Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med 60 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.
Håller distanskurser i skrivandet samt skrivkurser på Färgargården i Blekinge och Studieförbundet Vuxenskolan Karlskrona.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

onsdag 3 augusti 2011

Se mig!

Denna dikt hittades hos en kvinna som bodde på långvården i Skottland. Den hittades först när hon hade dött!
Vad ser ni systrar. Vad ser ni systrar, vad ser ni säj. ... Förklara vad ni ser när ni ser på mej. En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick, Osäker om vanor, med frånvarande blick. Som spiller ut maten och inte ger svar när ni muttrar om henne som aldrig blir klar. Som inte ser ut att märka vad ni gör Och ständigt tappar käppen och inte ser sig för. Som viljelöst låter er göra hur ni vill, Med matning och tvättning och allt som hör till. Är det så ni tänker när ni ser mej säj?
Öppna ögonen systrar, titta närmare på mej. Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still. Som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.
Jag är ett tioårs barn med en far och en mor, Som älskar mej och min syster och bror. 
En sextonårs flicka smäcker och grann, Med drömmar att snart få möta en man. 
En brud nästan tjugo - mitt hjärta slår volt, Vid minnet av löften jag givit och hållit. 
Vid tjugofem- nu har jag mina egna små Som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå. 
En kvinna på trettio, mina barn växer fort Och hjälper varandra i smått och stort. 
Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut, Men maken är kvar och glädjen är ej slut. 
Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag, åter har vi småttingar min älskade och jag. 
Mörka dagar faller över mej, min make är död, Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd. De mina har nog med att ordna med sitt, Men minnet av åren och kärleken är mitt. Naturen är grym, när man är gammal och krokig Får den en att verka en aning tokig. 
Nu är jag bara en gammal kvinna, Som sett krafterna tyna och charmen försvinna. Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka. Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta. 
Jag minns min glädje, jag minns min smärta. Och jag älskar och lever om livet på nytt. Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt Och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå. 
Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej Bara en knarrig gammal gumma. Kom närmare, se Mej.......
Det gör ont i mig när jag läser den här dikten och tänker på hur våra äldre behandlas inom vården. För det är precis så som den gamla damen skriver: Hon har inte alltid varit gammal, även hon har varit ung och haft ett aktivt liv, hon har haft drömmar och glädje, men också upplevt sorg och smärta. 

Om du arbetar inom äldrevården: läs denna dikt, skriv ut den och sätt den på din arbetsplats. Varje gång tålamodet tar slut, gå till platsen där dikten hänger och läs!
 
Tänk på att behandla andra med respekt, oavsett ålder, för varje människa är unik och förtjänas att bli sedd! Le mot någon idag och gör denna människa glad!

Sprid gärna denna text!

Kramisar Kim

Här hittar du andra tänkvärda berättelser:
Här kan du läsa de blogginlägg som jag tycker mycket om och som har berört många läsare. Nyaste inläggen hittar du längst ner här på sidan.


Känner du mig...
...vet du vem jag är? Innerst inne...
Vet du att jag gråter när jag hör en ambulans, eftersom jag vet att någon mår dåligt och kanske inte kommer att klara sig...
Vet du att varje gång jag möter, eller blir omkörd av en motorcykel, griper skräcken tag i mig och jag mår illa, eftersom både min kusin och syster har dött i motorcykelolyckor...

Läs inlägget här 


Min källa till inspiration
Om det inte hade varit för min man, Jan, hade jag nog aldrig blivit etablerad författare. Visst hade jag redan som åttaåring bestämt att jag skulle bli författare och jag skrev. Som tonåring trodde jag inte längre på mina berättelser och stoppade dem i byrålådan och behöll drömmen inom mig. Så kom Jan.
Läs inlägget här


Sista dagen
Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.


