Gästbloggare Sofi Poulsen

Gästbloggare Sofi Poulsen

Jag brukar inte ha gästbloggare på min blogg, men jag tycker mycket om Sofi Poulsen och är imponerad av hennes energi och drivkraft. Nedan kan du läsa mer om Sofi och hennes böcker. Just nu lottar hon ut nedanstående bok. Kika in på Sofi Poulsens hemsida för att läsa mer.

Tack fina Kim för att jag får gästa din blogg. Första gången vi “träffades” på ditt webinar våren 2016 tänkte jag att “hon som är så kompetent och generös, hennes blogg skulle jag vilja gästa en dag”. Tänk att nu händer det. Hur häftigt som helst.

Jag tänkte ta tillvara på tillfället att prata lite om en av mina absoluta favoritförfattare, H.C. Andersen. Men först kanske jag ska presentera mig för dig. Du som läser detta vill kanske veta vem jag är.

Mitt namn är Sofi Poulsen. Sedan tre år tillbaka försörjer jag mig som författare. Jag är egenutgivare, precis som Kim och nyligen kom min åttonde bokbebis, H.C. Andersen som består av omarbetade noveller som alla baserar sig på de klassiska sagorna av den världskända danska författaren H.C. Andersen.

Nu sitter du kanske och tänker tillbaka på ett av dina minnen av någon av de cirka två hundra sagor som H.C. Andersen skrev. Vilken är din favorit? Om du ännu inte har upptäckt vårt grannlands största författare, snälla, gå till ditt bibliotek och låna en sagosamling av H.C. Andersen. Vilken som helst. Trots att det är mer än två hundra år sedan sagorna blev skrivna är de fortfarande aktuella. Många av de samhällsproblem som fanns då, finns fortfarande idag. Viljan att bli sedd och bekräftad. Oviljan att se fattiga och tiggare. Klasskillnader. Olycklig kärlek.

Om jag för ett ögonblick fick resa tillbaka i tiden, då skulle jag välja att en enda gång få lyssna till när H.C. Andersen berättade någon av sina sagor. Han var en mycket skicklig berättare i skrift och jag tror att han var minst lika bra muntlig. Många av hans mest kända sagor har jag läst så jag kan dem utantill. Kanske har du också läst Flickan med svavelstickorna och fått den där klumpen i bröstet så det nästan är en befrielse när tårarna äntligen kommer. Eller Den lilla sjöjungfrun? Har du skrattat åt Dummerjöns påhitt eller Vad far gör är alltid det rätta?  Men det finns en hel del spännande sagor också. En av mina favoriter är Elddonet.

När man läser sagor som skrevs för två hundra år sedan, då kanske man börjar fundera över hur det hade varit om sagorna hade skrivits idag. Åtminstone har jag lekt med de tankarna. Till sist bestämde jag mig för att ta reda på det. Tillsammans med flera andra svenska fantastikförfattare blev resultatet trettiosex omarbetade sagor inom genrerna fantasy, science fiction och skräck. Jag hoppas att där ska finnas något för alla då jag försökte skapa en bredd i allt. Där finns humor, spänning, romantik, skräck, rysare och en hel del mörker. H.C. Andersens originalsagor var ganska mörka så jag ville behålla det. 

Du hittar Sofi Poulsen på bland annat:

Bokmässan Göteborg 27-30 september
Scifiworld Helsingborg 6-7 oktober

Borås 2-4 november

Scifiworld Stockholm 17-18 november

Kronobergs bokmässa Växjö 24 november

Kulturparken Smålands julmarknad Växjö 1-2 december

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå min skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.



 

Gästbloggare: "Ett nytt liv" av Ingrid Tågerud

Den 26 juli 2014 höll jag skrivarkurs på Färgargården i Eringsboda. Deltagarna fick i uppgift att skriva varsin novell utifrån huset vi befann oss i, eller de saker de hittade i det gamla huset. Här kommer ytterligare ett bidrag: Ett nytt liv av Ingrid Tågerud.

Novell: Ett nytt liv

Klingar inte modersmålet skönast?

Binder ej ditt hem med dubbla garn,

Lyser icke själva gräset grönast,

På den tuva där du lekt som barn.

”Det är för sent! Allt är för sent nu!” jämrade Matilda sig där hon låg ihopkrupen på golvet medan tårarna rann nerför kinderna.

Jeansen var moderiktigt trasiga och det röd- och gulblommiga linnet slutade precis ovanför naveln där en pärla glittrade i samma blå nyans som hennes ögon. På fötterna bar hon ett par sandaler med vackra stenar i röda nyanser som naturligtvis matchade linnet. Hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans, men nu hade några slingor trillat ner i ögonen och mascaran blandade sig med tårarna. Hon kippade efter luft.

Så småningom reste Matilda sig långsamt upp och gick in i vardagsrummet. Hon blev stående mitt på golvet och stirrade på den gamla slitna bonaden ovanför soffan. De röda och blå bokstäverna hade formats med stor noggrannhet och kärlek, men nu hade trådarna släppt vid några ställen och det vita tyget hade genom årens lopp bleknat och fått en lite gulaktig ton.

”Är det möjligen så att gräset alltid lyser grönast på tuvan där du lekt som barn?” Frågan ställde Matilda stilla för sig själv, medan hon fortsatte att studera orden på väggen. ”Eller kan det vara så att det är förfädernas gröna ängar som lockar mest?”

I ögonvrån skymtade den stora klockan, betydligt större än Matilda själv. När den slog vid jämn timme gav den ifrån sig ett dovt, klingande ljud som gjorde henne varm i hjärtat och fyllde henne med ett alldeles särskilt lugn. Den hade ju varit hennes mormorsmors!

Bredvid klockan stod ett gammalt slitet tråg till brädden fyllt med olikfärgade ullgarner. Överst i den färgglada garnhögen låg den blårandiga babykofta som Matilda höll på att sticka. Det fattades inte så mycket tills den var klar, en halv arm och sen skulle den bara sys ihop. Blått var hennes älsklingsfärg! Färgen påminde henne om stora hav och oändliga himlarymder som kunde föra henne bort från verkligheten till drömmarnas land. Just idag kändes detta viktigare än någonsin.

Matilda öppnade det spröjsade fönstret för att få in lite frisk luft. Då tog vinden ett bestämt tag i spetsgardinen som valde att ge sig ut i det fria. På färden välte den ner ett av fotografierna på fönsterbrädan, det på Matildas mor när hon som liten flicka satt i sin mormors knä i landet långt där borta. I vinddraget gav den gamla spinnrocken i hörnet ifrån sig ett knarrande ljud och rester från den senaste ullen som spunnits föll ner på golvet och virvlade in bakom tråget.

En dag hade Matildas mormorsmor bestämt sig för att packa sina tillhörigheter i den stora kofferten och skicka både den och sig själv till Amerika för att finna lycka och kanske lite rikedom på andra sidan det stora havet. Matilda hade hört berättelsen många gånger men drömde sig än en gång bort medan hon noggrant studerade de små gula rosorna på den slitna tapeten. Hon kikade in i köket. I fantasin kunde hon se sin mormorsmor stå därinne efter att dagens matlagning och bak var avklarat. Fönstret stod på glänt för att lufta ut matoset och på vedspisen väntade strykjärnet på att bli varmt. Den unga kvinnan lutade sig mot dörrkarmen.

”Idag är det inte jag som stryker skjortorna”, mumlade hon tyst för sig själv. Hon var redo att ta farväl och tittade ner på det slitna trägolvet där hon sprungit som barn. I handen höll hon en liten svart resväska. Nu var det dags, dags att ge sig av. Hon gav mor och far en kram och skyndade sig iväg. När hon stängde dörren och gick nerför grusgången vågade hon inte vända sig om av oro för att hon inte skulle våga ta steget ut i den stora världen.

I barndomshemmet satt nu mor och far vid bordet med knäppta händer. I den vita kakelugnen slickade elden väggarna och ville ta sig ut, ut i det fria, precis som husets dotter just hade gjort. Moden stirrade med tomma ögon in i lågornas sken.

”Mor, ska du inte gå och ordna med lite mat till oss? Arbetarna kommer snart in och då är de hungriga.” Mannen tittade på sin hustru men slog ner blicken, han stod inte ut med att se smärtan i hennes ögon. Tänk vad hennes ansikte hade blivit rynkigt på sistone. Han hade inte lagt märke till detta förut. Han kände sig sorgsen och tänkte på hur fort åren försvinner. Den korta tid vi har på jorden går snabbt, mycket snabbare än han någonsin kunnat föreställa sig som ung.

Stolen mannen satt på knarrade och kändes plötsligt hård under hans beniga kropp. När han lutade sig tillbaka mot stolsryggen tittade hans hustru på honom och tårarna rann nerför hennes fårade kinder.

”Jag vet inte om jag kan förmå mig att gå in i köket idag och ordna med maten. Det känns som om mitt hjärta ska brista”. Tänk, hennes yngsta dotter hade bestämt sig för att lämna björkarnas land för en oviss framtid, långt borta från hemmets trygga vrå, och nu var hon borta.

Åren gick och dottern fann lyckan i det nya landet. Hennes rikedom bestod inte i pengar utan i en man som var henne trogen, ett hus som gav dem tak över huvudet, mat på bordet och framför allt fyra friska barn, två pojkar och två flickor.

Matilda hade sedan barnsben hört om Sverige både från sin mor och mormor. Mormorsmor mindes hon inte mycket av, men hon älskade att höra berättas om äventyret när hon for till Amerika. Ända sedan Matilda var mycket ung hade hon haft en längtan till gammelmormors Sverige. När hon fyllde 24 år hade hon äntligen hunnit spara en del pengar och bestämde sig för att, precis som hennes mormorsmor hade gjort, söka lyckan ute i vida världen.

Efter mycket sökande i det nya landet hade Matilda inte bara funnit och köpt det hus där hennes mormorsmor hade växt upp, utan hade också förlovat sig med en händig snickare. Matilda hade lyckats få hit den stora kofferten som hon mindes från sin mormors hem i Amerika. Den hade skeppats med båt från landet i väster.  

I morgon skulle Matildas mor äntligen komma på besök. Mor och dotter hade tillsammans planerat att resa runt och titta på alla underbara ställen de båda hört berättas om. Nu skulle det inte bli så.

”Om vi bara bestämt att hon skulle komma en dag tidigare som vi först hade tänkt, då hade mor varit här nu”, förebrådde Matilda sig själv.

Modern hade, medan hon satt i en taxi på väg till flygplatsen, ringt upp Matilda på mobilen för att meddela flightnummer och beräknad ankomsttid. Just som signalen gick fram och Matilda svarade hörde hon en fruktansvärd smäll. Strax efter hördes skrik och sirener. Någon tog mobilen ur moderns hand och meddelade skyndsamt för Matilda att det skett en olycka och lovade att snart ringa upp igen. Matilda föll ihop och ropade ut sin skräck.

”Det är för sent! Allt är för sent nu!” Tänk om hennes älskade mor var död, borta för evigt? ”Om jag bara hunnit berätta. Nu kommer hon kanske aldrig att få veta”, tänkte Matilda tyst för sig själv. ”Jag ville ju att du skulle bli en överraskning”, viskade hon och smekte med handen sin växande mage.

Tack för den fina novell Ingrid, lycka till med ditt författarskap.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Gästbloggare: "Unikaboxen" av Riitta Moilanen

Den 26 juli 2014 höll jag skrivarkurs på Färgargården i Eringsboda. Deltagarna fick i uppgift att skriva varsin novell utifrån huset vi befann oss i, eller de saker de hittade i det gamla huset. Här kommer ett av bidragen: Unikaboxen av Riitta Moilanen.

Unikaboxen av Riitta Moilanen

-Titta Abbe! Här står en sådan där låda som du brukar prata om. Linnea pekar på något på ett bord.

Abbe, som gått för att titta i det angränsande rummet, kommer tillbaka. Han slänger en blick över Linneas axel.

-Ser man på, en unikabox! Dem ser man inte så ofta numera. Han föser henne åt sidan för att ta sig en närmare titt på den.

Under sommaren har han följt med Linnea på otaliga loppisar. Han har själv inget större intresse av att gå på dem, men har skjutsat Linnea som saknar körkort.

Nu står han framför en sliten och nött unikabox. Någon har målat talet 256 på locket.

-Abbe, hallå! World calling Abbe! Linnea börjar bli otålig. Hur länge ska han stå där och titta på den där fåniga papplådan? Hon vill gå vidare och se vad som finns i de andra rummen på loppisen.

Abbe knäböjer vid björkstubben som unikaboxen står på.

-Nej men, då går jag vidare, suckar Linnea och rycker uppgivet på axlarna.

-Gör det, gumman. Jag kommer strax.

Abbe fattar lådan med båda händerna och lyfter försiktigt. Han skakar den. Det verkar inte vara något i, konstaterar han och sätter ner den igen.

Det är något med den här boxen. Den verkar bekant på något sätt. Försiktigt känner han med fingrarna på de påmålade gula siffrorna. Börjar med pekfingret uppe i böjen på tvåan, följer kanan brant neråt och planar ut från vänster till höger i baslinjen. Sedan över till femman. Han låter fingrarna glida över locket.

-Två, fem, mumlar han. Pekfingret vandrar vidare till den sista siffran.

-Och så en sexa.

Plötsligt känner han som ett litet stick i fingret och försöker dra handen till sig, men det är omöjligt. Pekfingret är som fastnaglat vid sexan.

Tvåhundrafemtiosex. Vad är det boxen försöker säga mig? Kan det vara …? I samma stund står det klart för honom vad det är för siffror.

Sven - med remmoped, vindstrut och unikaboxen på pakethållaren! Han hade ju anställningsnummer 256, tänker Abbe och hans tankar vandrar snabbt bakåt i tiden.

När Abbe gick i nian gjorde han sin PRAO på bruket, liksom många andra av grabbarna i klassen. Han hade hamnat på verkstaden, där Sven arbetade. Sven blev hans handledare under de två veckorna. Han var en duktig reparatör som kunde laga det mesta.

-Det handlar om att komma ihåg att smörja saker, sa Sven och därför hade hans arbetskamrater snart börjat kalla honom för Smörjar'n. Det var ett blygsamt smeknamn för en man som hade lösningar till de flesta mekaniska problem, minns Abbe att han hade tänkt den gången.

Sista dagen på PRAO:n, när arbetsdagen var slut, och de satt på bänken i omklädningsrummet - Sven framför plåtskåpet med anställningsnummer 256 på dörren - tog Abbe mod till sig och frågade om det där med smeknamnet.

-Vad är det för fel på Smörjar'n? undrade Sven. Ordet är mjukt och ligger bra i munnen, till skillnad från reparatör. En får liksom in i sin egen mun och hämta fram ordet stavelse för stavelse. Vad gäller själva smörjandet, fortsatte han, vem tror du lärde mig det från första början?

 Abbe skakade på huvudet. Han hade inte en aning.

-Jo, det gjorde faktiskt min mor!

-Din mor? undrade Abbe.

-Ja, hon tyckte mycket om att sy och hade en symaskin, som hon var minst lika noggrann med som med oss ungar. Hon brukade skrubba oss rena. Symaskinen fick en liknande behandling efter varje systund. Hon avslutade alltid rengöringen med orden: ”Och så några droppar olja för ett långt liv!” Det där sista anammade jag, avslutade Sven sin berättelse.

Abbe hade inte förstått vad anammade betyder och bestämt sig för att slå upp ordet senare.

