I början av veckan berättade jag att jag hade tappat bort slutet på en av mina böcker om andra världskriget...
Nu har jag hittat orden igen, inte i datorn, utan inuti mitt huvud. Som jag hoppades blev slutet betydligt bättre, för det blev många fler kapitel än tidigare. Med andra ord blev ett borttappat kapitel flera stycken. Bra va?
För det mesta, när jag kommer på ett historiskt ämne jag vill skriva om, kommer jag på början och/eller slutet allra först. Det känns underbart när jag har slutet helt klart för mig, eftersom jag hela tiden jobbar mot slutet.
När jag för många, många, många år sedan, i tonåren, skrev berättelser hade jag väldigt bråttom att komma till slutet. Vilket gjorde att jag i princip bara hade början, lite text och sedan slutet. Jag har lärt mig en hel del sedan dess och mina berättelser har blivit betydligt längre.
När jag har slutet helt klart för mig skriver jag ned det, då har jag inte så bråttom att få ur mig texten mellan början och slut på berättelsen. Dessutom kan jag ge mig tid att stanna upp i berättelsen på ett helt annat sätt, än om jag hela tiden hade slutet i huvudet, eller inte ens visste hur boken skulle sluta.
Jag vet att vissa deckarförfattare inte vet vem som är mördaren förrän i sista kapitlet av sin bok. DET tycker jag är att lura läsaren, eftersom jag som läsare alltid försöker lista ut vem mördaren är, leta ledtrådar, tecken och så vidare. Saker som egentligen inte finns där, eftersom inte ens författaren vet hur boken ska sluta...
Om jag någon gång skulle skriva en deckare, vill jag lägga ut ledtrådar och ha "mördaren" helt klar för mig innan berättelsen börjar. Jag vill ha knutit ihop "säcken" som i en riktig Agatha Christiebok, redan innan jag påbörjar berättelsen. Hur ska jag annars kunna lägga ut ledtrådar till mina läsare?
Men vi fungerar alla olika som författare. Det som fungerar för mig fungerar inte alltid för mina kollegor. Det gäller att pröva sig fram till den metod som passar dig bäst.
Ett tips: Om du har svårt att komma vidare med din berättelse, kan det vara för att du inte vet slutet ännu...
Kramisar Kim
Tidigare blogginlägg om skrivprocessen:
Min allra första bok
Skriva en bok
Ge ut böcker på eget förlag
Bokomslag, från idé till färdig produkt
När blir du författare?
Min källa till inspiration
Skriv en bok, föreläsning på Bokmässan i Göteborg 23 september 2010
Att arbeta med flera böcker samtidigt
Spökskrivare
Tänk vad ett ord betyder mycket
Lugn och harmonisk av böcker
Skicka din berättelse till förlag
Jobba med gula lappar och se exempel.
Nya gula lappar och skrivtips.
Hitta ditt författarspråk
Kött på benet
Huller om buller-tekniken
Första meningen
Slutet
Ge dig tid att stanna upp
Om jag ändå kunde tänja på tiden
Motivation och disciplin
Snart klar
Korrekturläsning
När allting finns där och har bråttom att komma ut
Det kom ett mail
Skriva för skrivandets skull
Skriva synops
Att arbeta med ordspråk
Synonymer, en spännande lek med ord
Läsarna är viktiga
Att använda sig av livserfarenhet i sina böcker
När inspirationen flödar
Sprudlande skrivarglädje
Kreativitet och vardagsbestyr
Skrivprocess och drömmar
Mellan dröm och verklighet
Skrivandet och livserfarenhet
Korrekturläsarna
Skrivkramp?
Vad händer på nätet när jag dör?
Skrivglädje
Skriv medan du sover
Skriv direkt ur hjärtat!
Iaktta och memorera...
Tid att skriva
Bygg upp din berättelse
Skrivandets alla små stunder
Skrivlängtan
Skrivklådan stillad...
Skrivar-endorfiner
När skrivandet känns som bäst
Vad ska jag berätta om?
Skriva för barn och ungdomar
Så många ord!
Steg för steg
Ord föder ord
Hur viktig är bokens titel och hur väljer du namn på boken?
Skicka din berättelse till ett bokförlag
Det händer något magiskt...
Att ta kritik
Glöm inte backupen!!!
Vill du ha fler skrivtips kan du gå in på min hemsida www.kimselius.se
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
Tänk att det blev bra med det borttappade slutet ändå. Nya och fler ord - inte dumt:-)
SvaraRaderaJag har gjort olika, till manus 1skrev jag slutet i ett tidigt skede och till manus 2 har jag inte gjort det eftersom jag har det helt klart i huvudet. Så jag visste alltså hur boken ska sluta redan innan jag skrivet en enda bokstav. Men jag kan ju ändra mig förstås:-) /Kram
Jag fungerar inte så. Jag vill inte veta hur det slutar innan jag kommer dit. :)
SvaraRaderaKram!
Intressant Kim! Alla har nog sin metod. Men jag håller med om att man som deckarförfattare bör veta hur det ska sluta, jag förstår inte riktigt annars hur man ska kunna lägga ut ledtrådar, falska spår etc... Kram!
SvaraRaderaVisst är det kul den här processen och hur man jobbar olika! Jag läste om någon som bara skrev, hade ingen som helst plan, men det blev bra iaf...samtidigt tror jag att olika böcker behöver olika mycket research. Dina böcker är ju historiska och måste behöva en hel del information :) Kram
SvaraRaderaHej Ebba
SvaraRaderaBlev lite nyfiken på varför du inte skriver ned slutet om du har det helt klart för dig i huvudet...?
