Tangenterna glöder!

Oj, vad det går undan just nu. Skriver så tangenterna glöder. Orden bara snubblar ur mig, jag vill se hur det går... Är i slutspurten på boken På liv och död i andra världskrigets skugga och det är SÅ spännande. Inte ens vårsolen kan locka mig bort från datorn.

Undrar om de klarar sig undan allt det hemska som hände i andra världskriget.

Ja, jag vet att det låter löjligt att jag skriver att "jag vill veta hur det går". Men det är som om mina fingrar har kontakt med ena hjärnhalvan och ögonen den andra hjärnhalvan. Med andra ord läser ögonen vad fingrarna skriver, och undan går det. Har aldrig haft en så tjock bok tidigare, men så många kapitel. Just nu är jag på kapitel SEXTIOSEX! Vad säger ni om det mina kära fans som längtar efter en ny bok om Theo och Ramona. Den här kommer ni inte att läsa på en kväll, hoppas jag...

Såg att "Fanbloggen om Kim M. Kimselius" hade ett jättefint inlägg idag om boken Kimberlie - Främlingar. Sådana ord inspirerar och får nya ord att flöda ur mig.

Nej, nu har jag verkligen inte tid att skriva mer här på bloggen, nu måste jag gå för att se hur det går i På liv och död i andra världskrigets skugga...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Boktips: Mörkrets Ring, en ny "Sagan om Ringen-serie"!

Älskar du Tolkien och Sagan om ringen, då är triologin Mörkrets Ring perfekt för dig. Den är skriven av Nick Perumov.

Så här säger han om varför han skrev en fortsättning på Sagan om ringen av Tolkien:

"Mörkrets ring är en trilogi som jag skrev 1985–91. Den utspelar sig visserligen i samma värld som Sagan om Ringen, men är ingalunda ett ”rättroget” verk i Tolkiens tradition. Om han skildrade kampen mellan gott och ont, så är jag mer intresserad vad som händer när det goda inte går att skilja från det onda. Boken utgår från följande premiss: Tänk om de nio ringvålnadernas ringar inte förstördes i Domedagsbergets eld, utan klarade sig? Tänk om någon samlar ihop dem? Jag skrev Mörkrets ring redan på sovjettiden som en litterär lek, utan minsta hopp om publicering. Och enbart för att jag längtade tillbaka till Midgård." 
 
Nick Perumov är född 1963 i Leningrad i dåvarande Sovjetunionen, han är utbildad mikrobiolog och sedan många år bosatt i USA, där han är verksam som författare på heltid. Perumov står med ena foten i den breda, ryska berättartraditionen och den andra i den moderna fantasyromanen.

Efter att ha Nick Perumov översatt J.R.R. Tolkiens Ringarnas Herre åt sina vänner (boken var förbjuden i Sovjetunionen) längtade han tillbaka till Midgård och började skriva sin egen berättelse - Mörkrets ring. Han blev snabbt ryktbar och sedan dess har hans popularitet bara vuxit. År 2004 utsågs han till Europas bästa fantasyförfattare och 2007 för andra gången till Årets fantasyförfattare i Ryssland. Idag har han många hängivna läsare i Sverige.

Första boken: ALVKLINGAN (500 sidor, utk. maj 2010)
Tre århundraden har passerat sedan Ringkriget. Mörkrets herres fästning ligger i ruiner, Midgårds fria länder lever i fred och välstånd, men de sista trollkarlarna och mäktiga kungarna har försvagats av allt överflöd och blivit döva för de järtecken som förutspår onda olyckor. Misstänkta vandrare har iakttagits på värdshusen i Fylke, och i hobbiten Falkes händer har Alvklingan börjat avge ett illavarslande blått sken.

Utdrag ur boken Alvklingan:
»På Folcos högra sida reste sig Gamla skogens höga, mörka mur. Den löpte ett tjugotal mil längs landsvägen och svängde sedan tvärt mot söder, för att lämna plats åt de uråldriga Kummelåsarna - en plats om vilken det ännu viskades hemska ting, det ena värre än det andra. Folco hade hört att området kring Kummelåsarna, som tidigare varit öde och obebott, nyligen åter hade börjat befolkas av människor. Följde man landsvägen rakt österut så kom man till Bri, där det över hela Midgård berömda värdshuset Stegrande ponnyn låg. Hur det såg ut sedan, ännu längre österut, hade Folco inte den ringaste aning om. Det enda han hade hört var att Arnorfolket tagit sig ända bort till ­Väderklint och överallt plöjt upp den bördiga ­jorden som legat i träda.
Folco satt av, granskade betslet ännu en gång och justerade sadelväskorna. Brovakterna - hobbitar, beväpnade med bågar och slungor - iakttog honom nyfiket; posteringen hade funnits här i många hundra år, och broväktaryrket gick i arv...
Folco sökte efter en ursäkt, för att dröja sig kvar lite längre på platsen. De öppna vidderna lockade, men tanken på det främmande där bortom fick honom att känna sig illa till mods...«

Här kan du läsa mer utdrag ur boken Alvklingan.

