Äppelfrossa

Just nu kör jag runt i Skåne och föreläser, tankarna flyger runt i huvudet och ett minne dök upp i morse: Äppelfrossa. Nu ska jag berätta för dig vad det innebär.

I min familj har det alltid varit noga att ta vara på vad naturen bjuder på och att inte slösa med naturens resurser. Det har kommit helt naturligt, utan tjat, redan från barnsben och det sitter fortfarande i, tack och lov!

Att ta vara på det naturen bjuder på, innebar att vi hade en trädgård som dignade av frukt och bär. Något som vi barn tyckte om att frossa på, men det var inte så roligt att ta vara på det. Men som mamma sa, vill ni äta sylten och dricka saften, då får ni hjälpa till att plocka också... Vilket vi gjorde, oftast under vilda protester...

Det innebar att vi alltid hade egen hemmagjord saft i huset, året om. De gånger vi fick "köpesaft" var lyxigt och kändes lite extra. Vår trädgård hade allt: Jordgubbar, olika sorters äpplen, plommon, bigarråer, vinbär, krusbär och rabarber. Päron behövde vi inte ha, för de hade farmor på sin tomt, STORA päronträd, och vi bodde grannar med farmor. Skogen bjöd på lingon och blåbär och lite annat smått och gott!

Allt togs till vara. Äpplen lindades in i tidningspapper och lades på hög i matkällaren, plommon konserverades, i den mån vi barn inte hade ätit upp dem innan. Rader av saftflaskor stod i matkällaren, lökar hängde från taket, där fanns burkar med äppelmos, vinbärsgelé och mycket annat gott.

Men det som väckte mitt minne i morse när jag körde till Helsingborg, 1,5 timmas bilfärd, det var när jag på vintern gick ned i matkällaren för att hämta något för mamma. Doften från de inlindade äpplena lockade förföriskt och jag älskade att plocka ut de nu lite mjuka, lätt skrumpna äpplena ur sina paket och frossa på äpplen när ingen såg. Det var belöningen för att ha vågat mig ned i källarens mörker för att hämta upp något helt annat till mamma: Äppelfrossa! Det var aldrig någon som sa något om att jag vräkte i mig äpplen, kanske jag inte åt så många att de inte gick att undvara, eller så tyckte mina föräldrar att jag kunde äta alla de där äpplena, eftersom jag var rätt kinkig med mat när jag var yngre.

Tror att jag till hösten ska ta och slå in några äpplen i tidningspapper, bara för nöjet att få öppna de små paketen till jul, med små, mjuka, lätt skrumpa, helt obesprutade, ogasade äpplen. Mums!

Nu ska jag gå och lägga upp benen ett tag och läsa böcker om andra världskriget. Börjar kännas i benet att jag har stått upp och föreläst i två dagar nu. Har ännu en föreläsningsdag att se fram emot i morgon. Men om dagens och morgondagens föreläsning berättar jag mer om i morgon här på bloggen.

Åh, vad jag längtar efter ett hemmaodlat litet skrumpet äpple!

Kramisar Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.