Signering Bokia i Kristianstad augusti 2010

Hade planerat signeringen så väl, trodde jag. Skulle komma fram cirka två timmar före det var dags, vilket innebar att jag skulle hinna gå omkring och shoppa och äta en god lunch innan jag skulle signera.

När jag anlände till Kristianstad blev det plötsligt bråttom. Slängde i mig en smörgås och drack några klunkar varmt te och skyndade till Bokia, eftersom det "bara" var tio minuter kvar innan jag skulle börja signera.

Blev mycket förvånad över att bordet just plockats fram, inga böcker på bordet etc. Men jag hjälpte till att plocka fram böckerna och satte mig och började sälja in mina böcker. Något förvånad blev jag över att det inte kom några fans, ni brukar ju alltid vara tidigt vid signeringarna, ibland till och med ha kommit före mig.

Till slut kom då fansen. På översta bilden ser du Julia ifrån Kivik, en blivande författare.

















På bilden ovan ser du Christina ifrån Landskrona och Rasmus. Och så kom det några fler, men eftersom jag inte hade min alldeles egna "pressfotograf" Roxana med mig, så blev det inte fler bilder tagna ifrån signeringen.

Det var först när Christina var där och vi pratat en stund som jag såg på klockan och sa: "Oj, nu är det dags för mig att gå hem." Klockan var då 13.00 och jag skulle ju bara signera två timmar på Bokia. Christina berättade då att jag skulle sitta där till 14.00 och jag kikade på signeringsskylten på bordet. Jo, det stämde. Då först kom jag på att jag ju skulle ha shoppat innan, vilket jag älskar att göra i Kristianstad som jag tycker är en mycket fin stad, med jättemysiga affärer. Jag blev så besviken på mig själv. Hur kunde jag glömma det?

Ja, nu fick jag en extra timma i bokhandeln och jag måste medge att jag är glad över det. Annars hade jag inte träffat den äldre damen som stolt berättade om sin son, sonhustru och barnbarn, hur de rest runt hela världen. Damen beskrev alla platser och jag tyckte mig se längtan i hennes ögon och höra den i hennes röst, om det var efter resorna eller sonen och barnbarnen... Ja det vet jag inte.

Dessutom träffade jag en man som berättade om alla sina resor runt om i världen. Vi fastnade vid Sydafrika där han berättade om hur han hade mött en gigantisk elefant, hur ett djur hängde fem meter upp i ett träd med blodet droppande, vilket innebar att de just missat en jaguar (tror jag det var). Han var duktig på att beskriva, för när han gick kändes det som om jag varit med honom på resan.

Två underbara unga kvinnor stod plötsligt framför mina böcker, med tindrande ögon och ett skimmer av glädje över sina ansikten. De var helt hänförda över att se mina böcker. De tyckte om att jag lyfte fram starka historiska kvinnor, eftersom det var deras stora intresse. De böcker som fångat dem var Boudicas strid mot Romarna och Kinesiska Draken.

Minns även flickan som gjorde "ole-dole-doff" när hon inte kunde bestämma sig för vilken bok hon ville ha... Det var Theos Pompeji som "vann". Fyraåringen som krampaktigt höll i Kinesiska Draken och sa att den skulle han läsa "när han blev stor", vilket förmodligen innebar om ungefär en timma för honom, eftersom han inte ville lägga ifrån sig boken. Han fick trösta sig med ett autografkort med bild på Kinaboken och han såg rätt nöjd ut när han gick därifrån.

Ja, det har varit en intensiv dag med många nya möten som inspirerar mig och gör mig upprymd i huvudet, om än trött i kroppen.

Nu ska jag gå och lära mig min nya telefon, en Sony-Ericsson X10 Androidmobilen. (En present jag fick igår fredagen den 13:e, min lyckodag!) Vad jag förstår är den som en iPhone. Är redan mycket förtjust i den, nu ska jag bara lära mig alla finesserna och det viktigaste av allt: Att ringa och ta emot samtal, för det har jag inte lärt mig ännu.

