Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

tisdag 27 december 2011

Favoriter i repris: lär känna författaren Kim M Kimselius

Ibland skriver jag små korta noveller här på min blogg. Idag har jag samlat alla under rubriken "Favoriter i repris". Vet att alla bloggföljare inte har varit med ända från starten av min blogg och därför kan hitta nya noveller här. 

Under rubriken Tänkvärda Berättelser på min blogg blandar jag fantasi och självupplevda saker. Här lär du känna mig som privatperson, min familj och får ta del av mitt liv och min fantasi.
Nyaste inläggen hittar du längst ner här på sidan.

Känner du mig...
...vet du vem jag är? Innerst inne...
Vet du att jag gråter när jag hör en ambulans, eftersom jag vet att någon mår dåligt och kanske inte kommer att klara sig...
Vet du att varje gång jag möter, eller blir omkörd av en motorcykel, griper skräcken tag i mig och jag mår illa, eftersom både min kusin och syster har dött i motorcykelolyckor...

Läs inlägget här 



Min källa till inspiration
Om det inte hade varit för min man, Jan, hade jag nog aldrig blivit etablerad författare. Visst hade jag redan som åttaåring bestämt att jag skulle bli författare och jag skrev. Som tonåring trodde jag inte längre på mina berättelser och stoppade dem i byrålådan och behöll drömmen inom mig. Så kom Jan.
Läs inlägget här



Sista dagen
Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.






Tider som flytt
Hon tummade på sin virkade sjal, den var nött och solkig samt full av hål. Hon försökte förklara för personalen att sjalen var trasig, men de sa bara att den skulle vara så. Men inte kunde sjalen vara full av hål, då skulle den inte värma henne.

Läs inlägget 




En olycka händer så lätt
Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig. Läs inlägget 






När fantasin tar över...
Min häst är den vackraste som finns. Den är isabellfärgad, gyllengulbrun med vit man och svans, vit strimma och de fyra benen är vita just precis lagom högt upp. Sådär som om hästen har vita sockar på sig. Läs inlägget här


 






 

Svårigheter är till för att övervinnas
Ända sedan tonåren har jag haft orden "Svårigheter är till för att övervinnas" uppsatta på väggen. Varje gång något har tagit emot har de här orden fått mig att ta nya tag.  Läs inlägget här




Min pappa en krutgubbe
I år blir min pappa 87 år. Fotot på min pappa är från hans 85-årsdag. Han står tillsammans med sina pigga systrar Titti (Ingrid) och Elvy. Visst är han stilig för att vara 85 år på den här bilden. (Mamma hade dött ett halvår tidigare.) Den som stod för läsandet i vår familj var mamma, men pappa berättade sagor, när han var hemma.   
Läs inlägget här


En bit av paradiset
Funderar ofta på om andra människor ser omgivningen på samma sätt som jag gör. Om de njuter av att bara finnas till, av en "ogräsblomma" som plötsligt dyker upp i rabatten och är den vackraste av alla blommor där, eller om de går genom livet utan att se allt det där?
Stannar andra människor upp och bara andas, ser sig omkring i naturen och njuter, eller rusar de bara på?
Läs inlägget här

 

Min mamma är en ängel
Mamma berättade ofta att hon alltid tyckt om att skriva och när jag slog igenom som författare sa hon: "Det har du från mig!"
Men eftersom jag aldrig sett henne skriva, trodde jag inte på henne. Men det kanske inte var så konstigt att hon inte hade tid att skriva, med oss fyra busiga ungar och hemmet att sköta.
  Läs inlägget här

 

Död, sorg, smärta och o Livsglädje
Mina fötter slogs undan och jag föll till marken, samtidigt som jorden rämnade och jag föll ned i ett stort hål. Tiotusen hjärtinfarkter slog till mot mitt hjärta och ett blödande magsår slog upp. Någon bankade med boxhandskar i min mage och mitt bröst, samtidigt som en stor stark hand fattade tag om mitt hjärta och kramade så hårt att det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar.
Läs inlägget här







