Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 21 maj 2011

Förändringen / Stroke

Som vanligt vaknade hon med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Men det var ingen vanlig dag, för hur hon än försökte stiga upp föll hon bara tillbaka i sängen igen.

Till slut gav hon upp och väckte sin man. Med ett generat skratt berättade hon att det verkade vara något fel, hon kunde inte ta sig upp. Då var det han som studsade upp ur sängen och genast stod vid hennes sida. "Mår du bra?" frågade han och hon svarade skrattande att hon mådde jättebra. Hon kunde bara inte komma upp ur sängen.

Hon blev lite fundersam när hon såg hans bekymrade min när han försvann ut ur rummet. Hon hörde att han ringde. När han kom tillbaka hjälpte han henne att klä på sig och på något sätt fick han ut henne till bilen. Hon tyckte han pjåskade. Inte behövde hon åka till sjukhuset.

Väl framme vid sjukhuset kom de och hämtade henne med en bår. Nu började hon må mycket sämre. Det kändes som om världen var upp och ned, så när hon låg på sjukhussängen låg hon egentligen under den. Hon ville skrika av skräck, men klamrade sig bara fast vid sängen.

När läkaren kom in upptäckte hon att hon inte kunde vrida huvudet, inte flytta sina ögon. De var liksom låsta vid en enda punkt, både huvudet och ögonen. Ännu förstod hon inte hur allvarligt det var, men av sin mans ansikte, som såg ut att ha åldrats tio år den här morgonen, förstod hon att hon kanske inte var helt okej.

De körde henne genom mängder av apparater, hon fick mediciner. Nu klamrade hon sig inte fast längre. Högerarmen var inte med riktigt. De sa att hon skulle få stanna kvar, hon ville hem, de bara skakade på sina huvuden och log. När de körde upp henne på avdelningen, såg hon skylten STROKEAVDELNINGEN passera förbi. Då blev hon rädd. Hade hon fått en stroke? Men hon mådde ju bra!

De installerade henne på ett rum. Personalen talade med henne och förklarade att hon skulle få komma att stanna länge hos dem, men tillsammans skulle de klara av det här. Det gällde bara att vara stark och envis. Hon grät.

Nu insåg hon hur dålig hon var. Hon kunde inte röra huvudet, inte flytta blicken, inte ta sig upp, hade inte full rörlighet i höger sida och hon var ständigt yr, eftersom hon försökte tvinga blicken att flytta sig, men den flög hela tiden tillbaka i samma läge. Eller den kanske stannade där hela tiden, det var bara hon som trodde att hon hade lyckats bekämpa kroppen med sin starka vilja.

Hon bestämde sig för att hon skulle bli bra, hon visste att viljan kan besegra allt, även en stroke, så hon började kämpa. Hon fick papper och penna och kämpade med att skriva, först bokstäver, sedan sitt namn och sedan blev det längre text.

Varje vaken stund övade hon på att flytta blicken att använda kroppen, att vifta på tårna, att försöka sätta sig upp. Det kändes förnedrande att bli lyft över till en rullstol, bli duschad, tvättad, torkad. Därför kämpade hon, besluten att ta tillbaka sitt liv igen.

Hon skrev:
Älskade. Ditt leende gör mig glad och dina besök betyder mycket för mig. Det gör det roligt att kämpa med övningarna... Nu har jag övat igen efter att jag skrev första texten. Mitt högra knä knakar. Jag missar inte vänsterknät med högerbenet lika ofta nu. Näsan missar jag ofta och när jag ska hålla armarna rakt ut, alldeles stilla samtidigt som jag blundar, så har jag svårt att hålla högerarmen uppe i samma höjd som vänsterarmen. Nu blir jag snurrig i huvudet när jag koncentrerar mig så länge, men du: Jag kan skriva. JIPPI! JIPPI! JIPPI! Älskar dig, måste sluta.

Hon fick lära sig gå, med hjälp av ett gåbord. Där hängde hon över bordet och släpade benen med sig. Det gick bättre och bättre och till slut fick hon en rollator. Istället för att gräma sig över att hon, som var så ung, var tvungen att gå med rollator, såg hon det som ett tecken på tillfrisknande. Hon kunde ta sig fram själv, även om det tog lång tid och var en ständig kamp.

Hon skrev:
Idag klarade jag av att ta på mig sockarna, men inte byxorna. Nu vilar jag lite igen... Jag känner mig ledsen nu. De trodde inte att jag skulle få åka hem på länge än...

Sjukhusvardagen blev rutin och hon tränade så mycket hon kunde. Vaknade ibland mitt i natten och började träna på att sätta ihop fingrarna mot varandra på högerhanden. När de inte gjorde som hon ville visade hon sin vänsterhand för högerhanden och sa: "Titta, så där ska du göra!" sedan tränade hon igen. Till slut kom den dag då hon lyckades och hon kände sig jublande glad.