Kram Kim
Hej Anneli
Aha, du är en "vill se hur det går" skrivare? Jag fungerar lite så också med jämna mellanrum...
Kram kim
Hej Eva
Ja absolut! Känner mig lurad när jag får veta att författaren inte har vetat slutat, jag som har ansträngt mig så för att hitta mördaren med hjälp av ledtrådarna...
Kram Kim
Hej Trillingnöten
Jo, mina böcker kräver enormt mycket research och allteftersom jag läser fakta poppar händelserna till boken upp och då måste jag skriva av mig det. Bättre än att gå och låta det snurra i huvudet och ta upp plats för nya ord!
Kram Kim
Heja Kim! Utan att själv vara författare håller jag med dig, slutet är SÅ viktigt, tänk så många gånger jag läst en bra bok och så faller den platt för att slutet inte levererade. Tycker också en deckare ska vara uppbyggd så att jag kan hitta spår och när lösningen kommer förstå det som jag inte såg tidigare, men som fanns där hela tiden.
SvaraRaderaSkönt att du har fått ihop slutet igen, det måste kännas underbart att det t o m blev bättre! Bra jobbat! Kram.
Hej Ingrid
SvaraRaderaSer din entusiastiska syster framför mig när jag läser din text, för då verkar vara en lika sprudlande glad person som hon är.
Ja, det känns jätteskönt att slutet ordnade sig till slut... Tack!
Kram Kim
Skönt att det löste sig ned slutet! Men visst är det ofta så, när något inte går som man tänkt sig så blir det ändå bättre i sluyändan!
SvaraRaderaAng deckarförfattare så tycker inte jag det är så konstigt om man inte vet vem mördaren är när man skriver - första versionen! För en bok skriver man ju liksom inte bara en gång. Man redigerar och skriver om och flyttar och ändrar, och då fixar man ju såklart ledtrådarna då istället.
Hej Andrea
SvaraRaderaTack! Ja, det stämmer, det brukar alltid bli bättre i slutändan, därför brukar jag inte bekymra mig så mycket när allting inte går som planerat.
Ja, det är klart att man jobbar mycket med en bok. Dina ord får mig att fundera över om du skriver deckare?
Kram Kim
Hmm ja, vi är nog lika i mycket min syster och jag, i alla fall tycker många som träffar oss i jobb eller gemensamma bekanta det. De som känner oss lite närmare tycker förstås inte att vi är lika alls :) . Så är det nog ofta med syskon och som föräldrar eller som individ tror jag att man tittar efter olikheter, snarare än likheter, alla vill väl vara en egen individ och inte en sammanblandning med någon annan..., ha ha. Eftersom jag gillar min syster känns det riktigt bra att vi uppfattas som lika.
SvaraRaderaJag längtar SÅ till vi får Theo-boken av Kerstin. Hennes dotter Jenny kommer hit med mina föräldrar för att fira påsk en vecka. Då får jag den. Jättekul! Sedan ska jag planera en minisemester med familjen och packa in alla i bilen och så ska jag läsa sida upp och sida ner för dem medan landskapet flyter förbi. Själv har jag förstås höga förväntningar, men barnen har jag inte pratat med alls om det ännu, för ibland är det dumt att få för höga förväntningar och så blir man kanske besviken istället. Vi har precis avslutat 8:e Lemony Snicket boken och de gillar alla. Där finns det ingen lärade fakta över huvud taget, men vi läser gärna olika slags böcker. Förresten, jag fick Fakir-boken du tipsade om från biblioteket i förrgår. Den ska Johan och jag läsa, verkar superbra! KRAM.
Hej Ingrid
SvaraRaderaJa, jag vet ju inte OM du och din syster är lika, eftersom jag bara har träffat din syster, men tongångarna på dina blogginlägg känns som om det skulle kunna vara din syster som hade skrivit dem!
Oj, har det blivit så många Lemony Snicket böcker nu?! Har bara läst den första.
Kul att du gillar Fakirer-boken. Ska nog ta och läsa den för mitt äldsta barnbarn nästa gång hon kommer på besök!
Kram Kim
Kim, nej, jag skriver fantasy. Men även om jag inte skriver renodlade deckarintriger så kan det ändå finnas gåtor och mysterier i handlingen, och det är då inte alltid jag vet svaret på allt när jag börjar skriva :)
SvaraRaderaJag visste inte ens att du hade barn! Och nu har du plötsligt barnbarn :) .
SvaraRaderaDet är 11 eller 13 böcker om barnen Baudelaire.
Att jag inte skrivit ner slutet beror på att jag nu redigerar om mitt första manus. Jag har inte en sådan där fantastisk förmåga som du att kunna växla mellan flera manus. /Kram Ebba
SvaraRaderaHej Ebba
SvaraRaderaDet där med att växla mellan olika manus, det tror jag är något som kommer med tiden! Lycka till!
Kram Kim
Hej Ingrid
SvaraRaderaNej, jag kan ju inte berätta ALLT om mig, eller hur...
Oj, så många böcker det har blivit om Baudelairebarnen...
kram Kim
Nej såklart :) ! Alla måste vi ha lite privatliv och det är väl bra att man kan välja själv var man ska dra gränsen. KRAM.
SvaraRaderaHej Ingrid
SvaraRaderaJa, en journalist sa en gång om mig, i en tidningsartikel: "Kim berättar villigt allt om sig och sin familj, men så plötsligt känner jag att jag har nått en gräns..."
Kram Kim