Boktips: Drakväktaren, Purpurdraken och Drakmåne av Carole Wilkinson

En bok som jag varmt kan rekommendera är Drakväktaren av Carole Wilkinson. Boken handlar om flickan Ping som är slav hos en elak drakväktare. Hon får ett uppdrag som för henne ut på en lång resa tillsammans med draken Danzi. En kärlekfull skildring av Kina under Handynastin.

Efter att ha slukat Drakväktaren som min kära bibliotekarie hade plockat ned i min påse med researchböcker inför min bok Kinesiska Draken, kastade jag mig över Purpurdraken och sträckläste den!



När Danzi och Hua lämnar Ping och Kai på stranden för att färdas vidare mot Evighetens ö, blir det Pings svåra uppgift att fostra den lilla draken. Medan busfröet dyker i pölar och dammar har Ping fullt sjå att hitta mat till dem båda. Och när vintern står för dörren beslutar Ping att de ska ge sig av från havet. 
   I Tai Shan-bergen hittar de en herdes sommarbostad där Kai övar på att byta gestalt och Ping lär sig höra Kai prata. Och till Pings glädje dyker vännen Hua upp! 
   Det gör dessvärre även den fruktade nekromantikern och kejsarens män.
   Ping och Kai förs till Ming Yang Lodge och Purpurdrakens trädgård. Men det är inget kärt återseende: Den unge kejsaren Liu Che är ond på Ping som vägrade bli kejserlig drakväktare. 
   Men när kejsaren inser att Kai kan vara ett led i hans besatta sökande efter ett elixir för odödlighet så mjuknar han. Kai och Ping får stanna och bo i palatsets fina rum. 
   Men Ping anar oråd. Och hennes onda aningar är befogade. En åsknatt får hon syn på nekromantikern i De Vise Männens hus? 
Vår hjälte får än en gång använda all sin list i kampen mot ondska och själviskhet. När det inte finns någon att lita på är det tur att hon har Hua och Kai. Tillsammans med dem söker hon sina rötter och sin frihet. Det här är den andra boken om den unga flickan Ping och hennes äventyr som drakväktare i Kina. Lika vidunderligt spännande som succén "Drakväktaren" (2005).

Drakmåne var ännu en fantastisk skildring av Kina, samtidigt som det var ett spännande äventyr tillsammans med Ping och draken Kai. Det var med sorg jag läste den sista raden i boken, eftersom jag visste att det här var den sista boken om Ping och drakarna...


Vi förflyttar oss till Kina, till en svunnen tid. Ping och draken Kai har det bra på Beipaipalatset i Yan, men Ping vet att de inte kan stanna där: människor kommer alltid att utnyttja Kai. 
   Så upptäcker Ping att en karta som hon fick av Kais far egentligen är en rebus som hon måste lösa. Den ska visa vägen till "drakarnas fristad" dit Ping måste föra Kai. 
   Deras resa blir äventyrlig och lång, och faror utgör hinder på vägen. 
   Följ med en sista gång till Drakväktarens värld och upplev den hänförande avslutningen på triologin.
Såväl "Drakväktaren" som "Purpurdraken" har fått ett varmt mottagande och böckerna har tilldelats flera utmärkelser utomlands. 
   Carole Wilkinson har skrivit nio skönlitterära böcker och 24 läromedelsböcker. Läs mer om Carole Wilkinson och hennes författarskap på http://www.bdb.com.au/dragonkeeper/


Ett litet utdrag ur boken:
Porlandet från vattnet som föll i kaskader var det enda ljud som hördes. Det föll över en klipprand och samlades i en bred, mörk damm. Under ytan kretsade mörka skepnader - fiskars smala, pilande kroppar, och större, ovala former. Där vattnet var grunt växte tångruskor bland svarta stenar. ... En trollslända balanserade på dammens yta. Dess tunna ben var blodröda. Den långa, smala kroppen var förvånansvärt blå, som en skärva av den solbelysta himlen som hade fallit ned till jorden. Insekten hade två par känsliga vingar som var genomkorsade med svarta ådror. Varje vinge hade ett märke som såg ut som ett öga. Den kunde ha varit ett dyrbart smycke som en slarvig prinsessa hade tappat...

Förstår du att jag älskar böckerna. Underbart språk som vävs runt en otroligt fängslande historia. Läs böckerna!

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Nedslag hos bloggvännen Franz i England

Bloggvärlden har gett mig vänner över hela världen. Genom dessa bloggare färdas jag till för mig okända platser och tar del av deras detaljrika berättelser med många vackra foton.

Idag tänkte jag berätta om Ingrid som har bloggen Franz i England. Hon berättar om precis allting. Om hur en vardag kan se ut för en trebarnsmor utomlands. Om semesterresor runt om i världen, om olika träffar som svenska kvinnor utomlands har, maten de äter (mums) och mycket, mycket mer intressant!

Ingrid berättade om Boston Freedom Trail och det tyckte jag var ett oerhört intressant blogginlägg:

Boston Freedom Trail, är en dryg 4 km lång vandring genom Boston förbi åtskilliga historiska sevärdheter. Hela vägen är markerad i marken med röda tegelstenar eller målade röda ränder.

Vi följde de röda stenarna och kom till Park Street Church och Granary kyrkogården. Här hölls i början på 1800-talet den första söndagsskolan och den första fängelsehjälpen (första var, förtäljer inte historien, USA? världen?...). Viktiga antislaverital och berömda sångpremiärer har också skett här. På kyrkogården ligger många berömdheter begravda, inte minst TRE av de som undertecknade frihetsdeklarationen: Samuel Adams, John Hancock samt Robert Treat. Fem av de som dödades i Boston massakern (mer om den senare) är också begravda där.

Vi såg Old State House som byggdes 1713 och var ockuperat av britterna under revolutionen, men 1776 kunde invånarna höra Frihetsdeklarationen läsas från balkongen på detta hus. Idag inrymmer det ett museum om Bostons historia. Boston Massacre Site ligger precis i närheten och är markerat bland kullerstenarna. Boston massakern började som en liten dispyt mellan en perukmakarlärling och en britt, för att plötsligt övergå till ett upplopp där anslutande brittiska soldater som kom för att hjälpa till mot folkmassan som kastade stenar till slut öppnade eld mot dem, vilket ledde till fem människors död. Detta hände den 5 mars 1770 och anses vara startskottet till den Amerikanska revolutionen.

Läs hela Blogginlägget här. Då får du även se de fina bilderna som familjen har tagit av sin vandring genom Boston.

Ett annat spännande inlägg är besöket på Vita huset i Washington DC.

Så här berättar Ingrid:

När man kommer fram till Vita huset ser det ut precis som man ser det varje gång någon journalist på TV står framför det med staketet i ryggen, så det var faktiskt mer som en bekräftelse på vad jag väntat mig. Det jag däremot inte visste och hade en felaktig bild av, var hur det såg ut runt omkring Vita huset. Jag har alltid trott att det går en rak bilväg framför huset och på andra sidan vägen någon öppen vacker stenlagd plats. Så är det inte, utan det är en väg som svänger runt Vita huset och på andra sidan är en stor park som heter The Ellips och i förlängningen av den kommer man in i det som kallas the Mall i vilken det finns många monument och längs med vilken alla GIGANTISKA fantastiska museum ligger, bl a Air & Space museum där vi hade varit dagen före.

Läs hela inlägget här och se foton från familjens besök i Washington.

Kanske du nu har upptäckt ännu en intressant blogg som du hädanefter vill följa? Jag ser med spänning fram mot varje nytt äventyr med familjen Franz i England, och ute i världen!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Om det inte hade varit för Raoul Wallenberg...

Raoul Wallenberg var en svensk diplomat som under andra världskriget räddade tiotusentals judar genom att utfärda förfalskade svenska pass åt dem. Han kom att spela en hjälteroll i försöken att rädda judarna i Budapest. Med hjälp av så kallade skyddspass och skyddade hus, som Wallenberg genom förhandlingar med SS och den ungerska myndigheten sökte få respekterade, fick tusentals judar skydd mot nazisterna/fascisterna.