Äppelfrossa
Just nu kör jag runt i Skåne och föreläser, tankarna flyger runt i huvudet och ett minne dök upp i morse: Äppelfrossa. Nu ska jag berätta för dig vad det innebär.
I min familj har det alltid varit noga att ta vara på vad naturen bjuder på och att inte slösa med naturens resurser. Det har kommit helt naturligt, utan tjat, redan från barnsben och det sitter fortfarande i, tack och lov!
Läs inlägget här

 
 

Min syster vandrar på himlens blomsteräng
För fyra år sedan dog min syster. En bilist såg sig inte för när han gjorde en vänstersväng och körde rakt på min syster. Min mamma blev förtvivlad, satte sig ned för att dö och dog efter en tid...
Läs inlägget här

  


Farmor
Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.
Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.

Läs inlägget här


En solstråle har slocknat
Idag begravs min gudsons förstfödde, min brors sonson och min snart 88-åriga fars barnbarnsbarn.
Lille William blev bara tre år, efter att i halva sitt liv ha kämpat mot cancer gav han till slut upp. När det såg ut att vända och sjukdomen verkade vara besegrade, somnade han in lugnt och stilla i sitt hem.

Läs inlägget här 



Andar, spöken, finns de?
Ni som har läst mina böcker om Kimberlie och Andys äventyr på Nya Zeeland, vet att det ingår lite andar och andra spännande saker i handlingarna. Vissa människor tycker sådant är löjligt och tror inte på andar, men jag är en sådan där person som både ser och talar med andar, på deras villkor.
Idag har jag varit och besökt goda vänner. När jag var i deras hus för första gången, berättade jag att de hade en ande. En grå gammal farbror som gladdes åt de nya ägarna.

Läs inlägget här

 

Var rädda om varandra!
Vi vet inte vilken dag som är vår sista, hur många dagar av vårt liv som är kvar.
Därför gäller det att ta vara på dem, varje stund. Njuta av dem tillsammans med vänner, familj och sina djur.
Inte kasta bort dyrbara minuter på struntsaker, ovänskap, tjafs och annat oviktigt.

Läs inlägget här



Ungdomlig iver / Milstolpar i livet
Med ungdomens iver tar vi oss an livet. Ivrigt väntar vi på första skoldagen. Tänk att få köpa allra första skolväskan, få åka skolbuss för första gången, träffa sina nya klasskamrater...
Tänk att få fylla TIO år. Det är stort. Plötsligt har jag inte bara en siffra i min ålder utan två!

Läs inlägget här


Tänk om jag inte hinner
Orden tumlar runt inom mig, nya idéer dyker upp. Flitigt antecknar jag, skriver första kapitlet eller sista kapitlet till någon ny bok och då dyker ännu en ny idé upp.
Glädjerusig antecknar jag, skriver, låter fingrarna löpa som maratonlöpare över tangenterna, timma efter timma. Pustar ut när orden lämnar mig för en stund.

 Läs inlägget här



Höstliga tankar
Idag har hösten gjort sitt intåg. Gräset knastrade fruset under mina fötter och den fodrade jackan kom på för första gången på länge.
Det är inte lika motiverande att stiga upp när mörkret pressar sig mot fönstret, men när väl morgonförberedelserna är klara och jag stiger ut får jag min belöning. Ännu ligger dimman tät över sjön när jag och hundarna vandrar ned mot den.

Läs inlägget här



Dagen är min
Tystnaden ligger runt mig. Det är inget obehagligt, bara en tystnad fylld av förväntan. En ny dag har börjat. Den här dagen är min att fyllas med precis det jag vill att den ska innehålla. Jag kan välja att sitta vid datorn hela dagen och låta fingrarna löpa fram över tangenterna, forma ord, meningar och bygga vidare på min berättelse.
Läs inlägget här

 Bara en hund, men sorgen sliter i mitt hjärta
"Min" Theo finns inte längre. Den lille valp som fick namnet efter huvudpersonen i mina böcker om Theo och Ramona. En av de valpar som var min favorit och som jag gärna hade velat behålla själv.
Läs inlägget här



En skrämmande händelse
Det var en ljuvlig sommardag, solen strålade från en blå himmel med små bomullstussar till moln. Mellan trädens stammar glittrade sjön inbjudande när jag stannade bilen vid det stora huset, långt ute på landet.
Läs inlägget här



Ålderdom/Ungdom  
Idag hade ungdomarna varit hemska mot henne. De hade först skrattat åt henne där hon kämpat sig uppför backen med sin rullator. Sedan hade de börjat följa efter henne. De hade kallat henne för häxa, kärring och sådana ord som hon aldrig skulle ta i sin mun. Om hon hade talat så, använt de orden, när hon var barn, hade hon fått tvätta munnen med såpa.

