Himmelriket utanför mitt fönster

Att få vandra ibland bokträd och insupa den nästan berusande honungsdoften från vitsippor är något som alla borde få uppleva åtminstone en gång i livet. Jag har turen att få uppleva det varje dag just nu, när jag bor i min sommarstuga.














Min sommarstuga ligger i en bokbacke där marken nu är täckt av vitsippor. Det känns som ett helgerån att gå på tomten just nu, för var jag än sätter fötterna finns det vitsippor.

Doften är ljuvlig och de små vita blommorna är charmiga, tillslutna till små klockor innan solen nått dem, sedan öppnar dem sig till stora, vita vackra stjärnor när solstrålarna når fram. De är riktiga soldyrkare. Inte kan jag kratta bort fjolårens löv nu, då åker blommorna iväg. Jag tänker att löven blir mull som blir näring för nästa års vitsippor så att marken är ännu vitare nästa vår.

Mitt i detta himmelrike sitter jag nu och skriver, för här är min författarstuga, här låser jag in mig och skriver och skriver och skriver. När jag inte är ute och går och låter mig berusas av blomdoften och naturupplevelsen. Varje promenad i denna underbara natur ger energi och inspiration och jag skriver på. Hade det inte varit för Tola som är med, så hade jag glömt av att äta och gå ut. Men hon är min klocka och håller ordning på mig. Hon talar om när det är dags att gå upp på morgonen, dags att äta, ta promenad och när det är dags att gå och lägga sig.

Varje gång jag tagit en promenad i den strålande, värmande solen och upplevt blommorna och de kala bokträden, då vill jag inte gå in. Jag vill ta ut min dator, sätta mig på en stubbe och skriva. Men än blåser vinden kall och det är rätt skönt att komma in i värmen, sätta på en kopp te och försvinna bort i romartiden igen.

Hade svårigheter att komma in på min blogg idag, vilket gjorde mig väldigt frustrerad. Min lilla bärbara dator är min kontakt med yttervärlden när jag stänger in mig och skriver. Här kan min man, Jan, läsa vad jag sysslar med eftersom jag inte har så mycket tid att prata med honom när jag befinner mig i boken. På promenaderna tänker jag ut vad jag ska skriva när jag kommer in, rullar runt meningarna på tungan, smakar på dem och testar dem. När jag kommer in har jag bråttom att slå mig ned och få ur mig alla orden.

Det är först på kvällen, när hjärnan börjar bli seg och det känns som om någon hällt kola i den, som jag har tid att prata, men då är vi båda så trötta att det inte blir så värst mycket pratat i alla fall. Men snart är jag hemma igen och då bubblar vi på som vanligt. Tror faktiskt att Jan tycker det är lite skönt att jag åker iväg ibland, så att han får lugn och ro hemma... Eller så saknar han mig lika grymt mycket som jag saknar honom.

Nej, nu har jag inte tid att skriva här mer. Vi hörs imorgon igen, om jag kommer in på bloggen och kan slita mig från Boudicas strid mot Romarna, som är sååååååå spännande!!!!

Kramisar från Kim