Resa i tid och rum, snöoväder och trafikkaos

Hela mitt liv består av en enda lång resa, både i fantasin och verkligheten.

I fantasien reser jag till de mest exotiska platser, känner värmen runt mig, dofterna och den annorlunda miljön. Jag får ta på mig vackra kläder, smaka på ny mat, kittla fantasin med nya historiska upplevelser.

I verkligheten är det något helt annat. Just nu är det ishala vägar, försenade flyg och tåg, inställda tåg. Vilket inte bara påverkar mig, utan även alla andra som är på väg någonstans.

Idag har jag landat i Stockholm. Var uppe i extra god tid för att skotta ut bilen och sedan köra i ett vansinnigt vackert vinterlandskap, där granar böjde sina snötyngda grenar över vägen. Det kändes som om jag var den enda vakna människan i hela världen. Inte ens rådjuren, älgarna eller vildsvinen sprang förbi i billyktornas sken, i den för övrigt kolsvarta omgivningen.

Sista planet från Stockholm hade anlänt försenat kvällen innan, men det stod där på plattan och väntade på oss morgontidiga resenärer som skulle upp till huvudstaden. När alla väl satt sig på sina platser, spänt fast säkerhetsbältena, rätat upp stolsryggarna hör vi kaptenens röst i högtalaren. Han hälsar oss godmorgon och berättar att på grund av snöoväder i Stockholm kommer vi att bli en timma försenade. Ett samfällt NEJ ljöd genom planet.

Jag knäppte upp säkerhetsbältet, lutade stolsryggen bakåt och reste i fantasin istället för i verkligheten. Betydligt enklare, varmare och snabbare. Jag hann ta mig både till Nya Zeelands tropiska värme och andra världskrigets kyla innan jag bryskt förpassades tillbaka till verkligheten av en flygvärdinna som frågade om jag ville ha kaffe eller te. Någon undrade om vi verkligen hade tid att dricka något nu, tänk om vi fick order att lyfta? Men flygvärdinnan visste besked och delade lugnt ut dryck till oss alla.

Det var en väldigt psykologisk flygkapten, för då och då kom han med små optimistiska meddelanden att han "just fått veta att vi skulle få lyfta tidigare, om bara 30 minuter!" Glädjen spred sig genom planet och jag tänkte: Vad lättlurade de är. För en halvtimma sedan sa flygkaptenen att vi skulle få lyfta om en timma, och han säger precis samma sak nu, han har bara dragit av den tid vi har väntat...

Läppjande på mitt varma te försvann jag bort i fantasin igen, bearbetade Kimberlie - Främlingar i huvudet, såg framför mig miljön och kände värmen sprida sig genom mig.

Ett nytt utrop från den optimistiska kaptenen: Nu hade han fått besked om att vi kunde lyfta om 15 minuter... Då hade det gått 45 minuter sedan han hade sagt att vi skulle lyfta om 60 minuter. Men alla blev lika glada som vid förra meddelandet.

Så var det dags. Planet lyfte och det blev en rätt skumpig färd när vi närmade oss den turbulenta luften runt Stockholm. Men jag kände ingenting. Jag var inte där, för trots att min kropp befann sig i ett plan i snöstorm befann sig min själ på Nya Zeeland tillsammans med Kimberlie, Andy och fru Moonwind när de slutligen ställs öga mot öga med de främlingar som länge har gäckat dem. Nu var det väldigt spännande!

Plötsligt dunkade det till i planet, bromsarna slog till och vi hade tagit mark i snöstorm i Stockholm, där plogbilarna körde rad på rad för att hålla en bana öppen för flygtrafik. Det tog mig tillbaka till den kalla verkligheten. Nu fanns det ingen tid att resa i fantasin längre, nu skulle bagage hämtas ut, taxi till Historiska Museet, checka in på hotellet. Blev förvånad över hur lite snö det var i Stockholm jämfört med södra Sverige. Jag som flyttade från Stockholm för att slippa snön insåg att vi hade mer snö där jag bor nu.

Trafikinformationstavlorna på Arlanda lyste röda med förseningar och inställda flyg. Hårdast drabbade var flygen från Europa och Storbritannien. De är inte så vana vid snö som vi nordbor är.

Nu på kvällen gick jag in till Centralstationen för att se hur det såg ut på den trafikinformationstavlan. I stort sett alla tåg var försenade. Där fanns även trafikinformationstavlor för Arlanda och de var fortfarande lika ilsket röda som i morse. Glad att jag kom fram till Stockholm.

Det är vid sådana här tillfällen som jag är glad att jag är författare och kan utnyttja förseningar till något kreativt, som att resa i tid och rum, istället för att känna mig instängd i ett litet flygplan tillsammans med andra frustrerade passagerare.

Hoppas du har det bra där ute i snön och kylan. Här på hotellet har jag det jättebra och kan fortsätta min utflykt i fantasin till varmare land trots att snön ligger på taket utanför mitt hotellfönster. Nu ska jag skriva på min bok Kimberlie - Främlingar!

Kramisar Kim