Raoul Wallenberg har blivit en symbol i kampen mot förföljelse och omänsklighet. Hans försvinnande i sovjetisk fångenskap har varit föremål för en mångårig diskussion. 1989 öppnades de sovjetiska arkiven och då hittades bevis på att Wallenberg sannolikt dog 1947 genom likvidering.

Tisdagen den 17 januari 2012 började det ungerska Wallenbergåret, 100 år efter Raoul Wallenbergs födelse.

Raoul Wallenberg är en person som ständigt har funnits i mina tankar när jag skrev mina böcker om andra världskriget, givetvis finns han med i faktadelen i båda böckerna. När jag i tisdags läste DNs artikel om honom, kände jag att jag helt enkelt var tvungen att skriva ett blogginlägget. Han räddade livet på många människor och han är väl värd att nämnas många gånger.

I DN berättar Kate Wacz att hon lever tack vare Raoul Wallenberg. Hon var tolv år 1944 då Nazi-Tyskland ockuperade Ungern. Hon berättar:

"Då gav mamma oss var sin cyankaliumampull. Den skulle vi svälja om vi deporterades och den hade jag alltid i fickan."

Tänk dig in hur det måste ha känts för Kate och hennes familj, och alla de andra drabbade.

Ungern hade under kriget varit en allierad till Tyskland och anti-semitismen var utbredd med diskriminerande lagar för den judiska befolkningen. Ändå hade inte regimen iscensatt några deportationer till förintelselägren.

Det ville tyskarna ändra på. Adolf Eichmann, senare dömd till döden i Jerusalem, sändes till Budapest för att organisera deportationerna och det skedde med en våldsam frenesi. Fram till sommaren hade över 400 000 ungerska judar skickats till en säker död, halva den judiska befolkningen.

Det var den offensiven som gjorde att den unge affärsmannen Raoul Wallenberg kom till Ungern. Den nybildade amerikanska organisationen War Refugee Board (Krigsflyktingstyrelsen) sökte personer från de neutrala länderna som kunde hjälpa de ungerska judarna. En ungersk-judisk affärsman i Stockholm tipsade om sin svenske medarbetare Raoul Wallenberg.

Kate Wacz familj fick bo i ett skyddshus, vilket räddade livet på dem. Hennes bror fick arbeta som springpojke åt Raoul Wallenberg.

Röda armén närmade sig, det skulle bara dröja dagar innan Budapest befriades. Den 17 januari 1945 for Raoul Wallenberg och hans medarbetare till staden Debrecen i östra Ungern för att träffa de sovjetiska befälhavarna. Hans fortsatta öde är än i dag höljt i dunkel.

Läs hela artikeln i DN här.

Varje gång jag läser fakta om andra världskrigets grymheter blir jag illa berörd. Nu har mina böcker På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa kommit ut och jag borde släppa ämnet. Men det klibbar sig fast vid mig och jag vet att efter allt jag lärt mig inför de här två böckerna, kommer jag aldrig att sluta engagera mig för att detta fasansfulla inte ska hända igen!

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Så det kan gå...

Igår morse skulle jag klappa vår äldsta katt, Silke, 16,5 år. Av någon anledning blev hon rädd. Jan säger att hon kanske inte hör så bra, eller ser så värst bra, vad vet jag. I alla fall fick hon panik och satte klorna i mig. Det var väl inga problem. Det har hänt förut. Det gäller bara att hålla handen still så släpper hon.

Men så var det inte den här gången. Hon lyckades nämligen fastna med en klo i mudden på min jacka. Då fick hon panik, körde tänderna hårt om mitt pekfinger och bet till samtidigt som hon klöste vilt med den fria tassen.

Först tänkte jag: Det är bara att stå still. Hon lugnar sig och slutar. Men hon blev bara mer och mer upprörd och det gjorde VÄLDIGT ont i fingret och över handryggarna där hennes klor gjorde små hål och rev upp långa ränder.

Till slut släppte hon i alla fall taget om fingret och blodet rann. Nu satt hon fast med båda tassarna i varsin mudd och mina händer var därmed låsta. Jag försökte skaka loss henne, men då satte hon tänderna i mig igen, i samma hål som tidigare. AJ, vad det gjorde ont!

Fortfarande med en tass inkörd i mudden på min högerärm lyckades jag lossa tassen som fastnat i mudden på min vänsterärm. Då släppte hon bettet om fingret och försökte springa därifrån. Men hon satt ju fortfarande fast, så hon voltade runt och klöste vilt med den fria tassen och försökte åter hugga tag i mig.

Jag fick snabbt handen ner i fickan, drog på en handske på min vänsterhand och lyckades få loss hennes klo ifrån mudden. Då blev hon lugn och stirrade förnärmat på mig. Undrar om hon tänkte: Varför gjorde du inte så tidigare?

Min pappa trodde att hon kanske hade blivit senil. Den tanken slog honom efter att jag hade berättade för honom att Silke för många år sedan varit borta nästan hela sommaren. Vi trodde att hon hade dött. Men så kom hon tillbaka. Utmärglad, mager och eländig. Och så rädd. Vi kunde inte ta i henne. Denna katt som älskade att ligga i knät, sitta på axlarna på husse, springa med mig på mina joggingrundor. Hon var nu livrädd för oss och vi fick inte komma i närheten av henne.

Vi undrade länge vad som hade hänt henne. Hade hon varit instängd någonstans? Hade någon stulit henne och hon hade rymt därifrån och varit på väg hem under lång tid? Hade hon blivit skadad?

Vi har aldrig fått svar på våra frågor och under åren har vi byggt upp vårt förtroende successivt. Men hon har aldrig blivit den där mycket tillgivna katten igen.

Och idag var det som om hon var tillbaka till den dag hon kom hem efter sin långa frånvaro...

På Facebook berättade jag om att jag hade blivit biten av min katt och genast började mina fb-vänner skriva att jag skulle kontakta läkaren. Pjosk tyckte jag. Men när allt fler tryckte på, tänkte jag att jag i alla fall kunde ringa vårdcentralen och höra vad de tyckte.

De sa att jag skulle komma in så snart som möjligt för jag behövde antibiotika. På eftermiddagen åkte jag in. Mitt bandage fick klippas upp, för fingret hade svullnat och där var en rejäl rodnad och på ena sidan av fingret blödde hålet, medan blödningen på andra sidan hade stoppat.

Det blev antibiotika och ett nytt rejält bandage indränkt i antiseptiskt medel. Tur att jag redan har en full dos stelkramp, annars hade jag fått en stelkrampsspruta också och det hade jag inte tyckt om!

Just det, sköterskan sa att jag skulle tacka mina envisa Facebookvänner som fått mig att kontakta vårdcentralen! Ett jättestort tack till er alla på Facebook, som fick mig att söka hjälp innan infektionen hade spridit sig allt för mycket!

Jag lovar dig, imorgon när jag smeker Silke tänker jag ha tjocka arbetshandskar på mig!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Skrivprocess: Bli den du skriver om / Uppslukas av berättelsen

Vet du att jag läser mängder av faktaböcker inför varje historisk äventyrsbok som jag skriver? Det är mycket intressant och givande, och medan jag läser väcks fantasin och berättelsen tar form inuti mitt huvud. Till slut har jag ett pärlband av idéer och det riktigt rycker i fingrarna att få skriva ned alla idéerna till en enda lång historia.

Till slut är det dags, då stänger jag in mig och skriver. Jag skriver och skriver och skriver. Och i det skedet ÄR jag på plats, jag ÄR varje person jag skriver om, jag KÄNNER vad de känner och jag UPPLEVER allt det som jag skriver om i min berättelse.

Jag lever mig in i berättelserna så mycket att jag knappt vet vad det är för väder utanför fönstret.

