Ändrade planer

Hon såg sig om i det lilla rummet. Hade hon glömt något? Den lilla blå väskan med vita kanter innehöll det allra viktigaste: En anteckningsbok, blyertspenna, pennvässare och radergummi. Hon såg nallen ligga i sängen och anklagande stirra på henne. Hon var för stor för den nu, ändå kunde hon inte låta bli att gå fram till sängen, plocka upp nallen och stoppa honom under armen. Han fick också följa med.

Hon röjde undan en bit på skrivbordsskivan och tänkte på sin mamma som alltid tjatade på henne att hon skulle städa sitt rum. Men hon älskade sitt belamrade skrivbord, hon visste var alla saker fanns och kunde lätt hitta det i någon av alla de högar som fanns där.

När hon lyft undan brev, högar med berättelser och pennor, fanns det en liten plats för henne att krypa upp på. Hon ställde sig på knä mot skrivbordsytan och sträckte sig fram mot fönstret. Försiktigt öppnade hon det, samtidigt som hon lyssnade på ljud inifrån huset. Ingen kom.

Hon flyttade undan den levande blomman som hon brukade mata med flugor. Grymt egentligen, men hon tyckte om att se hur blomman slöt sig runt flugan. Hon undrade vart flugan sedan tog vägen, för när blomman öppnade sig igen var flugan borta. Hon hoppades att någon skulle mata hennes blomma.

Sakta tog hon sig över fönsterbrädan och ut genom det öppna fönstret. Hon hoppade ned på altanen. Inte för att det var något värst långt hopp, eftersom fönstret fanns vid hennes midja när hon stod på altanen. Tyst stängde hon igen fönstret, men lämnade en liten, liten glipa.

Nu hade hon rymt! Hon kände sig nöjd med sig själv. De skulle komma att sakna henne. Kanske skulle de ringa polisen, tro att någon hade kidnappat henne. De skulle säkert gråta floder av tårar och ångra att de hade gett henne en ny lillebror. Om hon försvann kanske de skulle börja tycka om henne igen, nu var hon bara luft för dem, eller någon som kunde se efter babyn när de var upptagna med något annat. Åh, vad hon hatade sin lillebror.

När hon tänkte den tanken, mindes hon hur mjuka hans händer och fötter var. Hur fingrarna girigt grep tag i hennes finger och drog det till sig. Hur han log mot henne och hur han verkade bli glad när hon kom fram till honom...

Han var rätt söt med sitt ljusa, lockiga hår, som än så länge var mest fjun. Han hade fina smilgropar i kinderna och han verkade alltid vara glad. Nu bet hon sig i kinden och såg sig obeslutsamt omkring. Vart skulle hon ta vägen?

Hon såg ut mot trädgården, skymningen började falla. Snart skulle det vara mörkt. Tänk om trollen tog henne, eller någon ful gubbe? Hon ryste till, såg mot det upplysta rummet innanför fönstret. Hennes rum, hennes trygghet. Hon kramade nallen hårt i famnen och gick fram till en av trädgårdsstolarna. Hon satte sig längst ut på kanten, osäker på vad hon skulle göra.

Hade de börjat sakna henne ännu? Visst måste de ha gjort det? Hade de hunnit ringa polisen? Egentligen skulle det vara ganska skämmigt om de hade ringt polisen. Vad skulle hennes klasskamrater säga? Reta henne? Hon bet sig i läppen igen och fick den här gången blodsmak i munnen. Hon vred huvudet fram och tillbaka, än mot trädgården som blev allt mörkare, än mot det ljusa, lockande rummet bakom fönsterrutan.

Hade hon skrämt dem tillräckligt länge nu? Kunde hon gå tillbaka in? Hon reste sig och gick fram till fönstret och kikade in. Där låg berättelsen hon hade börjat på igår. Den skulle nog bli väldigt, väldigt bra. Det skulle vara synd att inte avsluta den... Visst hade hon varit borta tillräckligt länge nu?

Hennes fingrar grep tag om fönsterkanten för att öppna det igen. Hon blev alldeles kall när det inte gick upp. Tänk om hon aldrig skulle kunna ta sig in igen? De kanske inte skulle släppa in henne om hon kom genom ytterdörren? Dumma, dumma tanke, sa hon till sig själv. Klart att de släpper in mig, jag är ju deras barn. Men ändå... Hon hade inte känt sig älskad på länge, hon hade blivit åsidosatt, hon hade inte fått krypa upp i mammas knä, för där hade någon annan legat, som jollrat och charmat hennes mamma.

Ännu en gång såg hon ut mot trädgården som nu nästan var helt mörk. Nu blev hon riktigt rädd, för visst var det någon som rörde sig där bakom buskarna. Hon körde in naglarna i glipan och drog till. Fönstret flög upp och slog henne i ansiktet. Ögonen fylldes av tårar. Hon slängde in nallen genom fönstret och hoppade snabbt in. Hon rev ned den levande blomman i golvet när hon slängde sig in till tryggheten. Hon släppte väskan på skrivbordsstolen och tog försiktigt upp blomman. Hon ställde tillbaka den på sin plats på fönsterbrädan och drog igen fönstret.

Nu först insåg hon att hon hade glömt ta skor på sig när hon rymde. Det fick henne att skratta till. Hon skulle inte ha kommit så värst långt utan skor. Hon plockade upp sin anteckningsbok, blyertspennan, pennvässaren och suddgummit ur väskan och lade dem på den tomma skrivbordsytan. Sedan öppnade hon dörren och klev ut i hallen som badade i ljus. Hon hörde sin mamma ropa: "Middagen är klar!"

Snabbt sprang hon in i köket och slog armarna om mammans midja. "Jag är hemma nu! Har du saknat mig?" sa hon och kramade det hårdaste hon kunde.

Mamman böjde sig ned och slöt henne i sin famn. "Jag visste inte att du hade gett dig iväg gumman. Men du ska veta att jag saknar dig varenda minut som du inte finns i min närhet. Och det kommer jag att göra så länge jag lever. Jag älskar dig!"

"Jag älskar dig också!" sa hon snörvlande. Hon grät av glädje över att hennes mamma trots allt inte hade glömt henne, att hon fortfarande älskade henne. Hon grät även av glädje över att inte behöva lämna det här ljusa, trygga, sin mammas varma goa famn, sin pappa, sin älskade nya lillebror vars händer och fötter var så mjuka att smeka. Hon skulle aldrig mer rymma hemifrån även om hon fick ännu fler småsyskon!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se