Jag förälskade mig i boken direkt jag började läsa den och var tvungen att se efter så att det verkligen inte var Tolkien som skrivit boken. Språket är rikt och beskrivande, ja där finns verkligen mer än ett stänk av Tolkien i berättelsen.

Det kommer ytterligare två böcker i serien. Om dem kan du läsa här:

Andra boken: DEN SVARTA LANSEN (625 sidor, utk. maj 2011)
Tre soldater släpar sig fram på Midgårds regnsjuka vägar. Målet för deras irrfärder är nära, men ouppnåeligt. De förföljer Olmer, kungen utan kungarike och Mörkerringens siste bärare. Runtomkring rasar kriget och endast ett mirakel kan rädda ljusets försvarare från den vrede som fyller den som förberett Den svarta lansen för ett sista, dödligt hugg.

Tredje boken: ADAMANTEN AV HENNA (450 sidor, utk. maj 2012)
Några årtionden efter Olmers och Grå skvadronens fall börjar underliga saker hända i utkanten av kungariket, vilket inte undgår Falke Brännbock och hans vänner, som genast bryter upp och beger sig österut. Det är just dit hobbitens dolk kallar dem med sin magiska kraft. Och det är just därifrån som Falke får märkliga syner, i vilka Ljuset är skoningslösare och farligare än Mörkret, och med ens tycks Ljusets försvarare hota Midgård med oundviklig undergång.

Här hittar du fler böcker som Nick Perumov skrivit.

Här är en länk till förlaget som ger ut böckerna.

Om du inte har något att läsa just nu kan jag varmt rekommendera Alvklingan!

Kramisar Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Biblioteksersättning, författarnas "STIM-peng"

Visst är det bra att biblioteken finns, att du kan låna böcker alldeles gratis. Men har du tänkt på att för varje bok du lånar, får författaren en bok mindre såld... Därför finns Biblioteksersättningen, vilket är författarnas "STIM-peng".

(Stim, Svenska tonsättares internationella musikbyrå, är en upphovsrättslig intresseorganisation för musikskaparna och deras musikförlag. För deras räkning förvaltar och upplåter Stim rättigheter till musik och text.Musikens upphovsmän och musikförlagen har gett Stim i uppdrag att förvalta deras ekonomiska rättigheter enligt upphovsrättslagen. Stim ger tillstånd till att framföra musik offentligt samt inkasserar och fördelar ersättningen individuellt.Stim är en ekonomisk förening som ägs av sina medlemmar. Stim bildades 1923 och har i dag drygt 60 000 anslutna medlemmar.)

Just nu är det en hel del diskussioner om författarnas ersättning för utlåning på biblioteken. Ingen vill väl arbeta helt gratis. Många av oss arbetar redan ideellt med många olika saker, men vi måste ändå försörja oss, på något sätt.

Så här skrev Mats Söderlund, ordförande i Sveriges Författarförbund:

Litteraturutredningen, en ogenomtänkt och nyckfull politik
Vi berättar i ord och bild. Det är vår talang och våra yrken. Vi har utbildning, erfarenhet och åratal av hårt arbete bakom oss. Vår möjlighet att få betalt för vårt arbete regleras i upphovsrättslagen och regering efter regering har ställt sig bakom den. Nu återkommer Alliansregeringen med ett av sina svårräknade angrepp.
Vi vet sedan tidigare att regeringen hyser en stark misstro mot konstnärers arbetsvilja, genom avskaffandet av de statliga konstnärsgarantierna. Vi vet att de anser att vi borde ta bättre vara på oss själva. Se till att vi får ordentligt betalt för det vi gör. Helt obegripligt blir därför dagens besked angående direktiven för litteraturutredningen.
Just nu pågår två parallella processer. Samtidigt som hela konstnärskollektivet efterfrågar en rätt att förhandla om sina ersättningar med sina motparter pågår en medling mellan staten och författare, översättare, tecknare och fotografer angående storleken på biblioteksersättningen. Frågan är vad ett boklån är värt. 132 öre, eller 142 öre eller fem kronor? Var skulle vi sätta värdet i dag?
Lena Adelsohn Liljeroth ställer frågan genom sin litteraturutredning, om det inte är otidsenligt att förhandla om ersättningar. Vi ser en kulturminister som bedriver en ogenomtänkt och nyckfull politik som mest verkar gå ut på att anpassa kulturlivet efter kulturdepartementets behov. Vi har haft rätt att förhandla om denna ersättning sedan mitten på åttiotalet. Medlingsinstitutet har använts två gånger tidigare. Denna gång bröts förhandlingarna sedan regeringen lagt ett nollbud, som toppade ett årtionde av reala försämringar för oss som för vår yrkesverksamhet, är beroende av att någon betalar när böckerna används i folkbiblioteken.
Departementets ovilja att ta ansvar för den inskränkning i upphovsrätten som man påtvingat oss står allt klarare. Men värst av allt är signalen: Vi ska hålla oss på mattan. Inte begära för mycket, inte ställa till bråk. Vad betyder detta för beredningen av upphovsrättsutredningens betänkande?
Jag antar att Alliansregeringen har stor förståelse för vissa förlags behov av att själva diktera villkoren för författare och översättare. Men det är som att justitieministern skulle gå ut och säga till poliskåren att nu förväntar vi oss ordning och reda och samtidigt säga upp kollektivavtalet och vägra ge övertidsersättning.
Eller kanske har vi missförstått allt? Kanske säger de i själva verket att de vill stärka biblioteksersättningens utveckling. I så fall finns ett utmärkt tillfälle att visa det i handling nu. Ge upphovsmännen en förhandlingsrätt i upphovsrättslagen, och höj biblioteksersättningen rejält.

Och här kan du läsa det pressmeddelande som har gått ut:

Utdragen förhandling mellan upphovsmän och regering PRESSMEDDELANDE 2011-03-04 från Sveriges Författarförbund, Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund
Vad är ett boklån värt? Den frågan ska förhandlingarna mellan upphovsmannaorganisationerna och regeringen svara på en gång per år. I dag betalar staten 132 öre per lån. Men förhandlingarna för 2010 är fortfarande inte slutförda. Upphovsmännen kräver en höjning med 10 öre per år i tre år för att återställa nivån.

I juni 2010 lämnade Sveriges Författarförbund, Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund in sitt bud i biblioteksersättningsförhandlingen.

- På senare år har det skett en kraftig urholkning av det reella värdet av biblioteksersättningen. Det innebär att färre stipendier delas ut idag än för tio år sedan vilket i sin tur, om än svårmätt, har en inverkan på den litterära produktionen i landet, säger Mats Söderlund, ordförande i Sveriges Författarförbund. 

Under en följd av år har företrädarna för författarna, illustratörerna och fotograferna påpekat behovet av en ordentlig återställare. För att den totala biblioteksersättningen skulle följt konsumentprisindex hade det krävts ett tillskott på 11 miljoner. Det förutsätter en ökning av grundbeloppet med 10 öre till 1,42 kr. För att följa tjänstemännens löneutveckling under samma tid skulle ökningen behövt vara ännu större, 38 öre, till 1,70 kr, bara för att inte halka efter.

Men regeringens förhandlare svarade med ett nollbud som i september justerades till en höjning med 1 öre, vilket motsvarar 0,75 procent. Man tycks bortse från att det är en ersättning för ett faktiskt konkret nyttjande vi pratar om. I det läget strandade upphovsmännen förhandlingen.
 

Biblioteken är en grundläggande och väsentlig beståndsdel i vår bild av vad samhället skall vara; öppet, demokratiskt och tillgängligt för alla. Trots marschen in i den digitala världen är boken fortfarande fundamentet för biblioteken. Genom biblioteken görs litteraturen tillgänglig utan kostnad för den enskilde. Men det är få som vet att det hela bygger på en inskränkning av upphovsrätten, en slags expropriation av författares, fotografers, tecknares och översättares ekonomiska intressen.
 
- Med en höjning av grundbeloppet om minst 10 öre per år i tre år skulle vi åtminstone hålla nästan jämna steg med andra inkomsttagare, säger Lennart Eng, ordförande i Föreningen Svenska Tecknare.
Tillväxten i den svenska ekonomin låg över 7 procent under sista kvartalet 2010. Och häromdagen kunde man läsa att staten har ett mycket stort budgetöverskott. Då borde den väl kunna ta ansvar för de fåtaliga ersättningar som är av sådan karaktär att de inte naturligen kan hanteras som vanliga anslagsposter inom ramen för budgetlagen.
 
