Den här gången var det på riktigt

Varsågod, här kommer en liten novell att läsa:

Den här gången var det på riktigt
Hon vaknade till insikten om att hon faktiskt var gammal nu.

Hela sitt liv hade hon jagat fram, sökt efter lyckan, nya mål, nya upplevelser, nya upptäckter. Nu var hon här, vid livets slutskede och vad hade hon egentligen åstadkommit?

När hon var barn hade hon längtat efter att fylla tio. Det var en magisk siffra. Då hade man TVÅ siffror istället för en, då var man stor! När födelsedagen kom hade det inte känns så mycket annorlunda. Bara det att hon kunde skriva två siffror.

När jag blir tretton, då är jag stor, hade hon tänkt. Hon blev tretton och kände sig inte så värst mycket större. Livet hade blivit lite jobbigare, skolan tuffare och skolkamraterna hade varit riktigt hemska i den nya skolan. Hemma hade de krävt att hon skulle ta hand om småsyskonen, nu "när hon var så stor". Själv hade hon känt sig mycket liten.

Femton år, tänk när jag blir femton! Då kan jag skaffa mig moped, då blir jag mer rörlig och kan ta mig fram alldeles själv, hade hon tänkt. Femtonårsdagen hade kommit, moped inhandlades, men istället för att njuta av det nya hade hon sett ännu längre in i framtiden: 18-årsdagen!

Då skulle hon skaffa körkort och bil. DÅ skulle hon verkligen bli oberoende och kunna ta sig fram som hon ville. Dessutom skulle hon bli myndig och kunna göra precis vad hon ville, hade hon tänkt. Ganska snart hade hon upptäckt att trots att hon blivit myndig var det föräldrarna som hade bestämt, så länge hon hade bott hemma. Något som var svårt att ändra på så länge hon hade studerat och inte haft råd att bo själv.

20-årsdagen hade hägrat, då skulle hon få gå på systemet. Då var hon mer vuxen än vad hon var nu, hade hon tänkt. När hon äntligen fick gå på systemet tyckte hon inte att alkohol var gott. Dessutom hade det blivit ett evigt tjat från småsyskonen om att hon skulle köpa ut alkohol till dem. Något hon hade vägrat att göra, vilket hade gjort att de ständigt varit arga och irriterade på henne.

Den dag hon hade fyllt 29 började hon inse att åren faktiskt sprang iväg från henne. Nästa gång skulle hon fylla 30 år. Då skulle hon vara JÄTTEGAMMAL! Ett helt år hade hon gått omkring och haft ont i magen för att hon skulle bli gammal. Hon som inte hade någon stadig pojkvän, inte var gift, inte hade villa och barn, så som de flesta av hennes klasskamrater hade vid det laget. Hon hade istället satsat på att utbilda sig, hon hade haft ett bra jobb och hade ständigt strävat efter att stiga i graderna, att tjäna mer pengar, att få beröm, att bli någon!

Jaha, var det inte värre än så här, tänkte hon när hon hade fyllt 30, som inte var så värst olikt att fylla 29. Hon hade fortsatt att jaga på, jobbade ständigt, fått råd att köpa eget hus, men ingen hade hon haft att dela det med. Men det var inget som hade bekymrat henne på den tiden, hon hade knappt varit hemma, arbetade hela tiden.

Plötsligt hade hon insett att det var hennes 40-årsdag. Vart hade tiden tagit vägen? hade hon frågat sig.  Hon hade tillbringat födelsedagen på restaurang, alldeles själv. Hon hade intalat sig att det var precis så hon ville ha det, ändå hade det nupit det till i hjärttrakten när hon sett paren i restaurangen, de par som log mot varandra, höll hand, växlade ringar och var lyckliga. De olyckliga, tysta paren hade hon först inte sett. Men när hon tittat närmare omkring hade de funnits där. De som knappt tittade på varandra eller sa ett ord till varandra under hela måltiden. Då hade det känts bättre att vara själv, hellre än att leva i ett sådant tråkigt förhållande.

När 40-årsdagen var över började krämporna komma. Inte så allvarliga, men hon hade börjat känna av lite värk i lederna ibland. Hennes armar hade blivit allt mer utsträckta när hon skulle läsa och till slut hade hon fått ge med sig och gått till optikern för att skaffa glasögon. Ett tag hade hon funderat på linser, något som hon hade tyckt skulle passa bättre till hennes långa, slanka, vältränade kropp. Ja, det var i alla fall så de flesta såg henne, utan att förstå att hon aldrig tränat en enda dag i sitt liv.