Tack alla som gjorde denna dag till en så trevlig, förnöjsam dag! Ser fram emot att träffa fans även nästa lördag. Då har ni möjlighet att träffa mig på Akademibokhandeln Gleerups i Lund. Vi ses!

Kramisar Kim

Grovskiss Kimberlie - Främlingar, tredje boken

Här är grovskissen till Kimberlie - Främlingar, tredje boken i serien om Kimberlie och Andy på Nya Zeeland.

Har du inte läst de tidigare böckerna i Kimberlieserien hittar du uppgifter om böckerna här.

Preliminär baksidestext till boken:
Det kommer mystiska främlingar till staden Dunedin. De verkar finnas överallt där Kimberlie och Andy är. Deras liv vänds plötsligt upp och ned och ingenting blir sig likt, när de till slut upptäcker vad främlingarna är ute efter.

Boken utkommer våren 2011.

Här på bloggen kan du följa arbetet med boken. Kommentera gärna!

Kramisar Kim

Autopilot, födelsedag, dragspel och djursjukhus

Det här är min pappa på sin 87-åriga födelsedag, tillsammans med sin hund Zeb och sitt älskade dragspel. Pappa har flera dragspel, ett av dem har följt honom hela hans liv. Han har burit med det under kriget, spelade både för vänner och fiender, i krig och fred, på bröllop och fest. Men allra mest har han spelat för glädjens skull.

Igår var det alltså pappas födelsedag och jag körde tre timmar för att fira honom. Men det kändes som om jag fick en present när pappa tog upp dragspelet och spelade för mig, något som inträffar alltför sällan sedan min syster och mamma dog. Igår spelade pappa med glädje, hans hund älskar när pappa spelar och jag också. Både pappa och jag sjöng för fullt till dragspelsmusiken, både gamla välkända sånger från min barndom och nya som pappa har lärt in.

Vi i vår familj är uppväxta till pappas dragspelsmusik, som alltid fanns där, vid alla tillfällen. Aldrig att pappa åkte någonstans utan sitt dragspel. Pappa är fantastisk, det räcker att du nynnar en sång så tar han upp tonen och spelar. Han kan inte spela efter noter, men hans gehör räcker mer än väl och han har fått beröm från stora erkända dragspelsspelare. Som du ser på bilden spelar pappa med glädje.

















Det var en intensiv dag igår med 3 timmars bilresa, promenad och sedan in i bilen igen till närmsta samhälle, för att äta lunch och sedan besöka biblioteket där pappa stolt presenterade sin dotter som "författaren Kim Kimselius" och bibliotekarien sken upp igenkännande. Utan att ha en aning om att hon hade gett pappa en glädjens födelsedagspresent med sitt igenkännande leende.

Därefter for vi till kaffet för att äta födelsedagstårta. Ägaren, vars sambo är från Island, berättade att hon hade läst om att min bok Tillbaka till Pompeji blivit utsedd till en av årets bästa utländska böcker 2009 på Island. Återigen sken pappa upp och såg ut att spricka av stolthet. Ännu en glädjens födelsedagspresent.

Trots att vi var rätt trötta båda två när vi kom hem tog pappa fram dragspelet och satte fingrarna till knapparna. När han beskrev hur musiken flödade ur hans fingrar genom dragspelet, beskrev han precis samma känsla som jag har när jag sätter fingrarna till tangentbordet och orden flödar ur mig. Exakt samma känsla! Det måste vara magi, att vi båda känner på samma sätt för två olika konstarter.

Vi talade minnen, både barndomsminnen och pappas ungdomsminnen. Han håller på att skriva om sin uppväxt, barndom, ungdomsminnen och hela sitt liv. Han anförtrodde mig ett fullskrivet häfte som jag ska renskriva för honom. Ska bli spännande att läsa.