De utsedda medlarna är Knut Weibull för regeringen (överantikvarie riksantikvarieämbetet), Per Kågeson för upphovsmännen (professor i miljösystemanalys och tidigare ordförande i Sveriges Författarförbund). De har sinsemellan utsett en ordförande, Anders Lindström, tidigare GD för medlingsinstitutet



Tycker det är dags att vi författare höjer vår stämma och protesterar! Vad tycker du?

Sprid gärna detta, kopiera eller länka! 

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Hur gammal ska man vara för att bli författare?

Åldersfrågan får jag ofta när jag besvarar frågor på Unga Fakta Panelen:Hur gammal ska man vara för att bli författare, eller Är jag för ung för att bli författare.

Den yngsta publicerade författaren är Dorothy Straight, som skrev sin bok How the World Began, när hon var fyra år. Två år senare gavs boken ut, 1964. Dorothy är född 1958 i Washington D.C USA.

I England bor Libby Rees. Hon gav ut sin första bok när hon var bara nio år. Boken handlar om hennes föräldrars skilsmässa. Libby gav ut sin andra bok när hon var tolv. Den handlar om hur det är att byta från lågstadiet till högstadiet. Förlaget Aultbea Publishing har skrivit kontrakt på totalt tre böcker med Libby. Libby Rees är även ambassadör för en organisation som heter "Save the Children" och styrelsemedlem i "Children and Family Court Advisory and Support Service".

Christopher Paolini är en annan ung författare som har slagit igenom stort. Han är från USA och har skrivit trilogin "Arvtagaren". Han började skriva sin debutroman "Eragon" när han var femton år och fick boken utgiven när han var 17 år. Vid 19 års ålder toppade han New York Times lista för bästsäljande författare. Christopher har under hela sin uppväxt blivit undervisat hemma i Montana där han bor. Montanas underbara landskap sägs vara det som inspirerar honom att ge detaljerade beskrivningar av landet Alagaesia där böckerna om Eragon utspelar sig. "Eragon" har även filmats. I sina böcker använder Christoper Paolini olika språk till dvärgar, alver och urgaler, vilket sägs vara en blandning mellan norska och egen sammansättning av orden.

Boken "How to talk to girls" var en av USA:s största succéer 2008 och den är skriven av en nioåring! Alec Grevens från Colorado ska få sin debutbok filmad i Hollywood. "Killar har problem när det gäller förälskelser. Jag ville hjälpa dem. Jag ville också säga att det finns en tjej därute till alla killar. Ge inte upp och tro inte att tjejer är äckliga. De är bara tjejer", säger Alec Grevens i en intervju.

Julia Sandström var bara16 år när hon vann en skrivartävling. Nu finns hennes bok På ödets vingar utgiven. 

Emma och Lisen Adbåge är tvillingar och födda 1982. De både ritar och skriver. 2001 gav de ut sina första böcker.

Tindra och Silke var 7 och 9 år när de gjorde De siamesiska tvillingarna. Nu är de 11 och 13. Sagorna har också blivit 10 tecknade filmer som du kan se i Bolibompa i sommar på onsdagar efter 15 juni. Det är Tindras och Silkes mamma som gjort filmerna.

Med andra ord... Det är bara att fatta pennan, eller sätta fingrarna till tangentbordet och börja skriva. Kanske även du får ut din bok redan i unga år. Lycka till!

Det finns fler ungdomar som fått sina böcker utgivna, vet du namnet på någon av dem får du gärna kommentera det här blogginlägget. Känner du även till någon av de äldsta som har debuterat får du gärna kommentera det!

Kramisar Kim
PS: Harry Bernstein var 96 när han debuterade.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Besök ett Författarhem

Varför inte planera in en utfärd till ett författarhem i sommar? Många av de nordiska länder har författarhem som är öppna för allmänheten. Här kan du stiga in i en sedan länge svunnen tid och se hur författaren har levt.

Om du har vägarna förbi Blekinge är ett besök på Jämshögs hembygdsmuseum ett måste. Det ligger i den skola där både nobelpristagaren Harry Martinsson och Edvin Salje en gång gick. Numera är byggnaden ett museum och du kan där se Harry Martinssons unika samlingar och Sven Edvin Saljes författarrum. Du kan också ta ett steg in i det förflutna genom att besöka skolmuseet i samma byggnad. Där har den gamla skolmiljön bevarats, tillsammans med de gamla skolplanscherna.