Tider som flytt
Hon tummade på sin virkade sjal, den var nött och solkig samt full av hål. Hon försökte förklara för personalen att sjalen var trasig, men de sa bara att den skulle vara så. Men inte kunde sjalen vara full av hål, då skulle den inte värma henne.
Läs inlägget 


En olycka händer så lätt
Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig. Läs inlägget 


När fantasin tar över...
Min häst är den vackraste som finns. Den är isabellfärgad, gyllengulbrun med vit man och svans, vit strimma och de fyra benen är vita just precis lagom högt upp. Sådär som om hästen har vita sockar på sig. Läs inlägget här


 
Svårigheter är till för att övervinnas
Ända sedan tonåren har jag haft orden "Svårigheter är till för att övervinnas" uppsatta på väggen. Varje gång något har tagit emot har de här orden fått mig att ta nya tag.  Läs inlägget här




Min pappa en krutgubbe
I år blir min pappa 87 år. Fotot på min pappa är från hans 85-årsdag. Han står tillsammans med sina pigga systrar Titti (Ingrid) och Elvy. Visst är han stilig för att vara 85 år på den här bilden. (Mamma hade dött ett halvår tidigare.) Den som stod för läsandet i vår familj var mamma, men pappa berättade sagor, när han var hemma.   
Läs inlägget här


En bit av paradiset
Funderar ofta på om andra människor ser omgivningen på samma sätt som jag gör. Om de njuter av att bara finnas till, av en "ogräsblomma" som plötsligt dyker upp i rabatten och är den vackraste av alla blommor där, eller om de går genom livet utan att se allt det där?
Stannar andra människor upp och bara andas, ser sig omkring i naturen och njuter, eller rusar de bara på?
Läs inlägget här

 

Min mamma är en ängel
Mamma berättade ofta att hon alltid tyckt om att skriva och när jag slog igenom som författare sa hon: "Det har du från mig!"
Men eftersom jag aldrig sett henne skriva, trodde jag inte på henne. Men det kanske inte var så konstigt att hon inte hade tid att skriva, med oss fyra busiga ungar och hemmet att sköta.
  Läs inlägget här

 

Död, sorg, smärta och o Livsglädje
Mina fötter slogs undan och jag föll till marken, samtidigt som jorden rämnade och jag föll ned i ett stort hål. Tiotusen hjärtinfarkter slog till mot mitt hjärta och ett blödande magsår slog upp. Någon bankade med boxhandskar i min mage och mitt bröst, samtidigt som en stor stark hand fattade tag om mitt hjärta och kramade så hårt att det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar.
Läs inlägget här


 Äppelfrossa
Just nu kör jag runt i Skåne och föreläser, tankarna flyger runt i huvudet och ett minne dök upp i morse: Äppelfrossa. Nu ska jag berätta för dig vad det innebär.
I min familj har det alltid varit noga att ta vara på vad naturen bjuder på och att inte slösa med naturens resurser. Det har kommit helt naturligt, utan tjat, redan från barnsben och det sitter fortfarande i, tack och lov!
Läs inlägget här

 
 

Min syster vandrar på himlens blomsteräng
För fyra år sedan dog min syster. En bilist såg sig inte för när han gjorde en vänstersväng och körde rakt på min syster. Min mamma blev förtvivlad, satte sig ned för att dö och dog efter en tid...
Läs inlägget här

  


Farmor
Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.
Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.

Läs inlägget här


En solstråle har slocknat
Idag begravs min gudsons förstfödde, min brors sonson och min snart 88-åriga fars barnbarnsbarn.
Lille William blev bara tre år, efter att i halva sitt liv ha kämpat mot cancer gav han till slut upp. När det såg ut att vända och sjukdomen verkade vara besegrade, somnade han in lugnt och stilla i sitt hem.

Läs inlägget här 


Andar, spöken, finns de?
Ni som har läst mina böcker om Kimberlie och Andys äventyr på Nya Zeeland, vet att det ingår lite andar och andra spännande saker i handlingarna. Vissa människor tycker sådant är löjligt och tror inte på andar, men jag är en sådan där person som både ser och talar med andar, på deras villkor.
Idag har jag varit och besökt goda vänner. När jag var i deras hus för första gången, berättade jag att de hade en ande. En grå gammal farbror som gladdes åt de nya ägarna.

Läs inlägget här
 

Var rädda om varandra!
Vi vet inte vilken dag som är vår sista, hur många dagar av vårt liv som är kvar.
Därför gäller det att ta vara på dem, varje stund. Njuta av dem tillsammans med vänner, familj och sina djur.
Inte kasta bort dyrbara minuter på struntsaker, ovänskap, tjafs och annat oviktigt.

Läs inlägget här


Ungdomlig iver / Milstolpar i livet
Med ungdomens iver tar vi oss an livet. Ivrigt väntar vi på första skoldagen. Tänk att få köpa allra första skolväskan, få åka skolbuss för första gången, träffa sina nya klasskamrater...
Tänk att få fylla TIO år. Det är stort. Plötsligt har jag inte bara en siffra i min ålder utan två!

