Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

söndag 5 oktober 2014

Gästbloggare: "Ett nytt liv" av Ingrid Tågerud

Den 26 juli 2014 höll jag skrivarkurs på Färgargården i Eringsboda. Deltagarna fick i uppgift att skriva varsin novell utifrån huset vi befann oss i, eller de saker de hittade i det gamla huset. Här kommer ytterligare ett bidrag: Ett nytt liv av Ingrid Tågerud.



Novell: Ett nytt liv

Klingar inte modersmålet skönast?

Binder ej ditt hem med dubbla garn,

Lyser icke själva gräset grönast,

På den tuva där du lekt som barn.



”Det är för sent! Allt är för sent nu!” jämrade Matilda sig där hon låg ihopkrupen på golvet medan tårarna rann nerför kinderna.



Jeansen var moderiktigt trasiga och det röd- och gulblommiga linnet slutade precis ovanför naveln där en pärla glittrade i samma blå nyans som hennes ögon. På fötterna bar hon ett par sandaler med vackra stenar i röda nyanser som naturligtvis matchade linnet. Hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans, men nu hade några slingor trillat ner i ögonen och mascaran blandade sig med tårarna. Hon kippade efter luft.



Så småningom reste Matilda sig långsamt upp och gick in i vardagsrummet. Hon blev stående mitt på golvet och stirrade på den gamla slitna bonaden ovanför soffan. De röda och blå bokstäverna hade formats med stor noggrannhet och kärlek, men nu hade trådarna släppt vid några ställen och det vita tyget hade genom årens lopp bleknat och fått en lite gulaktig ton.



”Är det möjligen så att gräset alltid lyser grönast på tuvan där du lekt som barn?” Frågan ställde Matilda stilla för sig själv, medan hon fortsatte att studera orden på väggen. ”Eller kan det vara så att det är förfädernas gröna ängar som lockar mest?”

I ögonvrån skymtade den stora klockan, betydligt större än Matilda själv. När den slog vid jämn timme gav den ifrån sig ett dovt, klingande ljud som gjorde henne varm i hjärtat och fyllde henne med ett alldeles särskilt lugn. Den hade ju varit hennes mormorsmors!



Bredvid klockan stod ett gammalt slitet tråg till brädden fyllt med olikfärgade ullgarner. Överst i den färgglada garnhögen låg den blårandiga babykofta som Matilda höll på att sticka. Det fattades inte så mycket tills den var klar, en halv arm och sen skulle den bara sys ihop. Blått var hennes älsklingsfärg! Färgen påminde henne om stora hav och oändliga himlarymder som kunde föra henne bort från verkligheten till drömmarnas land. Just idag kändes detta viktigare än någonsin.


Matilda öppnade det spröjsade fönstret för att få in lite frisk luft. Då tog vinden ett bestämt tag i spetsgardinen som valde att ge sig ut i det fria. På färden välte den ner ett av fotografierna på fönsterbrädan, det på Matildas mor när hon som liten flicka satt i sin mormors knä i landet långt där borta. I vinddraget gav den gamla spinnrocken i hörnet ifrån sig ett knarrande ljud och rester från den senaste ullen som spunnits föll ner på golvet och virvlade in bakom tråget.



En dag hade Matildas mormorsmor bestämt sig för att packa sina tillhörigheter i den stora kofferten och skicka både den och sig själv till Amerika för att finna lycka och kanske lite rikedom på andra sidan det stora havet. Matilda hade hört berättelsen många gånger men drömde sig än en gång bort medan hon noggrant studerade de små gula rosorna på den slitna tapeten. Hon kikade in i köket. I fantasin kunde hon se sin mormorsmor stå därinne efter att dagens matlagning och bak var avklarat. Fönstret stod på glänt för att lufta ut matoset och på vedspisen väntade strykjärnet på att bli varmt. Den unga kvinnan lutade sig mot dörrkarmen.