Här är en karta till Jämshögs hembygdsmuseum

När du ändå är här i trakterna är det inte långt till Lilla Björka utanför Lammhult  i Småland. Där hittar du Elin Wägners bostad. Hon var en framstående författare och feministisk pionjär. 1944 valdes hon som den andra kvinnan, efter Selma Lagerlöf, in i Svenska Akademin.

Fortsätt sedan en bit till och du kommer till Näs i Vimmerby. Där ligger Astrid Lindgrens barndomshem. Bottenvåningen på huset är bevarad precis så som den såg ut när författaren var barn. På området finns även bibliotek och utställningar. Har du barnen med dig kanske du även ska passa på att besöka Astrid Lindgrens värld. En nöjespark för hela familjen.

Sedan är det bara att fortsätta norrut till Mårbacka i Värmland. En plats jag förälskade mig i när jag besökte gården i tonåren. Här växte Selma Lagerlöf upp.

Nu höll jag på att missa Övralid i Östergötland, där nobelpristagaren Verner von Heidenstam bodde. Gården ligger vackert vid Vätterns strand och har bevarats just så som han lämnade den när han avled 1940.

Vi tar oss vidare till Oslo och Henrik Ibsens hem i Norge. De sista elva åren av sitt liv levde dramatikern i en lägenhet i Oslo, som numera är ett museum tillägnat den världsberömde författaren som kallats "Den moderna dramatikens fader".

Härifrån tar vi oss till Stockholm för att besöka Blå Tornet på Drottninggatan 85. Här hittar vi August Strindbergs sista bostad. Lägenheten var nybyggd när han flyttade in 1908.

Från Stockholm är det inte långt till Helsingfors och Borgå. Här bodde Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg som är känd för sin diktsamling Fänrik Ståls Sägner, som skildrar kriget 1808-1809. (En diktsamling som jag har både på svenska och finska efter min research inför min bok Det glömda kriget 1808-1809.) Runebergs villa i Borgå/Porvoo är till stora delar bevarad så som den såg ut för 150 år sedan.

Härifrån får vi ta ett rejält skutt tillbaka ned till Odense i Danmark för att besöka H.C. Anderssons enkla skomakarbostad. I huset finns nu en liten utställning om författaren och hans födelsestad. I Odense finns också det större H.C. Andersens hus.

Nu är det inte så långt till nästa Författarbostad som ligger på Rungstedlund norr om Köpenhamn. Här hittar du Karin Blixens hem, där hon växte upp och även tillbringade de sista 30 åren av sitt liv, efter att ha bott 17 år i Afrika.

Ja, nu har du lite att planera inför sommarsemestern.

En liten tanke slog mig under arbetet med det här inlägget: Undrar om det är någon som vill se hur jag bodde, när jag en gång har dött?...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Fördelar och nackdelar...

När man som vi har 5 mil till storstan gäller det att samordna allt man ska göra. Att bo så långt ut på landet har både för- och nackdelar:
Inga grannar, stor tomt, mycket natur, friluftsliv, frihet...
Långt till affärer, inga kommunikationer, samordning av inköp, oftast tar en inköpsdag hela dagen...

Varför skriver jag nu om detta? Jo, idag ringde jag till veterinären på morgonen för att min hund Tola för ett par veckor sedan spräckte sin klo, vilket brukar fixa sig själv. Men den här gången gjorde det inte det, utan det blev en mjuk utväxt undertill. Hon har slickat och slickat och det har inte tån och tassen mått bra av. Hon har även fått hjälp av Pluto att "hålla ren" tassen.

Tola med sin fina blårandiga socka och röda självhäftande bandagetejp.

Veterinären sa att det kanske var en tumör och att risken fanns att vi var tvungna att ta bort hela tån. Så det var lite kämpigt att lämna henne, hon som var så glad när hon kom dit. Passade på att göra några ärenden. Nåväl, 5 mil till stan och 5 mil hem. Tio mil totalt. Laga lunch, hinna läsa fakta en timma och sedan tillbaka in till stan 5 mil... Eftersom jag kom lite tidigt hann jag utföra lite fler ärenden innan det var dags att hämta en sjövild glad hund.

De hade tagit bort klon och det var bara pulpan (mjukdelen i klon) som hade poppat ut och såg ut som en tumör. Nu har hon bandage, ganska så blodigt... och en barnsocka för 3 år på sig.