Log igenkännande imorse när pappa stolt läste ur sin berättelse, precis som jag älskar att läsa ur mina berättelser för honom.

Därefter var det dags att fara till Växjö Djursjukhus för rehab-träning med Tola, som varit med hos pappa hela tiden. Jag hade runt två timmars bilkörning framför mig när jag startade resan till Växjö.

Jag var rätt trött och lyssnade på "Lilla Stjärna", som just då var inne i en otroligt spännande fas. Jag tänkte "När jag kommer till Värnamo ska jag stanna och ta en promenad", samtidigt som jag förundrades över hur långt det var till Värnamo idag. Du kanske kan förstå min förvåning när jag plötsligt körde in i Växjö!!!

Bilen hade gått på autopilot från pappa, hela 27:an ända till Växjö, antingen för att jag har kört vägen så ofta, eller för att boken var så spännande att lyssna på. Men jag hade inte glömt av trafiken, fullt fokus, såg ambulansen som körde upp bakom mig, saktade ned inför alla hastighetsförändringar... Ändå missade jag Värnamo!!! Trots att jag bevisligen måste ha kört förbi där... Det är verkligen autopilot!

Tola opererade sitt knä i februari 2010 och sedan dess har vi gått på rehab på Växjö Djursjukhus. Något som Tola älskar. Hon gråter när vi svänger in på parkeringen, ja faktiskt ett par svängar innan när hon börjar känna igen vägarna. Hon har bråttom in och brukar studsa av förväntan i väntrummet, medan hon väntar på att få komma in till bassängen. Idag satt hon lugnt och stilla med blicken fäst på dörren. Tror hon var trött efter två dagar borta, ny sovplats, ny kompis och en intensiv samvaro med sin matte.

Idag var sista gången Tola simmade, vilket hon inte vet om ännu. Tolas rehab har tagit mycket av min tid eftersom det är drygt en timmas körning till Växjö och så ska hon mätas, vägas, kollas, simma, tvättades av och pratas igenom. Det tar en halv dag, som försvunnit från mitt skrivande, nästan varje vecka. Men nu äntligen är hon friskskriven och får börja "jobba igen".

Samtidigt som det var skönt att det var sista gången kommer jag att sakna träningen. Har fått fin kontakt med personalen och Martina (se bild) och jag har talat om allt möjligt.

Det har varit två intensiva dagar och jag har nu lyssnat färdigt på "Lilla stjärna" av John Ajvide Lindqvist. En skrämmande och helt underbar bok, precis som alla hans tidigare böcker.

Nu ska jag ta och besvara alla mejl, meddelande, frågor på Unga fakta och kommentarer på min blogg och facebook. Ska bli jättekul!

Vi hörs imorgon igen!

Kramisar Kim

Kinas Terracottaarmé i Stockholm

Nu behöver du inte åka till Kina för att se kejsare Qin Shi Huangdis fantastiska terracottaarmé.

Den 28 augusti har du möjlighet att se en del av den magnifika terracottaarmén i bergrummet under Östasiatiska Museet i Stockholm. Utställningen pågår 26 augusti-16 januari och är öppen 10.00-20.00 alla dagar.

Terracottaarmén färdigställdes under fyrtio år av cirka 700.000 människor för att vakta kejsar Qin Shi Huangdis grav. I graven finns naturtrogna avbildningar av soldater, generaler, kavallerister och hästdragna vagnar. Men även djur och vapen. Ja det finns mycket intressant att se i Xi'an i Kina där Terracottaarmén vanligtvis finns.

