Hur tröstar man någon som mist sin livskamrat sedan drygt femtio år...?
Finns det några ord som överhuvudtaget kan trösta när man mist någon man älskat innerligt i så många år?
"Livet går vidare!" Visst, livet går vidare, men aldrig mer på samma sätt, aldrig mer med samma person.
"Det blir lättare sedan!" Visst, det kanske blir lättare, men aldrig så lätt som det var innan, när man hade sin livskamrat vid sidan. Någon som hjälpte till att ta itu med alla vardagens små göromål, någon att diskutera med, någon att vakna upp med. Någon...
Dessutom finns rädslan där, att en dag vara den som behöver tröstas, vara den som mist sin livskamrat, att vara halv, vilse i livet och aldrig mer vara två... Aldrig mer vara VI, bara vara JAG...
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
onsdag 29 juni 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Djupt,fängslande,intressant och ändå kan mina ord inte beskriva det oerhörda du skriver om.
SvaraRaderaVarför finner jag det så ?
Jag har har arbetat i ca 40 år och arbetar fortfarande som sjuksköterska på medicinsk vårdavdelnig.Har under åren fått följa svårt sjuka patienter och anhöriga både före, under dödsögonblicket och efter döden.
Jag har fått ta del av tankar och livsöden.
Fått anhörigas tack för den hjälp och stöd jar kunnat giva. Därför är detta ämne du skriver om så fängslande för mig.
Skriv på.Det känns alltid bra att kunna rekommendera något att läsa i sorgens stund.
Birgitta
Nej jag tror inte att det finns några ord som kan trösta. Ord som annars är vägen in och ut i allt blir lätt överflödiga.
SvaraRaderaJag tror mer på att bara vara i den personens närhet. Inte truga att äta och sova utan köp hellre en låda med de mjukaste pappersnäsdukarna och mata fram dem allt efter behov.
Var tillgänglig även om den sörjande inte förstår att man gärna är det.
Det är inte svårt att förstå smärtan och förlusten om en människas lemmar, ben eller arm har amputerats. Tror inte att det är en större skillnad på att bli "amputerad" från sin livs kärlek och kamrat.
Kramar Ebba
Oj, ja det är verkligen jätte svårt! Själv tror jag att ord i detta fall är meningslösa. Ord kommer inte att trösta. Istället skulle jag se till att finnas tillgänglig för den sörjande personen. Vara en vän och bara umgås.
SvaraRaderaKram/Nellie C Lind
Hej Birgitta
SvaraRaderaTack för dina ord om min berättelse. De värmer. Speciellt din uppmaning om att du vill jag ska skriva mer sådant här. Har du kikat in under Tänkvärda berättelser här på sidan? Där skriver jag just den här typen av berättelser: http://kim-m-kimselius.blogspot.com/p/betydelsefulla-berattelser.html
För mig känns det bättre att skriva av mig sorgen, men jag vet att det är många som finner tröst i att läsa. Är glad om någon finner tröst i mina ord!
Tack för att du tittade in på min blogg och kommenterade!
Kram Kim
Hej Ebba
Du skriver så fint "en låda med de mjukaste pappersnäsdukarna"... Det hade jag inte tänkt på. Jag är sådan där så jag tar med mig soppa, frukt och en chokladbit... Inte pappersnäsdukar, men du har rätt, det är nog just det man behöver då. Idag har mina kramar, min armars stöd, min hand fått ge lindring under begravningen, när vi följde efter kistan...
Fortsätt skriv Ebba. En dag slår du igen, STORT!
Kram Kim
Hej Nellie
Tack snälla du för dina ord. Det är så sant det du skriver!
Kram Kim
Nej, det finns verkligen inga ord som hjälper i stunder som dessa. Däremot tröstar det säkert att se hur familj och vänner sluter upp och finns för en både praktiskt samt för att lyssna och prata. Att sedan lyckas leva vidare är en utmaning och en konst, som vi klarar olika bra.
SvaraRaderaHej Ingrid
SvaraRaderaMin svägerska är helt otrolig. Jag beundrar henne väldigt mycket för att hon orkar fortsätta leva, orkar skratta och vara glad. Visst kommer tårarna, både när vi är med och säkerligen oftare när hon är ensam.
Vi finns där, stötar, pratar och håller om. Ändå finns det ingenting vi egentligen kan göra för att ersätta den livskamrat hon har förlorat!
Kram Kim
Nej, inget kan ju ersätta en livskamrat, men att någon eller några andra nära finns där är så mycket bättre än om man vore HELT själv och med tiden uppstår förhoppningsvis nya nära relationer. Ibland blir det en ny livspartner, ibland nära vänner som man kan göra saker med som man tidigare gjorde med sin fru/pojkvän/något annat. Svårt att tro på när man är mitt i en sorg, men när man står lite vid sidan av upplever man det många gånger.
SvaraRaderaTur att din svägerska är stark!