”Idag är det inte jag som stryker skjortorna”, mumlade hon tyst för sig själv. Hon var redo att ta farväl och tittade ner på det slitna trägolvet där hon sprungit som barn. I handen höll hon en liten svart resväska. Nu var det dags, dags att ge sig av. Hon gav mor och far en kram och skyndade sig iväg. När hon stängde dörren och gick nerför grusgången vågade hon inte vända sig om av oro för att hon inte skulle våga ta steget ut i den stora världen.



I barndomshemmet satt nu mor och far vid bordet med knäppta händer. I den vita kakelugnen slickade elden väggarna och ville ta sig ut, ut i det fria, precis som husets dotter just hade gjort. Moden stirrade med tomma ögon in i lågornas sken.



”Mor, ska du inte gå och ordna med lite mat till oss? Arbetarna kommer snart in och då är de hungriga.” Mannen tittade på sin hustru men slog ner blicken, han stod inte ut med att se smärtan i hennes ögon. Tänk vad hennes ansikte hade blivit rynkigt på sistone. Han hade inte lagt märke till detta förut. Han kände sig sorgsen och tänkte på hur fort åren försvinner. Den korta tid vi har på jorden går snabbt, mycket snabbare än han någonsin kunnat föreställa sig som ung.



Stolen mannen satt på knarrade och kändes plötsligt hård under hans beniga kropp. När han lutade sig tillbaka mot stolsryggen tittade hans hustru på honom och tårarna rann nerför hennes fårade kinder.



”Jag vet inte om jag kan förmå mig att gå in i köket idag och ordna med maten. Det känns som om mitt hjärta ska brista”. Tänk, hennes yngsta dotter hade bestämt sig för att lämna björkarnas land för en oviss framtid, långt borta från hemmets trygga vrå, och nu var hon borta.



Åren gick och dottern fann lyckan i det nya landet. Hennes rikedom bestod inte i pengar utan i en man som var henne trogen, ett hus som gav dem tak över huvudet, mat på bordet och framför allt fyra friska barn, två pojkar och två flickor.



Matilda hade sedan barnsben hört om Sverige både från sin mor och mormor. Mormorsmor mindes hon inte mycket av, men hon älskade att höra berättas om äventyret när hon for till Amerika. Ända sedan Matilda var mycket ung hade hon haft en längtan till gammelmormors Sverige. När hon fyllde 24 år hade hon äntligen hunnit spara en del pengar och bestämde sig för att, precis som hennes mormorsmor hade gjort, söka lyckan ute i vida världen.



Efter mycket sökande i det nya landet hade Matilda inte bara funnit och köpt det hus där hennes mormorsmor hade växt upp, utan hade också förlovat sig med en händig snickare. Matilda hade lyckats få hit den stora kofferten som hon mindes från sin mormors hem i Amerika. Den hade skeppats med båt från landet i väster.  



I morgon skulle Matildas mor äntligen komma på besök. Mor och dotter hade tillsammans planerat att resa runt och titta på alla underbara ställen de båda hört berättas om. Nu skulle det inte bli så.



”Om vi bara bestämt att hon skulle komma en dag tidigare som vi först hade tänkt, då hade mor varit här nu”, förebrådde Matilda sig själv.



Modern hade, medan hon satt i en taxi på väg till flygplatsen, ringt upp Matilda på mobilen för att meddela flightnummer och beräknad ankomsttid. Just som signalen gick fram och Matilda svarade hörde hon en fruktansvärd smäll. Strax efter hördes skrik och sirener. Någon tog mobilen ur moderns hand och meddelade skyndsamt för Matilda att det skett en olycka och lovade att snart ringa upp igen. Matilda föll ihop och ropade ut sin skräck.



”Det är för sent! Allt är för sent nu!” Tänk om hennes älskade mor var död, borta för evigt? ”Om jag bara hunnit berätta. Nu kommer hon kanske aldrig att få veta”, tänkte Matilda tyst för sig själv. ”Jag ville ju att du skulle bli en överraskning”, viskade hon och smekte med handen sin växande mage.


Tack för den fina novell Ingrid, lycka till med ditt författarskap.

Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Inga kommentarer: