronneby Flygplats och jag visste genast hur mycket klockan var. Jag sa: "Nu kommer min man!"

Än i dag minns jag reaktionen hos den tyske mannen: han FLÖG upp ur hammocken och såg sig omkring, som om han hade blivit tagen på bar gärning med att ha gjort något olovligt. Jag skrattade och pekade på flygplanet uppe i skyn och sa: "Ni har trettio minuter på er, sedan är han hemma!" De stannade och hälsade på min man när han kom.

Eftersom både Jan och jag reser mycket är det kul att se flygplanet komma hem, om den som rest inte varit borta länge för då hämtar vi varandra på flygplatsen. Men om vi bara har flugit över dagen tar vi egen bil. Jag njuter också av att kunna se ned på mina "domäner" när jag flyger förbi vår gård.

Visst är det skönt med tystnaden som inte störs av flygmotorer, ändå saknar jag flygplanen eftersom de under femton års tid varit ett dagligt inslag, något som sagt "nu är det dags att börja jobba" eller "nu är det dags att gå in och laga mat".

Precis som alla andra här i Sverige och Europa undrar jag hur det kommer att gå med flygtrafiken och vulkanaskan, medan de av mina isländska vänner som har hört av sig tar allting med ro. De är vana vid sådant här, men det är sannerligen inte jag. Förutom i fantasin då, genom mina böcker om Pompeji.

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar från Kim
(Bilden är fullmåne över mitt hus, tyckte det passade bra att visa himlen till ett sådant här inlägg)

Vulkanförfattaren Kim M. Kimselius

Fick ett nytt namn av Radio igår "Vulkanförfattaren". Jag antar att det beror på att jag har skrivit boken "Tillbaka till Pompeji" om vulkanubrott som förintade staden, eller kanske det är för att de på radio tycker att jag "sprutar" ur mig böcker... Eller så beror det på att jag pratade så mycket om vulkaner igår när jag lagade mat i radio.

Vulkaner är skrämmande och jag följer med spänning och oro händelserna på Island. Läser att folk betalar 38-50.000 för en taxiresa för att ta sig hem, eller till sitt resmål. Ett par var smarta, de köpte en bil för 4.500 som de körde hem med.

Alla talar om de "strandade" flygresenärerna, men det talas väldigt lite om de drabbade på Island. Islänningarna måste gå ifrån sina hem, sina gårdar och riskerar att deras djur dör. Flygresenärerna kommer kanske bara inte hem just nu, eller till sin semester, men de har ett liv som väntar på dem. Det är mer än vad vissa islänningar har, om allt går riktigt riktigt illa och Katla vaknar också.

Just nu är himlen svart av sot över delar av Island, och ett fint lager aska sprider sig över allt hos dem som bor i närheten av vulkanen. Dagsljuset försvinner i askmolnet och det blir natt, här ser vi fortfarande solen och anar inte ens att det finns ett askmoln där uppe i luften, långt ovanför oss. Vad händer om Katla vaknar, det sägs vara dags nu för det var 92 år sedan Katla hade utbrott senast, 1918.

När jag var på Island berättade mina värdar att när Hekla hade utbrott gick folk man ur huse i Reyjkjavik för att se på utbrottet. När de berättade historien om hur vägarna blev igenkorkade och hur folk inte kunde ta sig hem på kvällen, så lät det mest som ett spännande äventyr, en utflykt, en gemytlig tillställning.

Det som händer på Island nu är något helt annat än en trevlig utflyktsmöjlighet, även om Island hade många nya turister när vulkanen just hade haft utbrott. Flygbolagen sänkte priserna till Island och hotellen närmast vulkanen blev fullbokade. En siffra på 25.000 besökare direkt efter utbrottet har nämnts för mig.

Här är lite bilder från vulkanutbrottet: KLICKA HÄR

Aftonbladet har hela tiden nya uppdateringar om vulkanutbrottet KLICKA HÄR

Så har även Expressen KLICKA HÄR

Här kan ni se själva vulkanutbrottet på film: KLICKA HÄR

På den här länken kan du se alla flygningar: KLICKA HÄR

Här kan du se mina filmklipp från Island före vulkanutbrottet KLICKA HÄR

Här är bilder på askmolnet över Eyjafjallajökull KLICKA HÄR

Här kan du läsa min blogg från Island och se mina Islandsbilder KLICKA HÄR Det finns totalt 8 inlägg från Island, se rubrikerna.

Här kan du se filmtrailer för min bok "Tillbaka till Pompeji" KLICKA HÄR

Vill du veta mer om min bok "Tillbaka till Pompeji" som gav mig namnet "Vulkanförfattaren" kan du KLICKA HÄR. På den länken kan du även ser fler bilder på gipsavtrycken av människor och djur som dog under vulkanutbrottet som förintade staden Pompeji. Du kan "bläddra i boken" och läsa några kapitel från Smakprov.

För mig känns det overkligt att vulkanutbrottet har hänt och håller på just nu, och drabbar alla oss här i Europa. Eftersom jag har skrivit både "Tillbaka till Pompeji" och "Theos Pompeji" (KLICKA HÄR) och levt med vulkanutbrott dygnet om under arbetet, i fantasin vill säga, så känns det overkligt att det nu verkligen händer på riktigt . Visst har det hänt tidigare, men då har det varit så långt bort att det också mest har känts som fantasi. Men nu är det faktiskt sant. Jag vet att invånarna på Island är mer förberedda än invånarna i staden Pompeji var, ändå känner jag deltagande och oro för dem, eftersom jag vet hur illa det kan gå när det går riktigt illa... Nu är det inte fantasi längre, nu är det verklighet!

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar från "vulkanförfattaren" Kim KLICKA HÄR för att se artikeln där jag får namnet "Vulkanförfattaren.

Vulkanutbrott på glaciären Eyjafjallajökull på Island, fascinerande och skrämmande

Ett vulkanutbrott kan vara både fascinerande och skrämmande. Efter att ha läst mycket fakta om vulkaner och vulkanutbrott inför min bok "Tillbaka till Pompeji" som kom ut 1997, har jag stor respekt för vulkaner.

I höstas var jag på Island när min bok "Tillbaka till Pompeji" släpptes på isländska och jag fascinerades av landet. Jag fick många nya vänner som jag håller kontakt med och jag längtar efter att få resa tillbaka till Island.

Därför följer jag med spänning vulkanutbrottet på glaciären Eyjafjallajökull på Island.

Det är med skräckblandad förtjusning jag läser tidningar, ser filmer från vulkanutbrottet och återupplever min bok om vulkanutbrottet som utplånade staden Pompeji.

En sak som fascinerar mig i detta sammanhang är att min bok "Aftur til Pompei" blev utsedd som en av årets fem bästa utländska böcker på Island 2009. Tänk, i ett land där det är ständigt vulkanisk aktivitet, älskar de att läsa en bok om en stad som blir utplånad av ett vulkanutbrott.

Aldrig hade jag kunnat tänka mig att vi här i Sverige skulle bli drabbade av vulkanutbrottet på Island. Men nu stängs flygplatser ner i Sverige, i England, Danmark, ja i nästan hela Europa. Tänk vilka konsekvenser det kan få om vulkanen fortsätter att vara aktiv i flera år. Vad händer då?

Ja, det är bara att vänta och se! Under tiden kommer jag att fortsätta följa händelseutvecklingen av vulkanutbrottet på glaciären Eyjafjallajökull på Island.

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar Kim