50 år! hade hon tänkt med bävan. Den dagen ringde både föräldrarna och syskonen, som om 50 år var mer än 20, 30 och 40. Det konstiga var att det hade fått henne att känna sig ännu mer ensam. Hon hade ljugit när de frågat vad hon skulle göra, och sagt att hon skulle ha fest för sina vänner. Vilka vänner? Sådana hade hon inte haft tid med. Hon hade varit chef för företaget, rest på konferenser, avskedat folk och haft fullt upp. Hon hade inte kunnat inte bli vän med någon, hur skulle hon då kunnat avskeda dem?

Livet hade rusat på i allt hastigare takt, utan att hon egentligen hade förstått det. Visst hade hon sett rynkorna som börjat dyka upp runt ögonen. Hon hade sett bistrare ut och insett att hon hade knipit ihop munnen alltför mycket under sitt liv, eftersom den också hade fått markanta rynkor. Hon hade bytt ansiktskrämer, satsat på anti-aging-krämer eller vad de nu kallades, i alla fall skulle de få huden att sluta åldras, enligt reklamen.

Men inte hjälpte det. När hon fyllde 60 år hade hon även fått en djup rynka mellan ögonen och betydligt fler rynkor i ansiktet. Företaget hade ställt till med fest för henne, ja det var nog hennes sekreterare som hade ordnat alltihop och ingen av de anställda hade vågat tacka nej. De kunde ju bli avskedade.

Den dag hon fyllde sjuttio hade hon gått  i pension. Det hade varit som att dö. Från att ha varit en fruktad företagsledare hade hon blivit ingen. En pensionär, en gammal person som ingen brydde sig om, ingen tog hänsyn till. Det var så hon hade tänkt, men riktigt så hade det inte blivit. Kroppen hade fortfarande varit smärt och rak, hon hade haft spänst i stegen, ingen rollator, inga hjälpmedel. Egentligen skulle hon haft tid för att ta upp kontakten med gamla klasskamrater, sina syskon, träffa syskonbarnen, besöka föräldrarnas grav. Hon hade haft  pengar tillräckligt för att resa flera gånger om året, bosätta sig utomlands, köpa kläder i Paris. Ja, hon hade kunnat göra vad hon ville.

Inget av det hade hon gjort. Bara suttit i den stora villan, ensam. Träffat städtanten när hon kom, men aldrig pratat med henne, så lågt tänkte hon inte sänka sig. Maten fick hon hemkörd, det var bara att beställa på nätet. Stor tv hade hon och genom den levde hon det liv som hon aldrig hade fått ta del av: familj, vänner, barn, kärlekstrubbel, lycka och resor. Tv:n och böckerna hade blivit hennes hela värld.

Idag fyllde hon 80 år. Hon satt vid köksbordet med knäppta händer och såg ut på sommargrönskan. Trädgårdsmästaren tog av kepsen för henne och viftade lite med den. Hon nickade mot honom, ja hon tillät sig till och med att le och lyfta handen till hälsning för första gången.

Trots att det varit samma man som skött hennes trädgård i alla år visste hon ingenting om honom, hade aldrig pratat med honom, bara skrivit lappar och skickat ut städerskan, eller lagt lappar i redskapsskjulet.

Solen brände från en klarblå himmel och hon såg den gamla trädgårdsmästaren torka svetten ur pannan otaliga gånger medan hon satt och studerade honom.

Vad har jag gjort av mitt liv? tänkte hon och suckade. Skulle hon ha handlat annorlunda om hon hade fått leva om det? Ja, det skulle hon ha gjort, hon skulle ha umgåtts med sina vänner, gift sig, skaffat barn och älskat istället för att hata. Hon skulle ha struntat i att göra karriär. Hon skulle ha bakat och pysslat och läst böcker för sina barn, hon skulle ha lekt som ett barn själv tillsammans med dem. Hon skulle ha levt!

I den stunden insåg hon att livet faktiskt inte var slut. För att vara 80 år såg hon bra ut, inga krämpor, pigg och kry. Livet var inte slut. Kanske skulle hon leva 20 år till, ja kanske bara 10...

Hon insåg att hon inte ville leva alla de åren ensam. Hon ville leva på riktigt.

Hon reste sig upp, gick fram till kylskåpet och plockade fram två flaskor läsk. Hon satte dem på en bricka tillsammans med två glas, ställde ett fat med kakor på brickan och bar ut den i sommarvärmen.

Trädgårdsmästaren lyfte förvånat på huvudet när han såg henne komma. Hon log och frågade om det skulle smaka med lite att dricka och äta. Den gamle mannen log tillbaka och hon kände hur hjärtat började bulta.

Plötsligt kände hon hur livet grep tag i henne, äntligen kände hon lycka. När han snuddade hennes hand av misstag sköljde en våg av glädje genom henne. Hon blev alldeles yr och grep tag i honom. Han såg på henne och log det raraste, varmaste leende hon någonsin hade sett.

Den här gången var det på riktigt och inte bara på film.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.