Nu står han här, på knä, med Smörjarn's gamla unikabox framför sig och en varm känsla sprider sig i kroppen. Han reser sig och greppar det vältummade handtaget.

-Tack Smörjar'n! Nu har jag anammat din unikabox.

Tack för din fina berättelse, Ritta.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Gästbloggare: "Barnet" av Sissel Myrup

Den 26 juli 2014 höll jag skrivarkurs på Färgargården i Eringsboda. Deltagarna fick i uppgift att skriva varsin novell utifrån huset vi befann oss i, eller de saker de hittade i det gamla huset. Här kommer nästa bidrag: Barnet av Sissel Myrup.

Barnet av Sissel Myrup

Katten stryker sig mot vaggan som står i hörnet. Den är bäddad med rena små lakan och ett örngott med ett broderat C i snirkliga former. Det står för antingen Cornelia eller Christian, vilket får tiden utvisa, då det ännu är två veckor kvar till beräknad nedkomst. Maja-Lisa sitter i gungstolen som hon dragit fram och ställt framför kakelugnen. Värmen från den sprakande elden behövs när snöstormen yr utanför. Det går inte att se många meter framför sig och nu börjar det dessutom bli mörkt. Petrus borde varit hemma redan, tänker hon. Han hade varit så envis med att hämta julgranen just idag, fast molnen verkade olycksbådande. Det gällde att vara snabb annars skulle storbonden ångra sin givmildhet, det hade hänt förr hade Petrus fått erfara. Dessutom var det julafton i morgon och vilodagen måste helgas. Maja-Lisa stoppar upp i sin stickning och stryker sig över magen. Ryggen värker och hon försöker hålla sig stilla så att ingenting ska sättas igång. Det här får inte gå fel, nu när hon och Petrus väntat så länge.

I åratal har de försökt utan resultat och Maja-Lisa beslöt sig till slut för att gå till spåkvinnan i skogsgläntan utanför byn. Med bultande hjärta hade hon framfört sitt ärende och lättad gått därifrån med allehanda växter att lägga i Petrus te eller mat. Det var hos honom felet låg, det var spåkvinnan väldigt tydlig om.

Ännu ett år gick och Maja-Lisa blev inte rundare om magen. Petrus började bli retlig och beskyllde Maja-Lisa för den uteblivna graviditeten. Till sist blev han som besatt av att han skulle göra henne gravid och kom till hennes säng nästan varenda kväll. Maja-Lisa gjorde då ett nytt besök hos spåkvinnan och blev förkrossad över hennes budskap. Hade inte växterna hjälpt redan, fanns det inget att göra sade hon. Gråtande sprang Maja-Lisa genom skogen och stannade till vid den lilla tjärnen. Där satte hon sig på en sten och sörjde sitt öde.

”Varför är du så ledsen, kvinna?”

Rösten tillhörde en ståtlig man som inte såg ut att tillhöra byn. Så svart hår och mörka ögon var inte vanligt häromkring, dessutom bar han färgglada kläder vilket i Maja-Lisas värld bara var den rika kvinnans privilegium. Han tittade djupt in i hennes ögon och i sin förtvivlan och trollbunden av hans skönhet berättade hon allt. Hur Petrus och hon försökt få barn men inte lyckats. Mannen nickade förstående och erbjöd henne att möta honom på samma plats om tre timmar. Då skulle han erbjuda henne en dryck och alla hennes sorger skulle vara förbi om nio månader.

När Maja-Lisa kom hem var förtrollningen bruten och hon kunde för sitt liv inte förstå hur hon kunnat berätta en sådan intimitet för en vilt främmande människa. Hon bestämde sig för att inte möta mannen igen, allt fick gå efter Guds vilja. Petrus satt och väntade vid matbordet, sur och tvär över att hon var sen. Han slevade i sig soppan, torkade av det ljusa skägget runt munnen och beordrade henne in i säng. Maja-Lisa suckade inombords. När skulle han förstå att det inte skulle bli något barn? Två gånger om dagen skulle vara mer än hon stod ut med och mannens erbjudande tedde sig plötsligt lockande igen. Skadan var redan skedd, hon hade redan avslöjat Petrus och hennes hemlighet, så vad mer kunde gå fel?

