Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med närmare 50 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

tisdag 17 maj 2011

När tystnaden har lagt sig...

Tänk vad vi tar för givet att kunna tala, så länge vi har en röst. Vad lätt det är att bara vända sig om, säga några ord och så är det du hade i huvudet ute.

Utan röst kan du inte svara i din telefon, du kan inte ringa och boka tid, du kan inte ringa och avboka saker du skulle ha gjort när du hade din röst. Du kan inte ringa ditt dagliga samtal till din åldrige gamle far. Du kan inte ens ringa till läkaren för att få en tid så att han/hon kanske kan fixa din röst... Mycket frustrerande.

Det är inte första gången i mitt liv jag är ofrivilligt tyst. Förra gången fick jag totalt röstförbud i två veckor, hade fått stämbandskatarr. Då var jag instruktör i Brukshundsklubben och stod ute och ropade kommandon åt kursdeltagarna när jag var förkyld. Det hämmade sig direkt.

Även den här gången blev jag bestraffad för att jag förra veckan körde mina inplanerade föreläsningar trots att jag var hes och hade ont i halsen. Torsdagen var en ren plåga för min röst som gav vika hela tiden, medan jag smorde stämbanden med hett honungs/ingefära-vatten.

När jag vaknade på fredagen kunde jag inte ens säga "pip". Sedan dess är min röst helt borta. Hemskt! När det är något jag verkligen behöver ha sagt, då skriver jag det på små lappar. Men för det mesta försöker jag med tecken tala om för min man vad jag vill, sedan kör han gissningstävling. Ibland ganska kul, men ibland mycket frustrerande!

Hundarna är det inga problem med. Ända sedan min första stämbandskatarr har jag lärt alla mina hundar en kombination av kommando och visselsignaler. Därför lyssnar de spänt och uppmärksamt på mig. Jag kan kalla på dem, få dem att avbryta vad de håller på med, att stanna och mycket mer.

Tyvärr är ju denna veckan helt inbokad med föreläsningar och andra evenemang, som jag nu inte kan delta i utan måste avboka, med hjälp av min man, eller per mail. Mycket frustrerande.

Men samtidigt tänker jag på dem som ALDRIG har någon röst och då känner jag mig inte lika eländig längre, för jag har ju trots allt förhoppning om att få min röst tillbaka igen...

Kramisar Kim

Nu har jag besökt läkaren och fått min dom: Inflammation på stämbanden och rösten förväntas komma tillbaka om en till två VECKOR! Det kändes som att få en hink vatten över sig vid de orden, men det är inte mycket att göra åt, bara försöka pussla ihop ett nytt föreläsningsschema i en redan intensiv period hos skolorna...
Måste medge att jag känner mig lite deppig.
Kim :-(
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.