Hon skrev:
Jag älskar dig, var inte orolig för mig, jag kommer att bli helt återställd. Det går fort. Idag har jag klätt på mig helt själv. Jag har suttit upp i fåtöljen. Jag har hämtat vatten (kört på rollatorn) till en ny, sjuk dam på vårt rum. Nu väntar jag på att de ska komma och titta på mina ögon. Nu ska jag vila ett tag.

Hon tog för vana att ta rullatorn ut i hallen och gå som om det gällde livet. Hon tränade på vänstersvängar, för det var svårt, det ville hjärnan inte göra. Hjärnan spelade henne många spratt, genom att säga att saker och ting var något helt annat än vad det egentligen var. Det fick henne att stelna till i en rörelse över ett av hindren på träningsbanan, för hjärnan sa att det var ett djupt, djupt, djupt hål, istället för en avlång svart kudde. Hon gjorde framsteg och fick börja träna med kryckor.

Hon skrev:
Jag är så jublande lycklig. Vaknade 03.00 av att personalen kom in för att kontrollera oss. Då kände jag mig plötsligt uppfylld av en euforisk känsla: ALLT KÄNDES NORMALT I HUVUDET! Jag vred hit och dit och skakade på det utan att bli yr och må illa. Jag kunde knappt bärga mig tills det blev morgon så jag fick gå upp och testa mitt "nya jag".

Hon tränade intensivt och gjorde stora framsteg. En av de äldre damerna såg henne som en inspirationskälla och sa: "Om du kan, så kan jag!" En dag skrek den gamla damen överlyckligt! "Jag kan vifta på tårna!" Bara någon som har upplevt känslan av att INTE kunna vifta på tårna, kan förstå den glädje som både damen och hon kände.

Hon skrev:
Vaknade panikslagen på natten och var rädd för att samma sak hänt igen. Den tidiga morgonen då allt förändrades spelades upp inom mig, allt jag kämpat för att återta som jag förlorade då. Jag var så rädd att jag skulle behöva börja om igen. Jag grät och var tvungen att gå upp för att se om benen bar mig, om yrseln skulle slå till igen. Allt var normalt, men rädslan och tårarna fanns kvar... Jag tycker det är orättvist att jag drabbats, varför, jag vill veta VARFÖR, så att det inte händer igen. Det FÅR INTE hända igen! Kan jag köra bil? Kan jag cykla? Att gå kan vara nog så svårt när marken plötsligt ser annorlunda ut. Personalen sa att jag inte bör vara ensam första tiden... men... Ja, jag vet inte. Usch vad allt känns svårt idag.

Till slut var det dags att lämna sjukhuset, att åka hem och fortsätta träningen hemma. Hon var både glad och rädd. Skulle hon klara vardagen? Skulle det synas på henne att hon inte var som vanligt? Skulle hon berätta eller skulle folk se det ändå?

Hon skrev:
Sitter och väntar på att bli hämtad... Jag känner mig både glad och ledsen, det är svårt att handskas med känslorna just nu. Vi har blivit en familj som det är svårt att lämna, samtidigt har jag min familj som väntar på mig. Och... Jag vill ALDRIG mer komma hit, hur mysiga och trevliga de än är. Nu vill jag HEM!

Skräcken grep tag i henne när hon skulle stiga in i hissen. Det var ett avgrundsdjupt, flera meter brett hål mellan korridoren och hissen. Det var i alla fall vad hennes huvud sa. Hennes man sa att det inte var något farligt, och hon litade på honom och tog klivit rakt ut i det okända. Det gick bra.

Hon pressade ansiktet mot bilrutan och njöt av friheten, av vardagen utanför, samtidigt som hon var rädd för vardagen som väntade hemma.

Det blev en kamp när hon väl kom hem, mycket träning, mycket gråt och bakslag. Men hon vägrade ge upp. Hon gick omvägar runt problemen och lyckades lösa saker och ting, även om allt tog sin tid. För varje år som gick sa hon till sig själv och sin familj: "Nu är jag helt återställd!" Bara för att upptäcka att hon inte var det. Där fanns ännu mycket arbete kvar. Hjärnan spelade henne fortfarande många spratt, balansen kom aldrig riktigt tillbaka. Första gången hon skulle stiga upp på en stege för att plocka körsbär föll hon bara ned, trots att hon bara hade kommit ett steg upp.

När hon skulle köra motorgräsklipparen blev det helt tomt i hjärnan och hon hade inte en aning om hur hon skulle göra. Maskinen fastnade, stegrade sig och höll på att välta över henne, som tur var fanns hennes man där, oförtrutet hjälpande henne att komma tillbaka till ett vanligt liv.

Köra bil gick inte heller så bra första gången. Det var som att ta körkort igen, när hennes man satt där och talade om för henne vad hon skulle göra. Och det där med "har man en gång lärt sig cykla så sitter det där", det stämde inte, för hon hade väldiga problem med att cykla.

Hon fick träningsvärk i låren av att gå, tills hennes man kom underfund med att hon inte gick som hon brukade. Eftersom hon hade lärt sig gå med gåbordet hade hon lärt sig "slänga fram" benen med hjälp av lårmusklerna. Nu tränade hon bort den ovanan.

