Så det kan gå...

Igår morse skulle jag klappa vår äldsta katt, Silke, 16,5 år. Av någon anledning blev hon rädd. Jan säger att hon kanske inte hör så bra, eller ser så värst bra, vad vet jag. I alla fall fick hon panik och satte klorna i mig. Det var väl inga problem. Det har hänt förut. Det gäller bara att hålla handen still så släpper hon.

Men så var det inte den här gången. Hon lyckades nämligen fastna med en klo i mudden på min jacka. Då fick hon panik, körde tänderna hårt om mitt pekfinger och bet till samtidigt som hon klöste vilt med den fria tassen.

Först tänkte jag: Det är bara att stå still. Hon lugnar sig och slutar. Men hon blev bara mer och mer upprörd och det gjorde VÄLDIGT ont i fingret och över handryggarna där hennes klor gjorde små hål och rev upp långa ränder.

Till slut släppte hon i alla fall taget om fingret och blodet rann. Nu satt hon fast med båda tassarna i varsin mudd och mina händer var därmed låsta. Jag försökte skaka loss henne, men då satte hon tänderna i mig igen, i samma hål som tidigare. AJ, vad det gjorde ont!

Fortfarande med en tass inkörd i mudden på min högerärm lyckades jag lossa tassen som fastnat i mudden på min vänsterärm. Då släppte hon bettet om fingret och försökte springa därifrån. Men hon satt ju fortfarande fast, så hon voltade runt och klöste vilt med den fria tassen och försökte åter hugga tag i mig.

Jag fick snabbt handen ner i fickan, drog på en handske på min vänsterhand och lyckades få loss hennes klo ifrån mudden. Då blev hon lugn och stirrade förnärmat på mig. Undrar om hon tänkte: Varför gjorde du inte så tidigare?

Min pappa trodde att hon kanske hade blivit senil. Den tanken slog honom efter att jag hade berättade för honom att Silke för många år sedan varit borta nästan hela sommaren. Vi trodde att hon hade dött. Men så kom hon tillbaka. Utmärglad, mager och eländig. Och så rädd. Vi kunde inte ta i henne. Denna katt som älskade att ligga i knät, sitta på axlarna på husse, springa med mig på mina joggingrundor. Hon var nu livrädd för oss och vi fick inte komma i närheten av henne.

Vi undrade länge vad som hade hänt henne. Hade hon varit instängd någonstans? Hade någon stulit henne och hon hade rymt därifrån och varit på väg hem under lång tid? Hade hon blivit skadad?

Vi har aldrig fått svar på våra frågor och under åren har vi byggt upp vårt förtroende successivt. Men hon har aldrig blivit den där mycket tillgivna katten igen.

Och idag var det som om hon var tillbaka till den dag hon kom hem efter sin långa frånvaro...

På Facebook berättade jag om att jag hade blivit biten av min katt och genast började mina fb-vänner skriva att jag skulle kontakta läkaren. Pjosk tyckte jag. Men när allt fler tryckte på, tänkte jag att jag i alla fall kunde ringa vårdcentralen och höra vad de tyckte.

De sa att jag skulle komma in så snart som möjligt för jag behövde antibiotika. På eftermiddagen åkte jag in. Mitt bandage fick klippas upp, för fingret hade svullnat och där var en rejäl rodnad och på ena sidan av fingret blödde hålet, medan blödningen på andra sidan hade stoppat.

Det blev antibiotika och ett nytt rejält bandage indränkt i antiseptiskt medel. Tur att jag redan har en full dos stelkramp, annars hade jag fått en stelkrampsspruta också och det hade jag inte tyckt om!

Just det, sköterskan sa att jag skulle tacka mina envisa Facebookvänner som fått mig att kontakta vårdcentralen! Ett jättestort tack till er alla på Facebook, som fick mig att söka hjälp innan infektionen hade spridit sig allt för mycket!

Jag lovar dig, imorgon när jag smeker Silke tänker jag ha tjocka arbetshandskar på mig!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se