Hon vaknade med huvudvärk liggande i mossan vid tjärnen. Av mannen syntes inte ett spår och Maja-Lisa reste sig sakta upp i sittande ställning. Hela kroppen värkte och kändes tung som bly. Vad skulle det här hjälpa, tänkte hon. Hon hade mött mannen som gav henne en flaska med en vätska i som hon drack upp. Sedan mindes hon inget mer.

Nu sitter hon här i gungstolen med stor mage och är lyckligare än någonsin. Så snart Petrus förstod att de äntligen lyckats hade han lugnat ner sig betydligt och var åter den snälle omtänksamme mannen igen. Min viking, tänker Maja-Lisa. Petrus är lång och kraftigt byggd och hans blonda kalufs växer så det knakar. Maja-Lisa måste

klippa honom titt som tätt, så inte är det något fel med hans växtkraft inte. Och nu växer hans barn i hennes mage och det är bara den allra sista kampen som ska övervinnas. Måtte allt bara gå väl.

Hon reser sig och går fram till fönstret. Snön yr fortfarande, men vinden ser ut att ha avtagit en smula. Plötsligt, utan förvarning kommer de första sammandragningarna och Maja-Lisa tappar andan. Stilla står hon och låter dem ebba ut, innan hon går ut i köket och sätter en gryta vatten på vedspisen. Det ser ut som om hon måste klara av det här alldeles själv. Värkarna tilltar och till slut klär hon av sig och lägger sig på sängen. Bara hon inte svimmar av smärta, tänkerhon i sitt dimmiga tillstånd.

Just som barnets huvud äntligen ser dagens ljus hör hon Petrus trampa snön av stövlarna och ropa på henne. Han blir alldeles förskräckt och står paralyserad i flera sekunder, när han kommer in i sovrummet. Med ett sista skrik föder Maja-Lisa fram deras lilla barn och Petrus förlamning släpper. Han rusar fram och lyfter det lilla spädbarnet upp på moderns mage. Tårarna börjar rinna när det första skriket från barnet hörs. En liten Cornelia har fötts.

Barnet ligger i sin vagga och Petrus gungar den sakta. Han har ställt granen i hörnet och snart ska han tända det enda lilla ljus han fått tag i och som han satt väl synligt i på en av grenarna. De små hjärtan som Maja-Lisa flätat hänger och dinglar så fint.

”Jag glömde förresten en sak. Cornelias första julklapp.” Petrus reser sig och går till sin arbetsrock som hänger vid ytterdörren och plockar fram något ur fickan. ”Anledningen till att det tog sådan tid igår var att jag mötte ett tattarsällskap som fastnat med en av sina husvagnar. Jag hjälpte till att putta upp den på vägen igen och blev sedan bjuden på en liten sup.”

”Ett tattarsällskap?” Maja-Lisa ser oförstående på honom.

”Ja, de har visst hållit till i skogen ett helt år, men nu har storbonden kommit på dem och sjasat iväg dem. Jag berättade att jag hade bråttom hem till min gravida fru och då gav husvagnsägaren mig detta fina halsband att ge till mitt barn, som tack. Är det inte fint?” Petrus håller upp det vackraste halsband Maja-Lisa sett, med en röd sten som glimmar i fotogenlampans ljus.

”Jo verkligen. Lägg det på Cornelias bröst en stund så hon får bära det en gång. Sedan måste vi spara det tills hon blir större, så det inte går sönder.”

Maja-Lisa och Petrus står sedan och betraktar det sovande flickebarnet. Halsbandet glittrar och passar så väl till Cornelias svarta hår. Maja-Lisa är nu säker på att flickan kommer att få lika mörka djupa ögon som mannen i skogen.

Tack för den fina berättelsen Sissel.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.