Läs inlägget här


Förändringen / Stroke
Som vanligt vaknade hon med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Men det var ingen vanlig dag, för hur hon än försökte stiga upp föll hon bara tillbaka i sängen igen.
Till slut gav hon upp och väckte sin man. Med ett generat skratt berättade hon att det verkade vara något fel, hon kunde inte ta sig upp. Då var det han som studsade upp ur sängen och genast stod vid hennes sida. "Mår du bra?" frågade han och hon svarade skrattande att hon mådde jättebra. Hon kunde bara inte komma upp ur sängen.

Läs inlägget här  


Att välja...
Hon hade beslutat sig, det hade hon. Men ännu hade hon möjlighet att ändra sig. Ännu hade hon inte tagit steget.
Hon väntade. Kanske någon skulle hindra henne i sista stund. Var det därför hon väntade? Ville hon att någon stoppade henne?

Läs inlägget här




Döden knackar på
Njuter av att känna solen värma min kind och vinden rufsa om mitt hår. Det är inte alla som kan göra det längre. Det gäller att ta vara på den tid vi har, för den är alldeles för kort för en del, och ingen av oss vet när det är vår tur att lämna denna jord. Igår var det min käre svåger Stig som lämnade oss. Hela hans familj fanns runt hans dödsbädd och försökte skänka honom kärlek och värme i hans sista stund på jorden.
Läs inlägget här




När orden inte räcker till...
Hur tröstar man någon som mist sin livskamrat sedan drygt femtio år...?
Finns det några ord som överhuvudtaget kan trösta när man mist någon man älskat innerligt i så många år?
"Livet går vidare!" Visst, livet går vidare, men aldrig mer på samma sätt, aldrig mer med samma person.

Läs inlägget här


För bara en timma sedan...
För bara en timma sedan var hon glad och förväntansfull. Då fyllde fågelsången hennes bröst med glädje. Hon hade planer för framtiden, ja hon hade även planer för den närmaste timmen...
För bara en timma sedan packade hon ned det sista i väskan. Vände och vred den nyinköpta baddräkten, undrade hur hon skulle se ut i den när kroppen blivit lagom gyllenbrun. Hon stängde locket och drog åt remmen. Adresslappen satt redan på. Allt var förberett. Hennes man hade gått för att hämta bilen och köra fram den till porten. Snäll och omtänksam som alltid.

Läs inlägget här


På ett ögonblick
Det var en underbar försommardag, den första riktigt varma dagen. Redan dagen innan hade han bestämt sig för att ta en tur på motorcykeln, en liten kort tur, eftersom det var årets premiärtur med hojen.
När han väl gränsat motorcykeln och kände fartvinden omsluta kroppen, lockades han att fortsätta turen. Han bestämde sig för att köra vägen mellan Hindås och Lerum.
Det var en populär väg för motorcyklister, eftersom vägen slingrade sig fram mellan sjö och skog, upp och nedför backar. En väg som fick det att killa i magen många gånger, samtidigt som den var en fröjd för ögat.

Läs inlägget här


Se mig!
Vad ser ni systrar. Vad ser ni systrar, vad ser ni säj. ... Förklara vad ni ser när ni ser på mej. En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick, Osäker om vanor, med frånvarande blick. Som spiller ut maten och inte ger svar när ni muttrar om henne som aldrig blir klar. Som inte ser ut att märka vad ni gör Och ständigt tappar käppen och inte ser sig för. Som viljelöst låter er göra hur ni vill, Med matning och tvättning och allt som hör till. Är det så ni tänker när ni ser mej säj?

Öppna ögonen systrar, titta närmare på mej. Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still. Som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårs barn med en far och en mor, Som älskar mej och min syster och bror.

