Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

onsdag 19 oktober 2011

Säg vad jag ska göra...

Hon låg och tänkte på svärdotterns ständiga fråga: "Kan jag hjälpa till med något?" En fråga som ställdes i förhoppning om att inte behöva göra något. Svärdottern satt alltid vid köksbordet, med huvudet böjt över en tidning och mumlade fram frågan, knappt hörbar. Ibland retade hon sig på den unga kvinnan, men hon ville inte ha någon hjälp av en person som så tydligt visade att hon inte ville hjälpa till, även om hennes ord sa något helt annat.

Hennes tankar gick till den yngste sonens flickvän. Hon var som ett yrväder när hon for in genom dörren. Hennes ord var ständigt "Säg vad jag ska göra!" Hon backade inte för något, hon tog tag i saker och ting utan att fråga, hon satte sig aldrig ned när det var dags att laga mat, hon hjälpte till, skrubbade potatis, dukade fram, gjorde sås. Ja hon var en rejäl flicka att ha vid sin sida. Hon var glad för yngste sonens skull, men bekymrad över den äldste. Han fick slita i hemmet, medan hans fru satt försjunken i en bok, eller en veckotidning. Varför sa han inte till?

Hon kände en förändring i rummet och slog upp ögonen. Hennes man satt på en stol vid hennes sida och höll hennes slappa, orörliga hand. Han log när han såg att hon öppnat ögonen och strök henne försiktigt över kinden. Hon såg rörelsen, men hon kände ingenting. Jo, hon kände kärleken strömma mot sig i mannens blick och genom hans gest. Men hon kände inte beröringen. Hon hade inte känt någonting sedan bilolyckan.

Hon mindes den tydligt. Även om läkaren sa till hennes man att hon inte kom ihåg någonting från olyckan. Jo, hon mindes varenda sekund. Chocken när hennes lilla bil träffades bakifrån av den stora lastbilen, känslan när bilen slungades fram mot bussen framför. Ljudet av metall som klämdes ihop, ett skärande ljud som hade letat sig in i varje vrå av hennes kropp. Först hade hon inte känt någon smärta. Mest chock och rädsla. Efter några sekunder kom smärtan. Hon kände blodsmaken i sin mun, hon hade svårt för att andas, hon kunde inte röra sig. Det kändes som om något stack in i hennes kropp, men hon kunde inte se efter. Hon satt som i ett skruvstäd av förvriden plåt.

Ett tag domnade hon bort, det mindes hon. För plötsligt var det folk omkring henne. Någon hade lagt en filt över henne, medan brandmän sågade isär den förvridna plåten. Hon såg skräck i någons ögon, förtvivlan i någon annans, men ingen sa något annat än att allt skulle bli bra. Hon skulle bara ta det lugnt. Hon ville skratta, hur skulle hon kunna göra något annat än ta det lugnt, så hårt fast som hon satt?

När de lyfte upp henne hade hon svimmat, försvunnet in i mörker. Nästa gång hon vaknade var på sjukhuset. Hon låg i den här sängen. Sönerna med sina respektive fanns i rummet, hennes käre make satt vid hennes sida och höll hennes hand. När hon hade slagit upp ögonen hade genast yngste sonens flickvän sagt: "Säg vad jag ska göra?" medan svärdottern sagt "Kan jag hjälpa dig med något?"

Sönerna hade rastlöst trampat omkring och knappt vågat titta på henne. Det var då hon hade förstått att något var helt fel. Hon kunde inte öppna munnen för att berätta att hon mådde bra. Hon hade inte ont någonstans. Hon hade överlevt krocken. Hon hade känt sig så lyckligt, ända tills hon förstod att hon inte med ord längre kunde uttrycka vad hon kände.

Det kliade på hennes näsa och hon lyfte handen för att ta bort klådan. Nej, hon lyfte inte handen, för den ville inte lyda hennes kommando. Den låg bara slapp på täcket, raklång utefter hennes kropp.

Yngste sonens flickvän hade tagit upp sin lilla spegel ur handväskan och hållit den framför hennes ögon. Hon skulle ha flämtat till, om hon bara hade kunnat, men något satt i hennes mun och förhindrade henne från att göra det. Hon stirrade tvivlande på sitt bandagerade huvud, sitt blålila ansikte, på den tjocka tuben som stack ut ur hennes mun. Hon ville gråta, men inga tårar kom.

"Säg vad jag ska göra?" viskade yngste sonens flickvän. Men hon kunde inte säga något, hon kunde inte ens gråta.

