Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

torsdag 1 december 2011

Mörker

Det finns olika sorters mörker beroende på var man bor.

I staden kan man, tack vare all belysning, se långt trots att det är mörkt. I staden är mörkret som en skymningszon där allt blir grått och lite olustigt.

På landet är mörkret så kompakt att det känns som om man kan skära det med kniv. Här, mitt ute i skogen, finns inga gatlampor, inget återsken från någon närliggande stad. Det är bara mörkt, mörkt, mörkt! Innan ögonen vant sig vid mörkret ser du inte din fot.

I början när jag flyttade hit hade jag starka ficklampor som nådde långt, då kunde jag se mina hundar även när de var långt ifrån mig. (Nu är det så att vi har stor, inhägnad tomt på 2 tunnland, därför kan hundarna springa lösa i mörkret tillsammans med mig.)

Efter ett tag insåg jag att det faktiskt var rätt skrämmande att ha en så stark ficklampa, för när jag lyste omkring mig i mörkret för att upptäcka hundarna, såg jag även många andra ögon som blänkte i mörkret. Läskigt och otäckt.

Nuförtiden har jag bara en liten ficklampa som kan döljas i handen och stoppas ned i fickan. Den lyser upp framför mina fötter och några meter framför mig, precis lagom för att jag ska se hundarna, men slippa se de omgivande, stirrande ögonen. Med min fantasi kan de där ögonen sitta på precis vad som helst, rådjur, grävlingar, monster, vampyrer, varulvar, spöken...

Det finns något väldigt positivt med det här kompakta mörkret, för när det är stjärnklart är det som att ha en gnistrande väv av diamanter ovanför sitt huvud. Stjärnorna lyser starkt och klart och de känns så nära att jag tror mig kunna sträcka ut handen och ta på dem. Sådana kvällar brukar jag släcka ficklampan och bara ta in skönheten, stillheten, och se ett och annat avlägset flygplan passera.

Att få ha förmånen att se alla dessa stjärnor är inget som är självklart för alla. När vi har gäster är de mycket imponerade av hur många stjärnor vi har. Ja, de har precis lika många stjärnor ovanför sina huvuden, det är bara det att de inte syns i storstädernas mörker/ljus.

Sedan finns fullmånekvällarna. Då är det som att vandra runt i en sagovärld i mörkret. Allting syns tydligt och klart, men i ett helt annat ljus än i solskenet. Naturen badar i ett silversken som känns överjordiskt. Fullmånen är gigantisk just när den stiger upp över horisonten, när den ännu inte börjat sprida sitt silverskimmer. När den slutligen hänger ovanför mig kan jag vandra omkring med ficklampan släckt och bara njuta av att finnas till.

Mörker kan vara båda skrämmande och helt underbart!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

10 kommentarer:

Helena sa...

Ja, när man har mycket ljus omkring sig blir man lätt fascinerad när man väl kommer tillräckligt långt bort från närmaste stad för att verkligen kunna se alla stjärnor.

Monika Häägg sa...

Blir lite avundsjuk på dig Kim, när du berättar om ditt mörker och stjärnhimmel. Har bott på några ställen där jag haft det så och saknar det. där jag bor nu är det alldeles för mycket gatlampor. Visst syns stjärnorna, men inte på det speciella sättet.
Ser att du också har mycket signeringar i december. Det är kul att vara ute och träffa läsare! kram från Monika

Anneli sa...

Att se stjärnorna på en kolsvart himmel är sagolikt vackert. Annars tycker jag kompakt mörker är jätteläskigt eftersom jag är mörkrädd. Kram!

Astrid sa...

Ja, det är något alldeles speciellt med detta mörker. För en del år sedan, tillbringade vi någon vintervecka uppe i Norges fjällvärd, utan ljus. Det var en alldeles speciell känsla att gå ut på natten att studera stjärnhimlen, så vackert och så tyst!
Kram

...med näsan i en bok... sa...

Jag älskar att befinna mig mitt i skogen när det är snö ute och månen lyser - naturens egna lampa.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Helena
Det låter som om du bor med mycket ljus omkring dig. I alla fall har du dina små solstrålar som lyser upp tillvaron just nu!
Kram Kim

Hej Monika
Ja, det är fantastiskt med den mörka stjärnhimlen. Men det går inte att vara mörkrädd när man bor som vi gör.
Kram Kim

Hej Anneli
Ja, då skulle du inte klara av att bo här. För här är riktigt mörkt!
Kram Kim

Hej Astrid
Åh, det låter underbart! Kan tänka mig att det var ett alldeles speciellt ljus där, med norrsken kanske?
Kram Kim

Hej Med näsan i en bok
Precis! Exakt så är det!
kram Kim

franziengland sa...

Kul reflektion kring mörkret!! När jag gick i 6:an skulle vi lära oss en dikt utantill varje vecka. Det var ålderdomligt redan då, men jag älskade det (konstig prick). Än idag minns jag nästan ALLA dikterna, visst är det konstigt?! En dikt handlade just om mörkret och börjande: "Mörkret är inte farligt, det är bara att solen var natt..."

Kim M. Kimselius sa...

Hej Ingrid
Åh, den där dikten skulle jag vilja läsa. Var hittar jag den?
Kram Kim

franziengland sa...

Oj oj, den behöver du inte leta efter, den kommer här. Sitter fast i huvudet sedan skolan, som sagt. Vet inte vem som skrivit den och den är inte så märkvärdig, men ändå lite söt.
"Mörkret är inte farligt,
det är bara att solen var natt,
blir trött på att kamma sitt långa hår,
och tar på sig sin svarta hatt."
Den passade väl bra för oss, men den här tyckte jag var rätt underlig :) ...
"Man dansar där uppe,
klarvaket är huset,
då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak är en annans golv."
Ja, sådant är min hjärna fylld med :) .

Kim M. Kimselius sa...

Underbart! Tack Ingrid!
Kram Kim