Nu kan du alltså beskåda en del av den ståtliga armén och en stor samling aldrig tidigare visade föremål från sammanlagt fem kejserliga gravanläggningar, under Östasiatiska museet i Stockholm. Kinas terracottaarmé är en unik utställning, i en lika unik miljö, om hur Kina en gång skapades och om hur detta väldiga rike byggdes på idén om evig makt i tid och rum. Denna tanke, gestaltad genom monumentala gravområden och byggnader, enade Kina och skapade ett sofistikerat imperium som varade i över två tusen år: Mittens rike, av oss västlänningar kallat för Kina. Utställningen lägger fokus på perioden 211 f.Kr. - 220 e.Kr, en mycket intressant period i Kinas historia. Totalt visas 320 föremål från elva museer och över tio olika utgrävningsplatser.

Jag tänker definitivt åka dit, tänker du?

Här kan du se mina tidigare blogginlägg om Kina:
Kinesiska muren på kryckor
Terracottaarmén Xi'an Kina (min researchresa med många foton)
Shanghai Kina

Är du intresserad av Kina kanske du har lust att läsa även de här inläggen:
De första Kinesiska Skrivtecknen
Kinesiska murens historia
Hund i Kina
Några kinesiska uppfinningar, bland annat stigbygeln

Vill du veta ännu mer om Kina kan jag rekommendera dig min historiska äventyrsbok Kinesiska Draken som är uppbyggd runt riktiga historiska händelser och personer. Här möter du kejsar Qin Shi Huangdi och den enda kvinnliga kejsaren som funnits, kejsar Wu. Två personer som bara hade en enda sak i huvudet: makt och rikedom! I min bok kan du läsa om hur de uppnådde sina mål. Detta är en fristående bok i den historiska äventyrsserien om Theo och Ramona som färdas i tiden och tar del av olika historiska händelser.

Kanske ses vi i Stockholm under Östasiatiska museet?

Kramisar Kim

Vart tar tiden vägen?

För några timmar sedan var det morgon, nu är det redan kväll... vart tog alla timmarna vägen?

För bara några dagar sedan var det försommar, nu är det snart höst... Hur? När försvann sommaren?

Nyss var jag en liten åttaåring som drömde om att bli författare, nu är jag femtiosex år och har kommit ut med sexton böcker... Hur gick det till? Var är alla de åren?

För inte så länge sedan var min pappa yngre än vad jag är idag. Imorgon fyller han åttiosju år... ÅTTIOSJU ÅR!!! Men hallå, hur gick det till...?

Och den där främmande personen som tittar på mig i spegeln... Vem är hon? Inte är det jag i alla fall, tror jag. Om det är jag... hur blev jag hon? En avbild av min kära mor, så som hon såg ut i femtioårsåldern. Fast jag tycker allt att hon var betydligt vackrare än den person som stirrar tillbaka på mig i spegeln.

Tiden nafsar mig hela tiden i hälarna och äter upp sekunder, timmar, dagar, veckor, år, så att de passerar fortare och fortare för varje år. Jag är nästan säker på att mitt dygn inte längre är 24 timmar, utan betydligt kortare och veckan... har den verkligen sju dagar? Hur ska jag veta det, jag arbetar ju alla dagar, vardag som helg, alla dagar är lika, kanske någon plockat bort en av veckodagarna utan att jag har märkt det?

Tänk om jag vaknar imorgon och det är julafton? Hela hösten passerat utan att jag har märkt det... För det är precis så jag tror det kommer att bli: vips och så är det jul igen.

Stoppa tiden, jag hinner inte med!

Kramisar Kim
(På bilden sitter jag på min älskade häst Kingsburn. Jag är fjorton år och bär fortfarande drömmen om att bli författare inom mig, skriver i hemlighet, stoppar i byrålådorna och är lycklig. Det var igår, eller...?)

Enbarnspolitiken i Kina, kinesiska muren, terracottaarmén

Visste du att det går 124 pojkar på 100 flickor i Kina, där den statliga enbarnspolitiken får många kvinnor att välja abort om de väntar en flicka....

Tänk att vara flicka i ett sådant läge... Många vackra pojkar att välja mellan.