Minns när jag satt och skriv på min bok Vikingaträl. Jag hade varit och beställt stolar i möbelaffären. När jag satt och skrev om Theo och Ramona under vikingatiden, hur regnet öste ned, hur de kämpade i leran, då ringer telefonen. Jag lyfte luren och hörde någon säga: "Dina stolar har kommit!" "Okej, jag kommer!" svarade jag och lade på luren.

Jag skrev färdigt meningen. Hämtade min plånbok och bilnycklar, satte mig i bilen och körde och hela tiden var jag kvar hos Theo och Ramona i vikingatidens regn och rusk. Jag körde runt 4 mil. Parkerade, klev in i butiken och gick fram till först bästa säljare och sa vem jag var och att jag skulle hämta mina stolar.

Han frågade hur vädret var i Eringsboda. Det tog ned mig på jorden. För jag insåg plötsligt att jag inte hade en aning om vad vi hade för väder. Visst hade jag varit ute och gått med hundarna, men jag hade hela tiden varit tillsammans med Theo och Ramona och kämpat tillsammans med dem.

När jag svarade att jag faktiskt inte visste vad vi hade för väder, såg han lite förvånat på mig och sa: "Men du vet väl om ni har snö i alla fall?"

Ops! tänkte jag, för jag hade inte en aning om ifall vi hade snö eller inte. Jag vred hastigt på huvudet och såg ut genom glasdörren, där låg snön i ett tjockt lager på marken. "Nej, jag har faktiskt inte en aning, men ni har snö i alla fall" sa jag, och så skulle jag börja förklara att jag var författare och att jag var mitt uppe i min bok. Men jag behövde inte säga så mycket, för mannen visste vem jag var och skrattade bara åt mig.

När jag kom hem igen insåg jag hur mycket snö vi hade, att jag hade sopat snö från bilen och skrapat rutorna innan jag åkte iväg. Men hela tiden hade jag varit någon helt annanstans i mina tankar.

DET kallar jag att leva med sina romanfigurer, att uppslukas av dem, att bli den jag skriver om. Håller du inte med mig?

Kanske är det just detta skrivsätt som gör att läsarna skriver till mig att de inte "läser böckerna, de är där, de upplever vad personerna upplever och de känner sig som en av huvudpersonerna i berättelsen". Det tycker jag är fantastiskt fint beröm.

Låt dig nu uppslukas av dina romanfigurer, försvinn bort i fantasin och bli en del av dem, oavsett om du skriver en halvtimma/en timma/en hel dag. Bli ett med din bok, så kommer den att leva sitt eget liv och du kommer att skriva det bästa du någonsin har åstadkommit!

Lycka till!

Kramisar Kim
PS. Det var just Vikingaträl min agent läste innan han ringde till mig och sa "att han inte tog några nya författare, men han hade läst min bok Vikingaträl och var så mäkta imponerad att han ville ha världsrättigheterna på samtliga mina böcker och lansera dem över hela världen". Läckert! DS.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Kimselius läser ur sin bok Giljotinen om franska revolutionen

Franska revolutionen har fascinerat mig alltsedan jag som barn smygläste boken om Röda nejlikan som fanns i en bokhylla med "förbjuden" litteratur. Boken var otäck och  när sedan filmen kom tyckte jag den var mycket bra och otroligt spännande.

Med dessa minnen inom mig var det självklart för mig att skriva om franska revolutionen, Marie-Antoinette och kronprins Louis-Charles. Här kan du lyssna på när jag läser ett kort avsnitt ur boken:



Här kan du se mina researchfoton från Paris och Conciergerie där Marie-Antoinette satt fången innan hon avrättades med giljotinen.

Vill du veta mer om boken kan du Klicka här.

Hela boken är inläst som ljudbok.

Roade mig med att klippa ihop filmsnuttar från Bok & Biblioteksmässan i Göteborg 2011, som du kan kika på medan du lyssnar på min inläsning.