Läs inlägget här

Tänk om jag inte hinner
Orden tumlar runt inom mig, nya idéer dyker upp. Flitigt antecknar jag, skriver första kapitlet eller sista kapitlet till någon ny bok och då dyker ännu en ny idé upp.
Glädjerusig antecknar jag, skriver, låter fingrarna löpa som maratonlöpare över tangenterna, timma efter timma. Pustar ut när orden lämnar mig för en stund.

 Läs inlägget här


Höstliga tankar
Idag har hösten gjort sitt intåg. Gräset knastrade fruset under mina fötter och den fodrade jackan kom på för första gången på länge.
Det är inte lika motiverande att stiga upp när mörkret pressar sig mot fönstret, men när väl morgonförberedelserna är klara och jag stiger ut får jag min belöning. Ännu ligger dimman tät över sjön när jag och hundarna vandrar ned mot den.

Läs inlägget här


Dagen är min
Tystnaden ligger runt mig. Det är inget obehagligt, bara en tystnad fylld av förväntan. En ny dag har börjat. Den här dagen är min att fyllas med precis det jag vill att den ska innehålla. Jag kan välja att sitta vid datorn hela dagen och låta fingrarna löpa fram över tangenterna, forma ord, meningar och bygga vidare på min berättelse.
Läs inlägget här

 Bara en hund, men sorgen sliter i mitt hjärta
"Min" Theo finns inte längre. Den lille valp som fick namnet efter huvudpersonen i mina böcker om Theo och Ramona. En av de valpar som var min favorit och som jag gärna hade velat behålla själv.
Läs inlägget här


En skrämmande händelse
Det var en ljuvlig sommardag, solen strålade från en blå himmel med små bomullstussar till moln. Mellan trädens stammar glittrade sjön inbjudande när jag stannade bilen vid det stora huset, långt ute på landet.
Läs inlägget här


Ålderdom/Ungdom  
Idag hade ungdomarna varit hemska mot henne. De hade först skrattat åt henne där hon kämpat sig uppför backen med sin rullator. Sedan hade de börjat följa efter henne. De hade kallat henne för häxa, kärring och sådana ord som hon aldrig skulle ta i sin mun. Om hon hade talat så, använt de orden, när hon var barn, hade hon fått tvätta munnen med såpa.
Läs inlägget här

Förändringen / Stroke
Som vanligt vaknade hon med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Men det var ingen vanlig dag, för hur hon än försökte stiga upp föll hon bara tillbaka i sängen igen.
Till slut gav hon upp och väckte sin man. Med ett generat skratt berättade hon att det verkade vara något fel, hon kunde inte ta sig upp. Då var det han som studsade upp ur sängen och genast stod vid hennes sida. "Mår du bra?" frågade han och hon svarade skrattande att hon mådde jättebra. Hon kunde bara inte komma upp ur sängen.

Läs inlägget här  

Att välja...
Hon hade beslutat sig, det hade hon. Men ännu hade hon möjlighet att ändra sig. Ännu hade hon inte tagit steget.
Hon väntade. Kanske någon skulle hindra henne i sista stund. Var det därför hon väntade? Ville hon att någon stoppade henne?

Läs inlägget här


Döden knackar på
Njuter av att känna solen värma min kind och vinden rufsa om mitt hår. Det är inte alla som kan göra det längre. Det gäller att ta vara på den tid vi har, för den är alldeles för kort för en del, och ingen av oss vet när det är vår tur att lämna denna jord. Igår var det min käre svåger Stig som lämnade oss. Hela hans familj fanns runt hans dödsbädd och försökte skänka honom kärlek och värme i hans sista stund på jorden.

Läs inlägget här


När orden inte räcker till...
Hur tröstar man någon som mist sin livskamrat sedan drygt femtio år...?
Finns det några ord som överhuvudtaget kan trösta när man mist någon man älskat innerligt i så många år?
"Livet går vidare!" Visst, livet går vidare, men aldrig mer på samma sätt, aldrig mer med samma person.