När jag var i Kina hörde jag talas om många olika sätt att kringgå reglerna:

De rika kunde betala för att skaffa sig både ett andra och ett tredje barn. De fattiga födde sitt barn i hemlighet ute på landet och "adopterade" sedan barnet ifrån den fattiga bondfamiljen, då gjorde de en god gärning för staten...

Som min kära mor alltid sa: "Alla sätt är bra, utom de dåliga".

Vill du läsa tidigare faktainlägg om Kina, kika här:
De första Kinesiska Skrivtecknen
Kinesiska murens historia
Hund i Kina
Några kinesiska uppfinningar, bland annat stigbygeln

Här kan du läsa utdrag ur min bok Kinesiska Draken.

Här ser du massor av bilder ifrån min researchresa till Kina:
Kinesiska muren på kryckor
Terracottaarmén Xi'an Kina
Shanghai Kina

Ja, det var dagen inlägg om Kina, ett oerhört fascinerande land, som jag mycket gärna skulle vilja resa tillbaka till.

Kramisar Kim

En resa till Nya Zeeland

Mina böcker har tagit mig runt hela världen på researchresor, men ibland har det också varit tvärtom: Mina resor har tagit form av böcker.

Så var det med min första resa till Nya Zeeland. Jag var så fascinerad av landet, miljön, människorna, ja allt, att jag skrev flera böcker när jag kom hem. Böcker som utspelade sig på Nya Zeeland.

Till hjälp hade jag min reseberättelse. Något jag alltid skriver på alla mina resor, så detaljerat jag bara hinner med.

På första fotot ser ni mig stå vid sydspetsen av Nya Zeeland, vid en plats som heter Bluff

När vi var på Nya Zeeland första gången reste vi runt i en Maui Campavan, en husbil. Efter den resan ville jag bo i en husbil istället för i ett hus, vilket var fysiskt omöjligt med alla hundar vi hade. Men det var en otrolig upplevelse att kunna stanna precis var vi ville, till exempel som på bilden, precis vid en sjö. Vi var alldeles ensamma, inga bilar passerade, det var alldeles tyst. Det kändes nästan overkligt, som att befinna sig på en annan planet. Utsikten var hänförande.












Tänkte att det skulle bli några olika inlägg om Nya Zeeland, för jag har en hel del bilder att visa upp, som jag tror att du gärna vill ta del av. Med andra ord är detta det första inlägget om Nya Zeeland (NZ).

Vi tillbringade några dagar i Dunedin, en stad som kom att innebära mycket för mig, en plats jag skulle kunna tänka mig att flytta till om jag någonsin flyttade till NZ. Här står jag på en av alla Dunedins kullar och fotograferar staden. Tror inte det fanns en enda plan gata i hela staden... I alla fall gick jag aldrig på någon sådan.
Alla mina Kimberlieböcker skrev jag efter min första vistelse på NZ: Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland, Kimberlie - Ett nytt liv och Kimberlie - Främlingar (som kommer ut våren 2011) och några böcker till.

Det konstiga med dessa böcker är att jag inte alls har skrivit dem som en serie. Jag har skrivit dem med samma huvudpersoner, om händelser som utspelar sig på NZ, utan en tanke på att det skulle kunna bli en serie. Tror att jag tyckte så mycket om Kimberlie och Andy att jag ville fortsätta skriva om dem. Vid den här tiden hade jag ännu inte slagit igenom som författare och skrev lite planlöst, prövade mig fram till vilken genre jag ville skriva och så vidare.

Det här är ett av de första foton jag tog på NZ. Ser ni fåren i förgrunden? Detta var en vanlig syn: Havet, milslånga tomma sandstränder, öppna vyer och får, massor av får.












Något som fascinerade mig mycket på NZ var lysmaskarna. Under den första NZ-resan var vi turister och åkte guidad tur till en grotta som visade lysmaskar.

