Har ännu inte hälsat på de andra hundarna som först var helgalna för att jag inte kom in till dem, men nu har de lugnat sig. Tola ligger i hallen och kikar på mig när jag sitter här i vardagsrummet och skriver blogginlägget.

Idag har jag kört drygt 20 mil och det känns! Tror faktiskt jag är tröttare än när jag kör till Skåne, eftersom det har varit anspänning och nervositet för hundens skull också. Hon är snart åtta år, vilket är gammalt för en Berner Sennenhund och att sövas ned då kan gå galet ibland. Men idag gick det bra. Nu hoppas jag att tassen slutar blöda också.

Är det då värt att bo så långt från storstan? Inte kunna slinka in på biografen, inte gå ned till kvarterskrogen och äta en pizza när vi känner för det... Inte bara poppa in till vänner på en kort visit...

Ja, det tycker jag faktiskt! För jag älskar att bo här ute på landet, med tranorna, hägern, rovfåglarna, rådjuren, älgarna... fast jag kunde varit utan vildsvinen och grävlingarna för de skrämmer mig.

Som du förstår har det inte blivit så mycket arbete idag, därför är det bäst att jag sätter igång och gör lite nytta. Men först måste jag pussa på Tola. Tror att smärtlindringen börjar släppa på henne nu, för hon ligger och "gråter"...

Vi hörs imorgon igen.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

När fantasin tar över...

Min häst är den vackraste som finns. Den är isabellfärgad, gyllengulbrun med vit man och svans, vit strimma och de fyra benen är vita just precis lagom högt upp. Sådär som om hästen har vita sockar på sig.

Han heter Pinto, är valack, men för sig som en hingst. Ja, han ser faktiskt ut som en arabhingst när han springer mot mig i hagen, med huvudet lyft högt, spänst i stegen och svansen som en plym bakom sig.

Pinto gnäggar gällt när han ser mig på långt håll, när han är närmare blir gnägget mjukare, för att till slut bara bli ett svagt mummel när han stannar till vid min sida.

Han brukar köra runt mulen i mitt hår. Mulen är sammetslen. Jag lägger min kind mot den och stryker sakta mitt huvud mot hans. Pinto frustar försiktigt, som om han säger "jag älskar dig". Jag lägger armen om hans huvud, pussar hans mule och viskar "älskar dig också".

Sedan tar jag ett stadigt tag i manen och svingar mig upp i ett enda hopp. Slår benen i ett fast grepp runt hans mjuka, men bastanta kropp och manar honom framåt.

Med små lätta tryck med benen och strykningar på hans hals med min hand, styr jag denna stora varelse som om vi är en enda. Vi är ett, i tanke och kropp. Vi vilar i nuet och färdas tillsammans som en enda person.

Jag manar till galopp och vi far fram över stockar och stenar. Vinden fladdrar i mitt långa mörka hår och Pintos svans står rakt ut, manen flyger fram och tillbaka över hans nacke. Han älskar att vara fri, utan betsel, remmar och sadel. Bara min varma kropp mot hans, bara min tyngd, bara min närhet.

Livsglädjen far igenom mig och jag saktar ned till kort galopp för ett ögonblick, annars vågar jag inte. Men när rytmen är mjuk tar jag steget, släpper taget om manen, sätter upp först den ena knäet på hans rygg, sedan det andra. Står så ett tag på knäna och håller armarna rakt ut, för att hitta balansen.

Min röst uppmanar Pinto att ta det varligt, inga hopp, inga plötsliga kast åt sidan. Det känns som han förstår, för han fortsätter sin lugna, korta galopp och jag vågar ta det slutgiltiga steget. Drar fram ena foten och sätter den mot ryggen på Pinto, lägger tyngden på foten, medan jag drar fram nästa fot och sätter ned även den. Nu sitter jag på huk och vinden känns hårdare, och lite våldsammare. Jag tvekar... Sedan reser jag mig sakta upp och står med båda fötterna lätt vridna utåt, för maximal balans, armarna rakt ut, huvudet lyft i triumf och ett lyckligt leende som sakta sprider sig över mitt ansikte.

Det är då trädet dyker upp. Jag ser det alldeles för sent, för jag har fokuserat på balansen. Slaget träffar mig rakt över pannan och jag tumlar omkull. Först raklång på Pintos rygg och så är det som om jag för en sekund ligger still i luften när Pinto galopperar vidare och jag stannar kvar. Sedan faller jag med en duns till marken och allt är över...

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.