Varje dag hon slog upp ögonen och kunde resa sig upp ur sin egen säng, var en gåva hon tacksamt tog emot. Hon hade alltid älskat livet och varit glad för det lilla, nu lärde hon sig värdesätta det ännu mer. Hon förstod att inte ta någonting för givet och varje dag hon kunde sätta ihop högerhandens fingrar, eller ta på sig kläderna själv, duscha själv, ta en promenad, skriva, läsa, flytta blicken... Ja varje sådan dag var ett under, för hon kunde lika gärna ha legat där, i en sjukhussäng, utan att kunna göra någonting av allt detta.

Läkarna sa att det var hennes envishet och jäklar anamma som hade tagit henne så långt. Själv trodde hon att det var läkarnas snabba ingripande och deras snabba medicinering som gjort att hon klarat sig så bra som hon hade gjort. Men hon insåg också att det hade varit så lätt att ge upp, att bara ligga och bli omhändertagen, att inte kämpa. Det kanske var så trots allt, att hon hade sin envishet att tacka för att hon hade kommit tillbaka till livet igen.

När hon nyligen kommit hem från sjukhuset mötte hon en man som berättade att han hade haft en stroke, och att det hade tagit honom sju år att bli frisk. Han hade inte ens varit hälften så dålig som hon hade varit. Hon bestämde sig för att det inte skulle ta henne sju år att bli frisk, utan att veta att det var precis så lång tid det skulle ta innan hon kände sig som en hel person igen. Kampen hade bara börjat...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

10 kommentarer:

razaha sa...

Briljant och målande berättat. Det känns som om du har varit där.

Kristina R-O sa...

Jag har vårdat många med stroke och vet vilken lömsk sjukdom det är. Det gör att jag tackar för varje morgon jag kan gå upp själv och stå på mina egna ben. Jag önskar att många fler skulle kunna förstå vilken gåva varje ny dag är. Vi har inget för givet men tycker att alldeles för mycket är självklart. Tack för din fina berättelse! Kramisar!

Kim M. Kimselius sa...

Hej Anita
TACK! Tyckte om ordet Briljant!
kram Kim

Hej Kristina
Blir glad att du tyckte om min berättelse. Det är alldeles för många människor som tar livet för självklart. Vill visa att en helt vanlig dag kan allt förändras och aldrig mer bli riktigt som det var. Kanske kan det få folk att uppskatta nuet på ett helt annat sätt.
Du gör ett bra jobb som arbetar med strokepatienter!
Kram Kim

Freedomtravel sa...

Levande berättat och påminner en om hur glad man ska vara för varje dag man får vara frisk! Men också vad det betyder med vilken inställning man vågar möta utmaningar i livet!

Margareta sa...

Fint och trovärdigt skrivet, jag minns svärfar och svärmor - och inser nu vad de upplevde. Du beskriver det från ett perspektiv som för mig är "inifrån" - ger mig en svår bild att ta till mig av hur det kan vara att få en stroke, tack ska du ha!

Författarvisionären Ebba sa...

Vilken berörande text, tack för den och tankarna den förmedlade:-)

Glömmer aldrig när min mamma ringde till mig, hon låg på golvet o kunde inte prata förståeligt ... men efter en stund kunde hon. Jag åkte till henne och ringde sedan efter ambulans, hon tyckte jag överdrev. Det visade sig att hon hade haft en sk "TIA" och äter sedan tio år medicin så att det inte skall bli fler som i sin tur leder till en större stroke.
Jag tror det är många som ignorerar när de får "TIOR" och som sedan får en större sak som även kan leda till döden utan medicinering.

Tack igen för din fina eftertänksamma text som sätter fokus på livet och dess skörhet.
Kram Ebba

Jonna Berggrens Fantasy sa...

Får tårar i ögonen!

Kim M. Kimselius sa...

Hej Freedomtravel
Tack! Instämmer helt och hållet med det du skriver!
Kram Kim

Hej Margareta
Tack! Glad att jag kunde ge dig en bild av hur dina svärföräldrar hade det!
Kram Kim

Hej Ebba
Tack! Vad härligt att det gick så bra för din mamma! Ja, det är viktigt att vi inser att vi lever HÄR och NU och tar vara på just nuet!
Kram Kim

Hej Jonna
Gulle dig!
Kram Kim

franziengland sa...

Oj oj oj oj oj, vad bra du skriver!!! Du är en stjärna!
Min amerikanska vän Sarah och jag var på stora Waterstone bokhandeln vid Picadilly igår och kom i snack med en tjej som arbetade där. Hon hade forskat på barn/ungdomslitteratur och höll nu på att skriva sin första egna bok. Hon var väldigt spännade att prata med och sa flera kloka saker. I flera avseenden en intressant person. Tror Sarah fick med sig länken till tjejens blogg, ska se om jag får tag i den så jag kan kolla mer.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Ingrid
TACK! Oj, vad glad jag blir över ditt beröm!
Vad mycket intressant du upplever. Jättekul om du hittar länken!
Kram Kim