Döden knackar på

Njuter av att känna solen värma min kind och vinden rufsa om mitt hår. Det är inte alla som kan göra det längre. Det gäller att ta vara på den tid vi har, för den är alldeles för kort för en del, och ingen av oss vet när det är vår tur att lämna denna jord.

Igår var det min käre svåger Stig som lämnade oss. Hela hans familj fanns runt hans dödsbädd och försökte skänka honom kärlek och värme i hans sista stund på jorden.

Stig kämpade ända in i slutet med den styrka och envishet som han har gått genom hela livet. Det var svårt att se, men ändå på något sätt värmande, för trots att han inte var vid medvetande, trots att cancern tärt på honom, så var det ändå den vanlige envise Stig som låg där och klamrade sig fast vid livet med varje tungt andetag.

Min svåger var bara några år äldre än min älskade Jan, och Stig dog alldeles för tidigt. Skräcken griper tag i mig och jag ser mig själv sitta där, vid Jans dödsbädd, lika uppriven och utom mig av sorg som min kära svägerska Ann-Marie är just i den stunden. Förstår hennes rädsla och fasa inför ett liv utan sin man, för jag känner samma rädsla inom mig. Hur skulle jag orka leva vidare om jag förlorade Jan?

Det har varit några kämpiga år, med många dödsfall i familjen. Nästa vecka ska jag på begravning av min kära faster och snart är det ännu en begravning. Idag är en tung dag som vi trevande tar oss igenom, i vetskap om att det kommer många fler sådana här dagar.

Tankarna löper runt i huvudet och en stilla undran far genom mig: Vems tur är det nästa gång, när är nästa begravning? För frågan är inte OM det är någon i familjen som kommer att dö snart, utan snarare NÄR. Så blir det när man kommer upp i en hyfsad ålder och har fått vara med ett tag.

Jag har alltid varit glad för det lilla och njutit av stunden, men för varje år som går och för varje kär person som försvinner ur mitt liv, så är det som om luften blir klarare, allt omkring mig blir intensivare och jag känner en helt annan närhet till allt omkring mig. Det är det som kallas livet och jag tänker klamra mig fast vid det med samma kämparglöd och envishet som Stig gjorde, ända in i slutet.

Kramisar Kim

 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.