Hoppas du tyckte om filmen och min inläsning!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Reserchresa Snapphanar, Skeingeborg, Loshult / Loshultskuppen och Sporrakulla Gård

En underbar decemberdag 2005 gav jag mig iväg på researchresa i Snapphaneland. Det var en solig, lite kylig måndag, jag var på väg hem från Skåne till Blekinge efter att ha signerat. Färden genom snapphanebygden förde mig till många ställen. Bland annat till Skeingeborg. För att komma till den gamla borgen fick jag parkera vid bondgården och gå genom hagarna som var lätt frusna. Jag fick balansera över brädor utlagda över bäckar och ta mig fram över hala stenar för att nå mitt mål, ön där Skeingeborg låg.

Minns att jag ringde min väninna, för det kändes lite otäckt när jag var alldeles ensam där ute. Något ont fanns i min närhet, men där fanns inte en enda person. När jag senare läste på lite mer om Skeingeborg och läste sägnen om djävulen reste sig håret på mina armar.

Det här är en fantastisk plats som jag absolut tycker du ska besöka. Ta med picnicskorgen, för när du väl är ute på ön är där ljuvligt vackert, även en decemberdag. Jag kan föreställa mig hur det kan vara där en riktigt fin vårdag.

Skeingeborg - Biskopsfäste i gränsland
Enligt en sägen bodde en gång en borgherre vid namn Peder Oxe på Skeingeborg. Han var mäkta rik och tillika ogudaktig. Herr Oxe plågade sina underlydande så grymt att djävulen, i skepnad av en fin herre, ofta kom på besök för att spela schack med honom. Det hela slutade med att Peder Oxe en kväll åkte iväg med djävulen i hans kolsvarta fyrspann, för att aldrig mer komma åter. Efter sig lämnade han en skatt vilken ska ligga kvar än idag.

Skeingeborg byggdes som ett centrum i det dåvarande ärkebiskogsgodset, Björkeberga, troligen med ärkebiskop Absalon som byggherre. Genom en handling från 1100-talets mitt vet vi, att Björkebergagodset hade donerats till Lunds domkyrka. Det omfattade i stort sett nuvarande Verums socken.

Arkeologiska undersökningar har visat, att Skeingeborg uppfördes under slutet av 1100-talet. Murarna var ursprungligen 5 meter höga och hade en väktargång på krönet. Mitt på borggården låg ett stort trähus och längs murarna fanns enklare hus. Läget på borgön gjorde borgen lätt att försvara. Borgen upphörde att existera i mitten av 1200-talet. Den har inte beskjutits eller bränts, men är nedriven, kanske tvingade en belägring borgherren att ge upp.

Borgen var en av Danmarks största 1100-talsborgar och den mest regelbundet byggda. Varför man byggde denna praktborg i norra Skånes skogsland är ännu en gåta. En anledning kan ha varit, att man sökte en trygg plats där den farbara Helge å korsades av en väg. Kanske var borgen en kontrollplats för produktionen av järn och tjära eller var den en gränsfästning invid den gamla riksgränsen?

Färden förde mig vidare mot Loshult, eftersom boken skulle handla om Loshultskuppen och inte alls om Skeingeborg, men jag hade hört så mycket talas om den borgen att jag ändå ville besöka den.

Loshultskuppen
Efter att danska kungen landstigit i Skåne började svenskarna snabbt utrymma. Under reträtten blev Karl XI:s bagage och krigskassa stående på stora landsvägen vid Loshult, nära gränsen. Krigskassan bestod av större och mindre kopparplåtar, samt silverpengar med ett värde av 50.000 riksdaler. (Med dagens penningvärde motsvarar det många miljoner kronor!) Även Karl XI:s tält fanns med i lasten. Pengarna försvarades i stora trätunnor som stod uppställda på en mängd kärror. Bagaget var endast bevakat av en liten trupp svenska soldater. Den 24 juli 1676 plundrades foran i Loshult av snapphanar och ett tiotal danska soldater med befäl. Nio svenska soldater stupade. Resterande svenska soldater flydde över gränsen och lyckades få en liten del av lasten med sig.

