Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

söndag 21 november 2010

Ungdomlig iver / Milstolpar i livet

Med ungdomens iver tar vi oss an livet. Ivrigt väntar vi på första skoldagen. Tänk att få köpa allra första skolväskan, få åka skolbuss för första gången, träffa sina nya klasskamrater...

Tänk att få fylla TIO år. Det är stort. Plötsligt har jag inte bara en siffra i min ålder utan två!

Tonåring! Det låter stort. Om jag ändå var tonåring. Då får jag högre veckopeng, får vara uppe längre, får andra privilegier...

Första arbetet! Tänk den som ändå slapp skolan och fick arbeta istället. Tjäna pengar, göra vad man vill... Mitt första arbete hade jag på Göteborgs-Posten i Göteborg när jag var fjorton år. Därefter började jag på reklambyrå. Upptäckte att det trots allt hade varit rätt skönt att gå i skolan, med lov, sovmorgon ibland, inga långa resor...

Moppe! Den som ändå var femton år och fick lov att köra moppe! Köpte min första moppe till min femtonårsdag. Den kostade 75 kronor och var en "gubbmoppe". En vespa. Fungerade bra för mig. Även om jag sneglade avundsjukt på de som hade Puch Dakota! Dröm-moppen för mig!

Körkort! Den som ändå var 18 år och hade körkort! Längtade hett efter friheten med körkort och egen bil. När man som jag bodde ute på landet blir man så lätt begränsad utan bil och trots att jag körde timtals på min moppe, tog det så lång tid att ta sig fram. På min 18-årsdag höll jag körkortet i min hand. Övningskörning, teori och praktik hade gått galant. Första bilen införskaffades.

Tänk om jag bara slapp bo hemma, få ha eget hus att fylla med hundar! När jag var 19 år köpte jag mitt första hus, tillsammans med min pojkvän. Som säkert inte tyckte det var lika kul som jag gjorde. Huset fylldes snabbt med hundar.

Om jag ändå var myndig! För det blev man inte som 18-åring på på min tid. Äntligen myndig, få gå på systemet, vilket inte visade sig vara så kul som alla hade sagt. Ändå få visa legitimation, jag som var myndig! Nu följde ännu mer ansvar.

Från 1700-talet kunde kungen besluta att en ogift kvinna blev myndig om hon hade en försumlig förmyndare, men dispenserna var mycket få. På 1800-talet blev dispenserna vanligare, och 1858 infördes en lagändring som innebar att alla ogifta kvinnor kunde söka tillstånd att bli myndiga när de fyllt 25 år. Från 1863 blev alla kvinnor automatiskt myndiga vid 25 års ålder, men gifte sig kvinnan blev hon åter omyndig med den äkta maken som förmyndare. Även ogifta kvinnor kunde avstå från sin myndighet genom att vid domstol begära en förmyndare. År 1874-1884 fick ogifta kvinnor samma myndighetsålder som mannen, 21 år. Men gifta kvinnor förblev omyndiga ända till år 1921 då även de fick bli myndiga vid 21 års ålder. Den 1 juli 1969 sänktes myndighetsåldern till 20 år och sedan den 1 juli 1974 gäller 18 år som myndighetsålder.

Nytt jobb. Bröllop. Barn. Nytt hus. Ny stad. Nya vänner. Nya arbeten... Livet rullade på i allt snabbare takt. Inte alls lika långsamt som när jag var sju och längtade efter att få börja skolan och få lära mig de där mystiska krumelurerna som fanns i böckerna...

Om jag ändå var pensionär. De verkar ha det bra, tar livet som det kommer. Långa sovmorgnar, vila på dagen, umgås med vänner, ta långa promenader, fikastunder...

Under alla dessa år har jag burit orden med mig. Skrivit och levt i fantasin. Nu när jag slagit igenom som författare inser jag att jag inte längre kommer att bli den där pensionären som jag drömde om för många år sedan. För som författare slutar man inte skriva bara för att man blir 65. Inte jag i alla fall, om jag får leva och ha hälsan.

Och i fjärran hägrar nya mål att nå fram till...

Kramisar Kim

5 kommentarer:

Eva Linder sa...

Härligt inlägg. När man är ung vill man bli äldre och när man är gammal vill man helt plötsligt bli yngre. Har själv egentligen aldrig haft någon kris vad gäller ålder, tycker att varje tid i mitt liv har berikat mig. Men jag ska ärligen säga att dagar och veckor går mycket snabbare numera.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Eva. Javisst är det så att när man är ung går tiden alldeles för långsamt och nu i din och min ålder går den alldeles för fort! Kram Kim

Trillingnöten sa...

Ibland känns det som att man hela tiden längtar ifrån det man har just nu! Det är ju NU som livet är! Ändå är det svårt att INTE tänka på saker som kommer :)

Anki sa...

Skrattar när jag läser ditt inlägg,har själv funderat på detta =)och har kommit fram till att "vi" människor(ofta)har svårt att bli nöjda.
Vill ha:
mer tid,pengar,framgång,fin bil,hus o.s.v.
Har iaf kommit fram till att jag inte skulle vilja vara ung idag!Tror inte att det var så mycket bättre då men lite enklare kanske.....

Kim M. Kimselius sa...

Hej Trillingnöten: Jo, det är ju så, vi längtar nästan alltid efter något helt annat och har svårt att leva i nuet. Med åren har jag blivit allt bättre att leva i nuet. Tack och lov! Kram Kim

Hej Anki: Håller med dig om att jag inte skulle vilja vara ung idag. Även om vi tyckte det var jobbigt, så tror även jag att vi hade det bättre. Men det kanske gäller alla generationer, deras egen är den bästa... Kram Kim