För bara en timma sedan...

För bara en timma sedan var hon glad och förväntansfull. Då fyllde fågelsången hennes bröst med glädje. Hon hade planer för framtiden, ja hon hade även planer för den närmaste timmen...

För bara en timma sedan packade hon ned det sista i väskan. Vände och vred den nyinköpta baddräkten, undrade hur hon skulle se ut i den när kroppen blivit lagom gyllenbrun. Hon stängde locket och drog åt remmen. Adresslappen satt redan på. Allt var förberett. Hennes man hade gått för att hämta bilen och köra fram den till porten. Snäll och omtänksam som alltid.

För bara en timma sedan hade hennes steg varit lätta, det hade känts som om fötterna knappt snuddade vid parkettgolvet när hon gick omkring och gav blommorna en sista vattenskvätt, tog ut soppåsen, knöt ihop den och ställde den vid ytterdörren.

För bara en timma sedan hade hon fortfarande trott på en lång och kärleksfull framtid, att sitta bredvid sin man, fårad och gråhårig, att hålla hans hand... Att få vara lyckliga tillsammans trots alla år som förflutit.

För bara en timma sedan hade hon börjat undra varför han inte hade kommit in för att hämta väskorna. Blivit smått irriterad för att han tagit sig tid att prata med grannarna, nu när de äntligen skulle iväg på sin första utlandssemester. Prat hade han all tid i världen till sedan, nu när han precis blivit pensionär.

För bara en timma sedan hade hon gått fram till fönstret och dragit undan de gardiner hon just dragit för som både solskydd och insynsskydd när de var bortresta...

För bara en timma sedan...

Hon hade inte förstått vad det var hon såg. Hon hade stirrat ut på parkeringen, som låg just utanför fönstret. Hon såg deras bil, hon såg förardörren öppen. Hon såg människor runt bilen. Hon såg, men hon förstod inte vad det var hon tittade på.

För bara en timma sedan hade hennes kropp rört sig smidigt och vigt när dörrklockan ringt. Hon hade ivrigt skyndat för att öppna dörren för sin man. Lite förargad hade hon varit, eftersom han låtit bilen stå kvar på parkeringen, vaktad av grannarna.

Utanför stod grannen på bottenvåningen, han med hunden som alltid irriterade henne så, eftersom han aldrig plockade upp efter sin hund. Grannen brukade alltid gå fram som om han ägde hela världen och hade all rätt i världen att lämna skiten efter sig. Men den här gången stod han med lätt nedböjt huvud, händerna i fickan och fötterna trampande fram och tillbaka.

"Jaaa?" hade hon sagt, i tro att grannen behövde någon hjälp. Hon hade inte tid, de skulle iväg. Varför kom inte maken?

Då hörde hon sirener i fjärran. Grannen lyfte huvudet och såg på henne. Hans ögon var tårfyllda. Han lade en hand på hennes arm och sa:

"Det har hänt något..."

Han ledde henne nedför trappan, ut genom porten, bort till parkeringen. En ambulans stod vid deras bil, grannarna vek undan för ambulanspersonalen och då såg hon...

Då såg hon anledningen till att hennes man inte kört fram bilen, till att han inte hade kommit och hämtat väskorna...

Han satt hopsjunken i förarsätet, blek och livlös. Sedan försvann han ur sikte när en av ambulansmännen böjde sig in i bilen.

Hennes steg blev snabbare, hon sprang och hjärtat i bröstet bultade och hoppade och kändes som om det skulle tränga ut ur hennes kropp.

Hon kom fram precis när ambulansmannen vände sig om och skakade på huvudet åt sin kollega. "Inget att göra!" sa han.

För bara en timma sedan var de två och hade all framtid i världen. För bara en timma sedan, tänkte hon när hon sjönk till marken, slagen av insikten att de inte längre var två, nu fanns bara hon...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se