Skatten delades upp mellan bönderna i gränstrakterna. En del av skatten blev efter många år återfunnen och kuppmakarna ställdes inför rätta. Men mycket av skatten kom aldrig till rätta och ligger sannolikt nedgrävd på många ställen ännu.

Det fanns egentligen inte så mycket att se i Loshult, mer än en bild på kopparmynten som jag i min tur fotograferade genom glasrutan, lite teckningar och berättelser om vad som hade hänt i Loshult. Men det visste jag redan eftersom jag hade läst research inför min snapphanebok.

Jag fortsatte färden till Sporrakullagård. Här på bilden ser du vägen upp till gården.

Här ser du Sporrakullagård



Sporrakulla gård

I den steniga skogsbygden i Östra Göinge kommun ligger den kulturhistoriskt värdefulla Sporrakulla gård. Den är belägen på en höjd i Kullaskogen utanför Sibbhult och omges av ett ålderdomligt kulturlandskap med stengärdsgårdar och hamlade träd. Riksantikvarieämbetet förklarade gården som byggnadsminne 1974. Därmed skyddas gården från rivning, ombyggnad samt inre och yttre förändring. Gårdsplanen får inte bebyggas eller förändras. När man kommer in i Sporrakulla gård kommer man först in i förstugan, till vänster har man själva storstugan, rakt fram en kammare och till höger det så kallade kistehuset. En trappa leder upp till loftet.

En av många sägner som finns runt Sporrakulla gård säger att när Gustav II Adolf 1612 gav sina soldater order om att bränna gårdarna i nordöstra Skåne, satte bonden på Sporrakulla upp en mängd ruskor kring sin gård. Då soldaterna närmade sig gården satte bonden fyr på ruskorna, soldaterna trodde då att gården redan stod i lågor och red vidare. Eftersom sägnerna runt Sporrakulla gård är många gör Sporrakulla skäl för namnet Göinges mest sägenomspunna gård.

Området kring Sporrakulla gård var bebott redan under bronsåldern. I hagmarken sydväst om gården finns gravhögar från denna period. Den första kända arrendatorn var Bendt Oredtzen. Han omnämns 1659, året efter Skåne blev svenskt, anklagad för att ha utspisat snapphanar. (Han är en av huvudpersonerna i min bok Snapphanar.)

När Johan Gyllenstierna 1677 for genom Skånes norra delar på sitt så kallade Edkrävartåg (vilket innebar att Skånes manliga befolkning fick betyga den svenske kung Karl XI sin underdånighet samt lova att inte ge husrum, eller bespisa snapphanar.), kom han i april till Glimåkra. Bland dem som skrev under handlingen fanns både Bengt Oredtzen och hans son Ola.

Den sista arrendatorn, Carl Persson flyttade 1964 och gården lämnades öde. Kullaskogen och Sporrakulla gård övergick 1983 i Stiftelsen Skogssällskapets ägo.

Stiftelsen, Östra Göinges Kommun och Glimåkra hembygdsförening ser till att den unika gården är tillgänglig för allmänheten. Under juni, juli och augusti hålls gården öppen lördag-söndag 13.00-17.00 Gården är MYCKET väl värd ett besök!

Sporrakulla gård sedd från baksidan

Naturen runt Sporrakulla gård

Det här var en av de bästa researchresor jag har gjort. Den var spännande, och förde mig till många nya platser mitt ute i ödemarken.

Den här resan gjorde jag för min bok Snapphanar.

Boken kom ut hösten 2006 och sålde snabbt slut.

Det kom en efterföljare till boken som heter Snapphaneresan.

Inför den boken gjorde jag också en av mina bästa researchresor runt om i Snapphanebygden. Den här gången  på sommaren. Här kan du se bilder från den resan.

Nu har du lärt dig lite mer om vår dansk/svenska historia. Hoppas att du blev så nyfiken på platserna att du själv vill besöka dem. Jag lovar dig, du kommer inte att bli besviken.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se