Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

söndag 3 april 2011

När fantasin tar över...

Min häst är den vackraste som finns. Den är isabellfärgad, gyllengulbrun med vit man och svans, vit strimma och de fyra benen är vita just precis lagom högt upp. Sådär som om hästen har vita sockar på sig.

Han heter Pinto, är valack, men för sig som en hingst. Ja, han ser faktiskt ut som en arabhingst när han springer mot mig i hagen, med huvudet lyft högt, spänst i stegen och svansen som en plym bakom sig.

Pinto gnäggar gällt när han ser mig på långt håll, när han är närmare blir gnägget mjukare, för att till slut bara bli ett svagt mummel när han stannar till vid min sida.

Han brukar köra runt mulen i mitt hår. Mulen är sammetslen. Jag lägger min kind mot den och stryker sakta mitt huvud mot hans. Pinto frustar försiktigt, som om han säger "jag älskar dig". Jag lägger armen om hans huvud, pussar hans mule och viskar "älskar dig också".

Sedan tar jag ett stadigt tag i manen och svingar mig upp i ett enda hopp. Slår benen i ett fast grepp runt hans mjuka, men bastanta kropp och manar honom framåt.

Med små lätta tryck med benen och strykningar på hans hals med min hand, styr jag denna stora varelse som om vi är en enda. Vi är ett, i tanke och kropp. Vi vilar i nuet och färdas tillsammans som en enda person.

Jag manar till galopp och vi far fram över stockar och stenar. Vinden fladdrar i mitt långa mörka hår och Pintos svans står rakt ut, manen flyger fram och tillbaka över hans nacke. Han älskar att vara fri, utan betsel, remmar och sadel. Bara min varma kropp mot hans, bara min tyngd, bara min närhet.

Livsglädjen far igenom mig och jag saktar ned till kort galopp för ett ögonblick, annars vågar jag inte. Men när rytmen är mjuk tar jag steget, släpper taget om manen, sätter upp först den ena knäet på hans rygg, sedan det andra. Står så ett tag på knäna och håller armarna rakt ut, för att hitta balansen.

Min röst uppmanar Pinto att ta det varligt, inga hopp, inga plötsliga kast åt sidan. Det känns som han förstår, för han fortsätter sin lugna, korta galopp och jag vågar ta det slutgiltiga steget. Drar fram ena foten och sätter den mot ryggen på Pinto, lägger tyngden på foten, medan jag drar fram nästa fot och sätter ned även den. Nu sitter jag på huk och vinden känns hårdare, och lite våldsammare. Jag tvekar... Sedan reser jag mig sakta upp och står med båda fötterna lätt vridna utåt, för maximal balans, armarna rakt ut, huvudet lyft i triumf och ett lyckligt leende som sakta sprider sig över mitt ansikte.

Det är då trädet dyker upp. Jag ser det alldeles för sent, för jag har fokuserat på balansen. Slaget träffar mig rakt över pannan och jag tumlar omkull. Först raklång på Pintos rygg och så är det som om jag för en sekund ligger still i luften när Pinto galopperar vidare och jag stannar kvar. Sedan faller jag med en duns till marken och allt är över...

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

3 kommentarer:

Anki sa...

kändes precis som det var jag som red....:-)

Författarvisionären Ebba sa...

Vad härligt att läsa:-) Såg allting i bilder:-)
Osökt kom jag att tänka på Kung Davids son Absalom - som red (på en åsna) och fastnade i ett stort träd och blev hängade där medan mulan under honom sprang vidare ... Kram Ebba

Kim M. Kimselius sa...

Hej Anki
Underbart, då lyckades jag!
Kram Kim

Hej Ebba
Perfekt! Det var just det som var tanken! Kul med Absalom!
Kram Kim