Det var som om att komma ut i rymden. Vi färdades på en båt in i grottan, i mörker och plötsligt var det fullt av stjärnor runt om oss, lysmaskar alltså. WOW! Helt otroligt! Jag kunde inte se mig mätt på alla dessa fantastiska djur som lyste upp mörkret.
Nästa gång vi reste till NZ besökte vi vänner i landet, sådana som vi lärt känna under första vistelsen och sådana vi lärt känna senare.

Då upptäckte jag att det fanns lysmaskar överallt, inte bara på en speciell plats. De dök upp i mörkret när vi var ute på kvällspromenad med våra vänners hundar. De satt i klungor, eller ensamma, små glittrande pärlor av ljus i mörkret. Det kändes nästan övernaturligt!

Pannkaksklipporna var en annan plats som jag också fascinerades av. Där låg klipporna stapplade på varandra som pannkakor. Mitt i allt detta fanns det hål, där havsvattnet sprutade upp efter att sakta men säkert ha nött ut klippan.












Du som har läst Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland kanske vet vad det här är för plats? Utan att avslöja för mycket av berättelsen kan jag tala om att allt det grå ni ser är stenar och berg som sticker upp. Mellan alla dessa stenar/berg finns det hål, ofta dolda av växtligheten. Det är alltså förenat med livsfara att gå ut på sådana här platser.
Här fanns det möjlighet att gå in under den här platsen, i ett grottsystem. Vi gjorde det. Här under marken kunde vi se skelett av djur som fallit ned genom hålen och vi fick höra berättelser om hur de hade hittat även människoskelett i grottan. En riktigt otäck plats, men otroligt fascinerande. Ska berätta mer om grottan nästa gång jag visar bilder från det inre av grottan.

Här kör vi på västkusten av NZ. När vi kom hade det varit solsken i sex månader på östkusten och regn i sex månader på västkusten. Vilket inte kändes kul när vi tog oss tvärs över landet till västkusten.

Varje gång vi rastade och mötte en bil som kom norrifrån hörde vi oss för var regnet fanns, för ännu hade vi inte mött det.

Varje gång fick vi samma svar. Ni kommer snart till det och det regnar MYCKET!

Vi kom aldrig till regnet. Hela tiden hade vi solen med oss och när vi kom till en stad var de jublande glada över att solen äntligen hade kommit efter sex månaders regn. De var så glada att de gjorde vad som helst för oss, eftersom vi förde tur med oss och hade kört bort regnet. Tja, de skojade säkert när de sa så, men vi fick i alla fall handla och ta ut pengar, fast det var en söndag. Något vi inte hade en aning om, eftersom vi inte hade räkning på dagarna mitt ute i vildmarken. Ibland kunde vi köra en hel dag utan att se ett hus, utan att möta en bil...

Detta är vägen till Queenstown, även det en välkänd sträcka, både för dig som har läst båda böckerna om Kimberlie eller bara den ena av dem. Ibland var det inte långt till kanten när vi körde på vägen, vilket gav en hissnande känsla i magtrakten.












Här ser du Queenstown breda ut sig nedanför och hisskorgarna på väg upp. Vi står på toppen av berget. Queenstown är en populär stad för amerikanska filmbolag. Här har det spelats in många filmer, eftersom det är en skiftande och rik natur runt staden.


















Här sitter jag i hisskorgen på väg upp till toppen av berget.

Vi var sex veckor på NZ vid varje besök i landet. Så du förstår att jag har en hel del bilder att visa dig här på min blogg.

Detta var en del av de bilder som har varit med i mina Kimberlieböcker. Tänkte att det kunde vara roligt att berätta lite om bilderna och platserna. Dessutom fick du nu chans att se bilderna i färg och större format. Hoppas du tyckte om fotona. Det kommer fler!

Här kan du läsa andra delen av min Nya Zeelandsresa.

Här kan du läsa fler inlägg om mina resor.

Kramisar Kim