Den unga flickan började prata, som om hon var den enda i rummet som hade röst. "Du har en maskin som andas för dig, eftersom du inte kan göra det själv. Just nu är du förlamad, men det kommer säkert att bli bättre..."

"Hon har krossat ryggkotor. Hon kommer aldrig att bli bättre!" sa svärdottern.

"Sch..." sa yngste sonens flickvän. "Du kommer att bli bättre! Vi ska hjälpa dig! Oroa dig inte. Vi finns här hela tiden."

Hon hade somnat, eller så hade hon bara blundat för att fly från den hemska sanningen. Hon var totalförlamad, hon kunde inte andas själv. Hon var inte hon längre, hon var bara ett opersonligt kolli som låg där i en sjukhussäng.

Månaderna gick, ingenting hände. Maken kom varje dag på besök, men den övriga familjens besök blev alltmer sporadiska. Hon förstod dem, hon kunde inte prata med dem, inte visa någon känsla över huvudtaget. Hon kunde bara röra på ögonen. Hennes man berättade för henne om förändringarna i naturen, hur det var på jobbet, att hennes vänner frågade efter henne. Han berättade att yngste sonens flickvän var gravid och hon hade blivit glad. Han sa att de hade förlovat sig och ville gifta sig, men väntade tills hon var bättre och kunde vara med på bröllopet.

Hon ville gråta, men inga tårar kom.

En dag ställde mannen frågan hon hade väntat på så länge: "Säg vad jag ska göra?"

Hon såg på honom, intensivt och försökte med blicken tala om vad hon önskade. Sedan lät hon blicken gå mot det håll där maskinen fanns. Hon såg tillbaka på sin man och såg hur hans ögon fylldes av tårar.

"Är du säker?" frågade han.

Hon blundade och såg sedan på honom igen. Hon hoppades att han hade förstått.

"Jag älskar dig med varje andetag, så länge jag lever!" sa hennes käre make sedan många år tillbaka. Han reste sig, böjde sig över henne och kysste hennes ögon och kinder. Sedan gick han fram till apparaten och drog ur kontakten.

Hon undrade om Gud skulle ta emot henne med orden "Säg vad jag ska göra!" Hon visste precis vad hon skulle säga: "Skänk mina kära ett långt och friskt liv. Låt dem glömma mig och låt dem leva fullt ut."

Luften tog slut i hennes lungor och hon hann tänka "Nu kommer jag", med tankarna hos sin förstfödde son som endast fått leva någon månad. Hon visste att hon inte skulle vara ensam när hon lämnade denna värld. Någon väntade redan på henne. Någon som inte längre skulle behöva vara ensam.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

8 kommentarer:

Marina sa...

Jättefin - trots det hemska innehållet!

Kim M. Kimselius sa...

Hej Marina
Tack för att du tyckte om min lilla berättelse.
Kram Kim

Nellie C Lind sa...

Åh jag blir alldeles tårögd! Du kan verkligen väcka starka känslor i en med dina texter. Jätte bra!

Kim M. Kimselius sa...

Tack Nellie, blir jätteglad för dina ord.
Kram Kim

Författarvisionären Ebba sa...

Så otroligt tänkvärt och rörande. Fick gråta.

Min dotter var en hårsmån från att bli manglad av en bil igår, som gångtrafikant utanför NK o det var grön gubbe. Tjejen bredvid min dotter hade inte lika stor tur - hon lever men blev påkörd av samma bil ... ett ögonblicks verk ...

Tack för att du skriver så berörande och så mänskligt:-)

Kram Ebba

Izabelle sa...

Den här novellen får mig att tänka på "mannen" som var med i programmet "En Andra chans". Han var också förlamad, men från halsen och neråt. Kunde inte andas själv, men kunde prata!

Det programmet (det innehöll 4 personer varav alla var handikappade på något vis) gav mig mycket tankar om att man ska leva NU. En olycka kan hända vem som helst när som helst!

(Programmet går att se på SVT play om någon blev intresserad)

Anneli sa...

Vilken fin och tänkvärd berättelse.
Kram!

Kim M. Kimselius sa...

Hej Izabelle
Ja, det är säkert många som drabbas på det här sättet. En stor olycka för alla de drabbade och deras anhöriga.
Det är just därför jag skriver den här typen av små korta berättelser, för att få alla som läser dem att förstå att man ska leva i nuet och inte bara ha siktet inställt på framtiden.
Kram Kim

Hej Ebba
Tack!
Få vad hemskt! Vilken tur att det gick bra för din dotter, men otur för den andra stackaren.
Härligt att du uppskattar mina små berättelser.
Kram Kim

Hej Anneli
Tack, blir glad för dina ord.
Kram Kim