En sextonårs flicka smäcker och grann, Med drömmar att snart få möta en man.
Läs inlägget här

Imorgon!
Imorgon kommer jag och hälsar på, sa sonen till sin far.
Lovar du, sa den gamle mannen och kände hoppet stiga inom sig, som så många gånger tidigare. Den gamle mannen visste att han inte borde känna så stor förväntan och glädje, eftersom det oftast inte blev så mycket av sonens löften.
Självklart, pappa. Den här gången ska ingenting få komma emellan. Jag lovar.
Den gamle mannen bet sig i läppen för att hindra sig från att berätta. Det kunde vänta till imorgon. Då skulle han berätta vad läkaren hade sagt. Det var inga nyheter någon borde få höra på telefon. Då ses vi imorgon då, sa den gamle mannen och hörde klicket i sitt öra när sonen lade på. Han satt kvar med telefonluren i handen en lång stund, som om han genom att hålla i luren fortfarande var sammankopplad med sonen. Till slut lade han ner luren och lyssnade på tystnaden som bredde ut sig som ett kvävande täcke. Han borde sätta på radion, eller tv:n. Han borde göra något. Men det var ingen idé. Ingenting var någon idé längre. Förutom sonens besök.
Det var länge sedan nu, alltför länge sedan. Nog var det minst ett år sedan sonen varit här? Den gamle mannen mindes inte riktigt, men han visste att det hade varit sommar och det var inte den här sommaren som just tagit slut, utan sommaren dessförinnan, eller kunde det vara för ännu längre sedan?
Men han ringer ibland, sa den gamle mannen, och försvarade sin son inför sina egna förebrående tankar som var på väg att poppa upp. Ändå lyckades en tanke stiga upp till ytan: Ja, men hur ofta ringer han? En gång om dagen, en gång i veckan, en gång i månaden, en gång i halvåret... 

Läs hela inlägget här


Förklädd skönhet. En berättelse om andar.

Redan från utsidan insåg hon att de hade hittat sitt drömhus. Hon smög handen under sin mans arm, kramade den, såg upp på honom och log. Han såg på henne med ett stort leende och nickade. Även han kände att de äntligen hade hittat rätt efter allt husletande.
De sa ingenting. De ville inte att mäklaren skulle förstå hur förtjusta de var, då kanske de inte skulle lyckas få ned priset.
Ska vi se trädgården först? undrade mäklaren och de nickade, medan deras ögon ivrigt tog in all grönska, alla små prång och bedårande byggnader som låg halvt gömda bland buskar och träd. De smala grusade gångarna ringlade fram genom trädgården.
Hennes fötter nästan flög fram av lycka. Här skulle hon kunna bo tills hon blev gammal. Hon stannade upp, vände sig om och såg på det gamla trähuset. Även det tycktes lika charmigt och ombonat som trädgården. Den som byggt huset måste ha tyckt om att snickra, för huset var utsmyckat med verklig snickarglädje, var mycket personligt och gav en varm känsla fylld av glädje.
Läs hela inlägget här

Ändrade planer

Hon såg sig om i det lilla rummet. Hade hon glömt något? Den lilla blå väskan med vita kanter innehöll det allra viktigaste: En anteckningsbok, blyertspenna, pennvässare och radergummi. Hon såg nallen ligga i sängen och anklagande stirra på henne. Hon var för stor för den nu, ändå kunde hon inte låta bli att gå fram till sängen, plocka upp nallen och stoppa honom under armen. Han fick också följa med.
Hon röjde undan en bit på skrivbordsskivan och tänkte på sin mamma som alltid tjatade på henne att hon skulle städa sitt rum. Men hon älskade sitt belamrade skrivbord, hon visste var alla saker fanns och kunde lätt hitta det i någon av alla de högar som fanns där.
När hon lyft undan brev, högar med berättelser och pennor, fanns det en liten plats för henne att krypa upp på. Hon ställde sig på knä mot skrivbordsytan och sträckte sig fram mot fönstret. Försiktigt öppnade hon det, samtidigt som hon lyssnade på ljud inifrån huset. Ingen kom.

Läs hela inlägget här
.

Säg vad jag ska göra...

