Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med närmare 50 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

fredag 29 oktober 2010

Död, Sorg, Smärta o Livsglädje. Himlen börjar här av Jandy Nelson

Mina fötter slogs undan och jag föll till marken, samtidigt som jorden rämnade och jag föll ned i ett stort hål. Tiotusen hjärtinfarkter slog till mot mitt hjärta och ett blödande magsår slog upp. Någon bankade med boxhandskar i min mage och mitt bröst, samtidigt som en stor stark hand fattade tag om mitt hjärta och kramade så hårt att det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar. Jag skrek rakt ut, vrålade av smärta, men inte högt, just då, skriket skulle inte komma ut förrän efter några timmar. Just då satt jag som lamslagen medan smärtan for igenom mig...

Allt började med att telefonen ringde...

...och min svägerska sa:
"Jag har något fruktansvärt att berätta."

Mamma, tänkte jag. Mamma har dött. Jag fylldes av sorg och tomhet och saknad. Mamma var gammal och hade varit sjuk, så döden var inte oväntad.

"Är det mamma!" sa jag och kände mig kall av sorg.

Min svägerskas följande ord fick jorden att rämna:
"Nej, det är Birgitta. Hon är död"

Jag minns inte alla ord som sades efter det. Bara att polisen var på väg till mamma och pappa för att berätta att min syster hade dött i en motorcykelolycka. Jag minns att jag sa att jag skulle lämna dödsbudet, att ingen fick åka dit före mig. Vi sa säkert fler ord, men de minns jag inte. Jag minns hur jag bara för ett ögonblick sedan suttit i en strålande solig försommardag, ute i trädgården med min man och våra tyska grannar. Fikabordet är dukat, te och kaffe är just upphällt.

När jag lägger ifrån mig telefonen och
abrupt reser mig upp, ser jag frågande miner runt omkring. Jag kan inte tala, om jag öppnar munnen skriker jag ut alla mina känslor. Jag bara går. Jan springer efter mig och jag tror att jag säger att min syster är död och att jag ska åka till mamma och pappa för att berätta det. Jag tror att han försöker stoppa mig medan jag packar väskan. Tio minuter efter att telefonen har ringt sitter jag i bilen på väg för att framföra ett bud som inga föräldrar vill höra: Deras äldsta dotter är död.

Skriket byggs upp inom mig, smärtan gör fysiskt ont i bröstet och det känns som om jag kommer att dö, där och då. Men jag startar bilen och kör. Mobiltelefonen ringer. Det är en präst som vill prata. Jag vill inte prata, jag klarar inte av att prata, jag vill bara skrika, slå, förbanna och helst av allt vill jag bara dö och slippa berätta allt för mamma och pappa.

Prästen bestämmer att vi ska träffas, hon ska följa med till mamma och pappa. Jag har tre timmar framför mig i ensamhet, att tänka över orden, att försöka formulera det som har hänt på ett så smärtfritt sätt som möjligt till mina föräldrar. Men hur talar man om för någon att deras dotter har dött, utan att det gör ont? När jag själv sitter där och det känns som om jorden har försvunnit runt mig, som om det bara finns jag och min sorg i ett enda stort vakuum.

Till slut står jag inte ut längre. Jag stannar bilen och släpper ut skriket. Jag bankar och slår på ratten, på mitt bröst som gör ont. Jag slår armarna om mig och skriker och skriker av både den psykiska och fysiska smärtan. Det gör så ont, inga ord kan beskriva hur ont det gör. Bara de som själva har mist någon de älskar förstår smärtan. Jag förstår inte hur jag ska orka köra den sista halvtimman, hur jag ska kunna vara samlad nog för att berätta allt för mina föräldrar, hur jag ska kunna öppna munnen utan att skriket väller ut igen...

I alla år har jag fått höra "Tiden läker alla sår", ord mamma har upprepat varje gång någon av oss har varit ledsen för något. Visst... Livet går vidare, såret har slutit sig och är inte längre lika vidöppet, men jag tror att den där sista lilla varhärden aldrig ger riktigt vika...

Det tog tre år innan jag tog bort min systers namn ur min mobil. Trots att hennes mobil varit död i flera år... För så länge namnet fanns där, fanns även hon på något sätt, hennes jobbnummer, hemnummer, mobilnummer, om de försvann, då var hon definitivt borta...

Livet GÅR vidare, dagarna passerar, fylls av arbete och livsglädje, nya personer kommer in i mitt liv, skänker mig glädje och inspiration. Men saknaden efter min syster kommer aldrig att försvinna.

När jag förra helgen av en slump stötte på boken "Himlen börjar här" av Jandy Nelson och läste några rader, förstod jag att detta var skrivet av en person som hade mist sin syster, hela boken andades saknad och desperat längtan, men också kärlek och livsglädje.

En underbar bok som visar på alla omtumlade känslor som bärs av den som förlorat en syster. En kärleksfull skildring som inte lämnar någon orörd. En bok alla borde läsa, en bok att älska, att sluka, att njuta av, ord för ord, att bara sluta till sitt bröst och ta till sig all den smärta, längtan, saknad, sorg och tomhet som orden förmedlar. Just så är det att mista någon man älskar. Just så känns det, just då och resten av livet...

Om livet kan gå sönder så när jag förlorar min syster, hur kommer det då att kännas om jag förlorar min älskade man och livskamrat sedan 31 år?...

Här kan du läsa ett tidigare blogginlägg om min syster.

Kramisar Kim