Läs inlägget här

För bara en timma sedan...
För bara en timma sedan var hon glad och förväntansfull. Då fyllde fågelsången hennes bröst med glädje. Hon hade planer för framtiden, ja hon hade även planer för den närmaste timmen...
För bara en timma sedan packade hon ned det sista i väskan. Vände och vred den nyinköpta baddräkten, undrade hur hon skulle se ut i den när kroppen blivit lagom gyllenbrun. Hon stängde locket och drog åt remmen. Adresslappen satt redan på. Allt var förberett. Hennes man hade gått för att hämta bilen och köra fram den till porten. Snäll och omtänksam som alltid.

Läs inlägget här

På ett ögonblick
Det var en underbar försommardag, den första riktigt varma dagen. Redan dagen innan hade han bestämt sig för att ta en tur på motorcykeln, en liten kort tur, eftersom det var årets premiärtur med hojen.
När han väl gränsat motorcykeln och kände fartvinden omsluta kroppen, lockades han att fortsätta turen. Han bestämde sig för att köra vägen mellan Hindås och Lerum.
Det var en populär väg för motorcyklister, eftersom vägen slingrade sig fram mellan sjö och skog, upp och nedför backar. En väg som fick det att killa i magen många gånger, samtidigt som den var en fröjd för ögat.

Läs inlägget här


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

10 kommentarer:

  1. Vilken dikt! Det gör riktigt ont när man läser den. Jag tänker på den gamla kvinnan som skrev den och inte kände sig sedd...jag ska spara denna och sprida! Jag tänker ofta på hur personer såg ut och hur de var i ungdomen, nu när kroppen sviker för dem...

    SvaraRadera
  2. Hej Trillingnöten
    Jättefint om du sprider den vidare! Kanske kan åldringvården bli lite mänskligare med denna dikt hängande på väggarna...
    Ibland undrar jag varför de äldre inte respekteras, varför man inte lyssnar på dem? De har ju så mycket livserfarenhet att dela med sig av!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  3. Tänkvärt! Som ung är det lätt att glömma bort att äldre människor inte är ett eget släkte utan också varit unga. Och att man själv förhoppningsvis ska bli gammal en dag.

    Ibland brukar jag tänka att alla, absolut alla, en gång varit små mjuka bebisar...

    SvaraRadera
  4. Har du skrivit den själv? Väldigt fin.

    SvaraRadera
  5. En såväl fin som rörande och tänkvärd dikt som det ligger väldigt mycket i...

    SvaraRadera
  6. Dikten är verkligen värd att spridas vidare. Det är så lätt att glömma att alla människor varit barn och unga, en gång i tiden. Livet går så fruktansvärt fort. Snabbt sitter vi där gamla och orkeslösa, men med hela livets visdom! Kram från Monika

    SvaraRadera
  7. Hej Andrea
    Ja, vi får inte glömma bort att de äldre har varit unga en gång, för även en kung var en gång ett litet skrikande barn!
    Kram Kim

    Hej Marina
    Ja, den är jättefin, lider med den gamla damen!
    Kram Kim

    Hej Monika
    Bra! Sprid den! Livet går alldeles för fort. Känns som det var förra året jag själv var 25, vilket jag inte är längre...
    Ja, som gamla har vi hela livets visdom, men ingen som lyssnar på oss...
    Kram Kim

    SvaraRadera
  8. Jag får också ont i magen då jag läser den gamla kvinnans text. Över huvud taget är vi rätt dåliga i vår kultur på att lyssna, ta hänsyn och visa respekt för äldre. Jag hoppas att vi ska bli bättre på det igen.
    Här i England frågar jag ofta äldre damer om saker när jag handlar, produkter jag undrar hur de ska användas t ex och därefter kan vi få en HUR lång pratstund som helst. Det är otroligt trevliga, intressanta och vänliga människor jag möter.

    SvaraRadera
  9. Hej Ingrid
    Härligt att höra att du också talar med de äldre. Något som jag tycker är mycket trevligt, och de blir alltid så glada när man ser dem och tilltalar dem. Det ger så mycket!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  10. Du har så rätt, de blir verkligen glada när man pratar med dem och naturligtvis smittar det tillbaka. Kanske betyder det mer för dem än för mig just där och då, men jag hoppas att någon pratar med mig när jag blir gammal och det betyder väldigt mycket för mig. Jag tror på positiva ringar på vattnet och att ett vänligt ord eller ett leende kostar SÅ lite jämfört med vad det ger.

    SvaraRadera

Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!