Jag har ingenting att göra...

Som ni förstår stämmer rubriken inte in på mig, även om jag nog någon gång kan ha sagt det när jag var liten. Förmodligen då i samband med att boken jag höll på att läsa just tagit slut. Det var långt till biblioteket och bussarna gick inte så ofta. Vi bodde på landet.

Här ser ni mig sitta och läsa på mitt rum. Alla bilderna i detta blogginlägg är gamla och färgerna har bleknat. Min erfarenhet av Photoshop är inte tillräckligt stor ännu, men jag har försökt att få bilderna så tydliga som möjligt.



När jag inte läste satt jag uppflugen på någon häst. Här är det grannens arbetshäst som fått bli buss för mig, min bror och kusiner. Det var bara jag som kunde "styra" hästen, även om de mindre gärna ville försöka. Den här hästen var stor och bred som en fåtölj. Det var jobbigt att komma upp och jag fick kämpa varje gång jag hade öppnat en grind när jag var ute och red. Men jag gav mig inte.



Sedan jag var åtta år har jag skrivit böcker, korta berättelser och kasperdockspjäser. Men jag har också älskat hästar och hundar. Här ser ni en bild på mig och min allra första hund, Bianca.

Bianca och jag smög på bovar ute i skogen. Vi låtsades att vi var med i motståndsrörelsen, att det fanns fiender överallt. Bianca var bra på det, hon kröp bredvid mig, låg still och lyssnade och kunde studsa upp och springa iväg lika hastigt som jag.




Jag och Bianca promenade ofta till stallet, en promenad på två timmar. Sedan tillbringade vi hela dagen i stallet. Här är jag och min älsklingshäst Pinto.

När mockning och ridning var klar var det dags att promenera hem igen, två timmar...








Vi fick mycket motion Bianca och jag. Här har jag en ny häst, Kingsburn, som fick smeknamnet Burnie. Det var en eldig liten hingst, som inte blev så långvarig eftersom han blev söndersparkad av ett sto han gärna ville ha föl med. En helt underbar häst som jag älskade mycket.

På vardagarna åkte jag buss till stallet och då fick Bianca stanna hemma. För om det redan fanns en hund på bussen fick vi inte följa med. Bussarna gick sällan och det var inte så kul att vänta ytterligare en timma eller två på att få komma hem.

Min första fasta anställning hade jag när jag var fjorton år. Då hade jag redan i två somrar arbetat på Göteborgs Postens redaktion i Göteborg. Men detta var mitt första riktiga arbete, på en reklambyrå. Jag var så lycklig. Min huvuduppgift var att ta hand om de tre hundarna på kontoret, två mopsar och en bulldog. Och det bästa av allt var att Bianca fick vara med på arbetet. Jag tog långa promenader med hundarna bara för att slippa sköta kontorsarbetet. Jag tror att chefen var glad, för då slapp han promenera sina hundar.

När jag inte höll på med hästar och hundar, eller skrev böcker, var jag detektiv. Något som har varit till stor hjälp i mitt författarskap eftersom jag lärde mig iaktta allting och lägga det på minnet.

Som om inte detta var nog för att fördriva tiden fanns skolan med alla sina läxor. Dessutom var vi fyra barn tvungna att hjälpa till hemma, med disk, strykning, trädgårdsarbete, saftning, bakning och mycket mer.

Jag lovar dig... De gånger jag sa "Jag har ingenting att göra" var väldigt, väldigt få och om jag någon gång skulle råka säga det fick jag raskt någonting att göra av mamma. Jag aktade mig noga för att yttra de orden, istället försvann jag bort i fantasins värld. Något jag fortfarande gör.

Kramisar från Kim som ALLTID har något att göra.