Hon låg och tänkte på svärdotterns ständiga fråga: "Kan jag hjälpa till med något?" En fråga som ställdes i förhoppning om att inte behöva göra något. Svärdottern satt alltid vid köksbordet, med huvudet böjt över en tidning och mumlade fram frågan, knappt hörbar. Ibland retade hon sig på den unga kvinnan, men hon ville inte ha någon hjälp av en person som så tydligt visade att hon inte ville hjälpa till, även om hennes ord sa något helt annat.
Hennes tankar gick till den yngste sonens flickvän. Hon var som ett yrväder när hon for in genom dörren. Hennes ord var ständigt "Säg vad jag ska göra!" Hon backade inte för något, hon tog tag i saker och ting utan att fråga, hon satte sig aldrig ned när det var dags att laga mat, hon hjälpte till, skrubbade potatis, dukade fram, gjorde sås. Ja hon var en rejäl flicka att ha vid sin sida. Hon var glad för yngste sonens skull, men bekymrad över den äldste. Han fick slita i hemmet, medan hans fru satt försjunken i en bok, eller en veckotidning. Varför sa han inte till?
Hon kände en förändring i rummet och slog upp ögonen. Hennes man satt på en stol vid hennes sida och höll hennes slappa, orörliga hand. Han log när han såg att hon öppnat ögonen och strök henne försiktigt över kinden. Hon såg rörelsen, men hon kände ingenting. Jo, hon kände kärleken strömma mot sig i mannens blick och genom hans gest. Men hon kände inte beröringen. Hon hade inte känt någonting sedan bilolyckan.

Läs hela inlägget här
.

Ensamhet och Glädje

Hon satt på bänken i köpcentret och såg människor skynda förbi. Alla hade bråttom, de släpade på paket, kassar och barn.
Mammor ryckte irriterat i de griniga små barnens händer och uppmanade dem att skynda på. Papporna bar surmulet påsarna med färgglada tryck från de olika butikerna i köpcentret.
En liten pojke satte sig trumpet ned på baken och vägrade stiga upp. Han lindade sina små armar framför bröstet och försökte göra sig så tung som möjligt när mamman skulle lyfta upp honom. När inte den taktiken fungerade blev han istället alldeles slapp i kroppen och lade sig på golvet. Mamman blev ursinnig och slet i pojken.
Hon tänkte på sin egen son. Så där skulle hon aldrig ha behandlat honom. Hon skulle ha satt sig ned på huk bredvid pojken och med lock och pock fått honom att resa sig upp. Hon skulle ha slutit honom i sin famn och viskat kärleksfulla ord, berättat att det snart var dags för jultomten att komma till alla snälla barn. Han som varit snäll hela året och skulle få många fina julklappar av tomten kunde väl vara snäll ännu ett litet tag. Det var så mycket som behövde göras innan jultomten kom och hälsade på, för visst ville han att det skulle vara fint hemma när de fick besök. Han ville väl att de skulle ha god mat hemma för att bjuda tomten på, kanske något gott att dricka, en fin julskinka, lite pepparkakor och julgodis förstås. Det var därför de gick från butik till butik och handlade och om han bara orkade ännu ett litet tag skulle han snart få vila.
Det var vad hon skulle ha viskat till sin son. Nu såg hon hur mamman gav upp och fräste några ilskna ord, innan hon reste sig upp, vände sig om till sin man och skrek att nu fick han ta hand om pojken. Mannen släppte paketen, böjde sig ned och slet upp pojken från golvet. Den lille pojken skrek hjärtskärande och såg rädd ut, som om han förväntade sig stryk och kanske var det precis vad som väntade honom när han kom hem.
Åter tänkte hon på sin lille son. Han skulle aldrig ha fått stryk, han skulle fått belöning när han kom hem, en kopp varm, god choklad med lite vispad grädde överst, så att han fick en sådan där ljuvlig liten söt gräddmustasch efter att ha druckit upp chokladen. Hon skulle kärleksfullt ha smekt bort gräddmustaschen, samtidigt som hon skulle ha stuckit till honom ännu en hembakad pepparkaka.

Läs hela inlägget här.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Inga kommentarer: