Ja, så var den snart över...

Den här dagen har jag gruvat mig för ett par månader, min 56-årsdag. Inte för att jag tycker illa om att fylla år, eller bli äldre. Jag ser det som ett privilegium att jag får bli ännu ett år äldre.

Nej, jag har fasat för den här dagen eftersom jag nu blir äldre än min syster. Hon hade precis fyllt 56 när hon blev ihjälkörd av en bil. Min storasyster. Och man ska ju inte bli äldre än sin storasyster, det är liksom inte meningen. Men nu är jag på väg att bli det.

Jag ville göra något annorlunda av den här födelsedagen, stor fest, resa bort, vad som helst som inte liknade något jag gjort tidigare.

Födelsedagen blev annorlunda.

Vi var hemma, Jan, jag och alla hundarna. Hela dagen har vi ägnat oss åt att sätta ihop nya garderober, efter att första ha tömt de gamla. Det blev en hel del städning också. Dessutom har jag ätit grymt mycket tårta! Vi skulle nämligen ha rest bort och jag lovade ta tårta med mig, 16-bitars chokladmoussetårta. Min födelsedagstårta som jag äter en gång om året, en bit. I år har det alltså blivit många, många bitar eftersom vi aldrig kom iväg.

På ett annat sätt blev min födelsedag väldigt annorlunda också, eftersom det är första året jag är med på Facebook på min födelsedag. Där har jag idag 1.695 vänner, vilket innebär att jag har fått väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många gratulationshälsningar, både i min logg, genom meddelande på Facebook och på vanliga mail. Jag känner mig mycket firad och är jätteglad för alla hälsningar som hjälpte mig att göra den här dagen minnesvärd och inte lika hemsk som jag fasade för att den skulle bli.

Det har varit en ljuvlig strålande solskensdag där termometern visade på +17 grader som varmast. Vi har haft grillpremiär och dörrarna öppna hela dagen för första gången i år.

En fin födelsedagspresent fick jag också, i form av en enastående fin recension av mina böcker "Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland" och "Kimberlie - Ett nytt liv" (KLICKA HÄR för att läsa recensionen). En bättre present kunde jag inte få.

Tack alla ni som hjälpte mig igenom den här dagen, nu kan det bara bli bättre!

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter!

Kramisar till er alla från Kim
(Bilden är tagen idag, jag kisar en hel del eftersom jag hade solen rakt i ansiktet. Jag tycker jag är lik både min mamma och min syster på den här bilden.)

Humlesurr och livskvalité

Luften surrar av humlor när jag passerar Sälgträden runtom min trädgård. Det är som en alldeles egen värld runt sälgen vid den här tiden på året.

Sälgen är oerhört viktig för den biologiska mångfalden bland insekterna. Den är nämligen ensam i skogen om att erbjuda nektar och pollen när de första fjärilarna, humlorna, vildbina och flugorna vaknar eller kläcks ur sina puppor. Flera av bina är helt anpassade till denna växt och dör om de inte hittar en blommande sälg.

Nyligen har också upptäckts att många småfåglar besöker blommorna av sälg och vide för att dricka nektar. Det gäller särskilt sångare som just har återkommit från övervintringsområdena och är i dålig kondition efter en ansträngande flygning i flera hundra mil.

Därför är jag extra glad åt mina sälgträd.




Min stora tomt på två tunnland rymmer inte bara en vildvuxen del, utan även en blommande trädgård. När jag strövar runt i min trädgård hittar jag olika blommor överallt. Blommor jag själv planterat och försöker att utöka för varje år.






De här tulpanerna är ljuvliga och planterades förra året.










Det här är roliga små dvärgtulpaner, de kanske inte ens heter tulpaner, men de blommor först som vita, sedan kommer det gula på samma stänglar och därefter blir de lilaröda. Det bästa med dem är att de sprider sig för varje år!




Pingstliljorna är vackra, liksom påskliljorna och jag försöker hitta många olika sorter. Helst skulle jag vilja hitta den sort som sprider sig och blir fler och fler, men de jag planterade i min vilda del av trädgården har inte spridit sig hittills. Någon som har förslag på en sort som sprider sig snabbt?


















Tusenskönorna älskar jag och det är förbjudet att klippa gräsmattan där de blommor. Jag brukar plocka in dem i små vaser. Så vackra och de kommer alltid tidigt på våren.
































Första magnoliablomman är lite frostnypen.











Kanske att denna klarar sig bättre om det inte blir ännu fler frostnätter. Busken är full av knoppar och jag hoppas att jag ett enda år får se blommorna utan de frostnypna kanterna.















































Som du förstår älskar jag blommor, naturen och djur. Det bästa jag vet är att lufsa omkring i trädgården med mina hundar, kika på allt som kommer upp, se hur fåglarna tar fågelholkarna i besittning. Den svartvita flygsnapparen hackar ilsket på fönstret när han får syn på oss. Förra året blev det många ungar som satt på telefontråden. Ska bli spännande att se hur många det blir i år.

Att bo som jag gör, med naturen utanför fönstret, det är livskvalité och livsglädje. Det ger inspiration, harmoni och lycka. Det ger även mening åt livet.

Nu ska jag gå ut och lyssna på humlesurret under sälgen.

Vad njuter du av så här på våren?

Kramisar Kim

Boudicas strid mot Romarna, utdrag ur boken

Nu kan du läsa utdrag ur "Boudicas strid mot Romarna". Jag jobbar på febrilt med boken och är "snart" klart. Snart är relativt, eftersom huvudpersonerna i mina böcker ibland gör lite mer än vad jag har tänkt mig och då blir boken längre än planerat. Vi får se hur lång den här boken blir. Jag skriver på.

Här har ni något att sysselsätta er med i väntan på de nya böckerna:

"Vad är det här för något?" hade Theo sagt, och i nästa stund var ingenting mer sig likt.

Theo hade bläddrat i böcker som Ramona hade köpt på antikvariat. Han hade nyfiket lyft upp en av böckerna, en stor tjock bok, med gamla slitna läderpärmar. "Boudica, kelternas drottning", var titeln på boken. Men det var inte titeln, eller bokens utseende som hade fått Theo att undra, det var vad han hade funnit när han öppnat boken.

Han hade slagit upp boken på måfå, den hade varit trög att öppna, som om ingen hade läst den på många år. Många av sidorna satt fast i varandra och när Theo tog i lite extra för att öppna boken slogs den upp på mitten.

Både Theo och Ramona hade häpnat över vad de fick se.

Det var verkligen ingen vanlig bok Ramona hade hittat på antikvariatet. Den här boken var ett lönnfack! I mitten av boken var sidorna utskurna och i håligheten låg en brosch.

Innan Theo hunnit tänka på konsekvenserna hade han sträckt ut handen och lyft upp föremålet. Genast infann sig den välbekanta tidsförflyttningskänslan: omgivningen blev suddig och Theo kände sig yr. I nästa stund befann de sig på en helt annan plats.

Theo, Ramona och hunden Pluto stod i utkanten av en större by. Ramona bet sig i läppen och ångrade att hon hade valt just den boken i antikvariatet. Hon borde ha förstått att det var något lurigt med den, eftersom den liksom hade dragit henne till sig. Boken hade lockat henne och fått henne att köpa den.

Theo klämde hårt om smycket, så hårt att blodet sipprade mellan hans fingrar, som om han med ren viljestyrka skulle kunna förflytta dem tillbaka till deras egen tid igen. Han ville inte bli utsatt för en ny tidsresa, inte med Pluto vid sin sida. Det var alltid lättare om hunden inte var med, för när Pluto var med var Theo rädd både för Ramona och hundens skull. Ramona och Pluto var de personer han älskade mest i hela världen och Theo skulle hellre offra sitt eget liv än att låta dem råka ut för något.

Kiefer lyfte hastigt på huvudet, en rörelse i ögonvrån hade fångat hans uppmärksamhet. Han ryckte till av förfäran när han såg de två främlingarna med en hund stå och stirra på honom. Varifrån hade de kommit? Hur hade de kunnat dyka upp så hastigt? Han hade brustit i sin vaksamhet, förmodligen skulle han bli bestraffad. Keifer flög upp på marken med spjutet i sin ena hand och den grova påken i den andra, beredd att försvara sig, sin drottning Boudica och sin by. Han öppnade munnen för att ropa ut en varning till byinvånarna.

Nå, vad tyckte ni? Lät boken spännande?

Nu ska jag fortsätta skriva.

Kramisar Kim

Hur ser ditt skrivbord ut?

Idag har varit en riktigt, riktigt intensiv dag. De sista veckorna har varit intensiva och jag plockar fram faktaböcker, slår upp och har dem framme, skriver ut kapitel och letar på nätet. Allt läggs på skrivbordet.

Idag insåg jag att mitt skrivbord såg ut som ett mindre katastrofområde, jag fick knappt plats med armbågarna när jag satt och skrev. På kortet har jag bara tagit med den närmsta delen vid tangentbordet. Den "renaste" ytan. Ni skulle se resten av skrivbordet...

Så här ser det alltid ut när jag är i slutskedet av en bok. Jag har samlat på mig mycket material, letat och skrivit och inte tagit bort, för jag kanske behöver leta igen.

Just nu är det material för två böcker som ligger på skrivbordet "Theos Pompeji" samt Boudicas strid mot Romarna". "Theos Pompeji" är färdigskriven och ombruten, med andra ord ligger den som helt färdig bok med sidor och bilder. Nu ska jag bara läsa boken en enda gång till, därefter ska den iväg till tryckeriet. Boken har legat och "mognat till sig", sedan jag läste den sist och den har även skramlat runt i bakhuvudet på mig när jag gått och funderat på "Boudicas strid mot Romarna". Det är bra att göra så, för ibland upptäcker jag att det saknas något och då finns det fortfarande chans att lägga till det. Som jag gjorde idag.

Den här dagen känns som flera dagar. Gick upp tidigt och hängde på låset hos tandläkaren eftersom jag tappat en plomb, sedan åkte jag och handlade. Skulle egentligen ha handlat för helgen, det är ju min födelsedag på söndag, men jag var så inne i boken att jag bara hade en enda liten plastpåse med mig ut ur affären. Det viktigaste: Sojayoghurt, frukt och grönsaker. (Jan åker och handlar imorgon igen.)

När jag kom hem satte jag mig och skrev, Jan tog hand om hundarna och när jag gick för att laga lunch hade han redan lagat maten och den stod färdig och väntade på mig. Han förtjänar en medalj! Jag pustade ut med en promenad med Tola och funderade på det jag precis avslutat Boudicaboken med när jag lämnade datorn för lunch. Därefter gick jag tillbaka och satte mig och skrev igen. Helt koncentrerad, och vet du, det är då mina böcker blir som allra bäst. När jag lever med böckerna, är på plats och känner och upplever det som mina huvudpersoner gör.

Men när jag lever så här innebär det också att hemmet får stå åt sidan och jag vågar inte tänka på hur jag ska hinna städa innan min födelsedag. Kanske är det städat och fint när jag vaknar på söndag morgon, eftersom Jan vet hur jag är när jag är i slutskedet av en bok.

Just nu ser jag alltså inte bordsskivan på mina två stora skrivbordsskivor och då slog mig tanken: Hur ser det ut hos alla mina skrivande vänner? Har de ordning och reda, eller är det kaos och katastrofområde även hos dem när de är inne i ett intensivt skrivarskede?

Därför undrar jag: Hur ser det ut på ditt skrivbord?

Kramisar från Kim
med ett mycket rörigt skrivbord (men det bästa av allt är att jag hittar allt jag vill ta fram, jag vet var det finns i all röran).

Jag är rik

I stort sett varje gång jag är iväg och föreläser får jag frågan: "Är du rik?"

Svaret är självklart för mig: "Javisst är jag rik!"

Jag är rik på vänner, fantastiska vänner som alltid ställer upp och finns där när jag behöver dem. Som inte bryr sig om att jag låser in mig i månader och skriver och inte hör av mig till dem, som vet att jag inte har glömt dem. Att ha sådana vänner är rikedom.

Jag är även rik på upplevelser, eftersom jag upplever väldigt mycket under alla mina fantastiska researchresor inför varje ny bok. Jag får uppleva nya platser, möta nya människor och får nya vänner.

Jag känner mig oerhört rik, eftersom jag har så många fans som bryr sig om mina böcker, läser, kommenterar, skriver till mig, startar fanbloggar, fanklubbar och är aktiva runt mina böcker. Det är rikedom!

Rikedom innebär också att få göra just det som jag vill. Jag får arbeta med det som många bara drömmer om att få göra: skriva och försvinna bort i fantasin varje dag. Jag får vara författare, på riktigt!

Varje dag känner jag mig en aning rikare, när jag öppnar datorn och läser alla mail, alla kommentarer på Facebook och på min blogg, sådant berikar mitt liv. Jag känner att folk bryr sig, att jag är en del av även deras liv och det känns bra.

Varje dag som min åldriga far, 87 år, ännu är i livet gör mig rikare av glädje över att kunna prata ännu en dag med honom och höra honom berätta om sin dag.

Att få vakna tillsammans med min man Jan gör mig väldigt rik och lycklig. Att sedan gå och bli utskälld av alla hungriga hundar och utjamad av alla hungriga katter, det är ren och skär rikedom.

Att få gå ut i mitt eget lilla paradis och se hur det växer och gror i den stora trädgården... då äger jag miljoner och känner mig oändligt rik och lycklig.

I den stunden då jag får frågan känner jag mig också lite rikare, eftersom jag har mött nya människor, inspirerat dem och blivit inspirerad och på så sätt blivit berikad.

Rikedom för mig räknas inte i pengar, det är lycka, att få må bra, att ha vänner att lita på, att vara älskad, att vara en del av något, att få leva och vara frisk. Det är oändlig rikedom för mig.

"Ja, jag är jätterik, jag är mångmiljonär!"

Kramisar Kim
Fotot är taget när jag satt i en panel på Bokmässan i Göteborg 2009 och talade om kriget 1808-1809, eftersom jag har skrivit boken "Det glömda kriget 1808-1809". Här sitter jag med många kunniga, livserfarna män (Henrik Wilén, Antii Ylikiiskilä och Torkel Jansson) och känner mig liten och mycket nervös. Men oj så roligt vi hade tillsammans. Allt blev jättebra och nästa gång vi uppträdde tillsammans var jag inte alls nervös.

Astrid Lindgren och jag

För många, många år sedan träffade jag Astrid Lindgren på en förlagsfest som Raben & Sjögren hade. Jag brukar alltid säga att alla människor är lika, och ingen förmer än den andra. Ändå kändes det, ja hur ska jag säga, konstigt, fantastiskt, sagolikt och overkligt att träffa henne.

Vi växlade några ord och jag minns än idag hur hon såg ut. En klar bild i mitt huvud av en mörkblå tröja med stora fickor. Ståtlig och med pondus. Jag gör mig bilder av allting och har därför lätt att komma ihåg ansikten på människor, även om jag inte kommer ihåg deras namn. Astrid Lindgrens namn kunde jag, hon hade varit mycket på tv, jag hade läst alla hennes böcker, ja jag "kände" henne. För det tror man ju när det har skrivits mycket om en person, att man känner den personen. Men det gör man ju egentligen inte.

Det fanns många andra författare där, ansikten jag kände igen, men inte kunde sätta namn på. Efteråt vet jag att jag mötte bland annat Lennart Hellsing, som alltid lika färggrann.Talade med många personer, kände mig liten och visste inte riktigt vad jag skulle säga tillsammans med så många litterära personer. Då närde jag fortfarande drömmen om att bli författare inom mig. Att jag var med på förlagsfesten berodde på att jag arbetade för Raben & Sjögren på min Fotosättningsfirma som jag då hade, Roslagstext, som jag sedan gjorde om till mitt förlag. (Jag renskrev böcker för dem och gjorde färdiga boksidor på min maskin.)

Aldrig trodde jag att jag en dag skulle bli en "riktig" författare och inte bara en som skriv för byrålådorna, som jag hade gjort sedan jag var åtta år. Visst drömde jag om att bli författare, men efter att ha träffat alla de här stora författarna, kändes det som ett mycket ouppnåeligt mål.

Många, många år senare debuterade jag med min bok "Tillbaka till Pompeji". Boken gjorde dundersuccé och jag blev helt nedringd av massmedia. Mitt första tv-framträdande i direktsändning tyckte jag var en katastrof, men det kunde ha varit värre om jag inte hade träffat Jojje Jönsson och Siv, från revyn Stefan och Krister. De gav mig lite tips och framför allt sa de att jag skulle vara mig själv. Vilket jag också försökte, men det var inte så lätt.

Massmedia gav mig smeknamnet "Blekinges Astrid Lindgren", för att min debutbok hade sålt så oerhört mycket på en enda vecka. Det kändes väldigt konstigt, för den Astrid Lindgren jag hade mött var en sådan dam som jag önskade att jag kunde bli. En person jag såg upp till, inte bara som författare utan även som person. Hon vågade stå för sina åsikter och ömmade om det lilla. Att då få smeknamnet "Blekinges Astrid Lindgren" kändes oerhört stort och skrämmande.

På något sätt har smeknamnet gjort att jag ännu mer har försökt att bli en lika sympatisk och vänlig författare som Astrid Lindgren var. Jag hoppas att jag en dag lyckas "Gå in skorna", som mor alltid sa. Vilket innebär att jag lyckas axla det ansvar som smeknamnet har lagt på mig. Att jag lyckas inspirera, uppmuntra och glädja många, många läsare och människor och få dem att tro på en bättre värld och på sig själva.

Mötet med Astrid Lindgren gav mig ett minne för livet, men också en livsuppgift: att lära andra att älska orden lika mycket som jag gör.

Tänk vad ett möte kan föra med sig!

Kramisar från Kim
På bilden är jag och signerar min nyutkomna bok "Giljotinen" i min specialuppsydda Marie Antoinette klänning som jag bar hela bokmässan. Vilket fick många att ropa Marie Antoinette efter mig. Kände mig mycket fin i klänningen när jag provade den, men dagen när jag skulle bära den hade jag slagit sönder mitt ena knä, precis gipsat det, hade jätteont och gick med kryckor. DET är det minne jag har av klänningen, smärta och elände! Kanske passande eftersom boken handlade om Franska revolutionen...

Nu är den här, Theo och Pluto-muggen

Äntligen har muggen med Theo och Pluto-motivet kommit. Ni ser den på bilden här, när jag dricker te ur den.

Jag vet inte vad ni fans tycker, men jag tycker att muggen är jättesnygg, precis lika fin som förra årets mugg med motiv på Theo och Ramona.

Som vanligt kommer muggen att säljas på Bokmässan i Göteborg. I år hittar du muggen, böckerna och mig i monter B09:20 23-26 september.

Idag får det bli ett kort blogginlägg, för jag har tillbringat hela dagen på djursjukhuset Läckeby utanför Kalmar med min hund Tola. Hon korsbandsopererades i februari och i helgen svullnade hennes knä upp rejält. Jag ringde till Läckeby i helgen eftersom de hade jouröppet och fick tid idag. Därför var jag tvungen att åka hem från min skrivarstuga. Tola hade vätska i knäet, inflammation och feber. Nu ligger hon och sover, trött efter en lång dag. Jag måste ta igen den förlorar skrivardagen och jobba ikväll. Den som ändå vore hund...

Kramisar Kim

Skrivprocess, när allt finns där men inte kommer ut

Ibland händer det att jag har hela berättelsen inom mig, vet exakt vad jag ska skriva, men ändå inte får orden ur mig.

Ofta händer det när jag nästan är klar med en bok, det är som om jag medvetet drar ut på att skriva färdigt, för att jag inte vill släppa boken ifrån mig.

Trots att jag har orden på tungan hittar jag på annat att göra, plockar iordning papper på skrivbordet, besvarar mail, bloggar, är inne på fb, googlar på mitt namn, twittrar, spelar spindelharpan på datorn. Hela tiden ligger orden där, nästan ute i fingerspetsarna och bara väntar på att få komma ut.

När jag väl tillåter mig att släppa loss orden då är det som om en fördämningsvall brister och orden bara rusar ur mig, det kallar jag att "vrålskriva". Då existerar ingenting annat än skrivandet för mig, jag är ett med personerna, med berättelsen, med omgivningarna i själva historien, ja jag ÄR berättelsen.

Sedan känns det lite tomt och melankoliskt när orden är ute ur mig. "Jag skulle ha sparat dem längre" säger en liten röst inom mig, samtidigt som jag känner mig stolt och nöjd med mig själv, över att ha åstadkommit så mycket under en arbetsdag.

Nu har jag varit i min sommarstuga och vrålskrivit några dagar. Nu dröjer det inte länge innan Boudicas strid mot Romarna är klar.

Fanbloggarna fick smakprov ur boken igår. Vill ni läsa de smakproven kan ni gå in på:

Kimselius fanblogg KLICKA HÄR för att läsa texten.

Kimselius books KLICKA HÄR för att läsa texten.

Det finns även en splitter ny fanblogg som heter
Kimselius Idolblogg KLICKA HÄR för att läsa texten.

Det kommer mer smakprov och det dröjer inte så länge innan både Boudicas strid mot Romarna och Theos Pompeji finns ute i bokhandeln. Sommaren går ju över alldeles för fort och då är det augusti och du kan läsa båda böckerna.

Till dess kanske du vill läsa lite smakprov ur Theos Pompeji? KLICKA HÄR för att läsa texten.

Vi hörs snart igen!

Kramisar Kim

Himmelriket utanför mitt fönster

Att få vandra ibland bokträd och insupa den nästan berusande honungsdoften från vitsippor är något som alla borde få uppleva åtminstone en gång i livet. Jag har turen att få uppleva det varje dag just nu, när jag bor i min sommarstuga.














Min sommarstuga ligger i en bokbacke där marken nu är täckt av vitsippor. Det känns som ett helgerån att gå på tomten just nu, för var jag än sätter fötterna finns det vitsippor.

Doften är ljuvlig och de små vita blommorna är charmiga, tillslutna till små klockor innan solen nått dem, sedan öppnar dem sig till stora, vita vackra stjärnor när solstrålarna når fram. De är riktiga soldyrkare. Inte kan jag kratta bort fjolårens löv nu, då åker blommorna iväg. Jag tänker att löven blir mull som blir näring för nästa års vitsippor så att marken är ännu vitare nästa vår.

Mitt i detta himmelrike sitter jag nu och skriver, för här är min författarstuga, här låser jag in mig och skriver och skriver och skriver. När jag inte är ute och går och låter mig berusas av blomdoften och naturupplevelsen. Varje promenad i denna underbara natur ger energi och inspiration och jag skriver på. Hade det inte varit för Tola som är med, så hade jag glömt av att äta och gå ut. Men hon är min klocka och håller ordning på mig. Hon talar om när det är dags att gå upp på morgonen, dags att äta, ta promenad och när det är dags att gå och lägga sig.

Varje gång jag tagit en promenad i den strålande, värmande solen och upplevt blommorna och de kala bokträden, då vill jag inte gå in. Jag vill ta ut min dator, sätta mig på en stubbe och skriva. Men än blåser vinden kall och det är rätt skönt att komma in i värmen, sätta på en kopp te och försvinna bort i romartiden igen.

Hade svårigheter att komma in på min blogg idag, vilket gjorde mig väldigt frustrerad. Min lilla bärbara dator är min kontakt med yttervärlden när jag stänger in mig och skriver. Här kan min man, Jan, läsa vad jag sysslar med eftersom jag inte har så mycket tid att prata med honom när jag befinner mig i boken. På promenaderna tänker jag ut vad jag ska skriva när jag kommer in, rullar runt meningarna på tungan, smakar på dem och testar dem. När jag kommer in har jag bråttom att slå mig ned och få ur mig alla orden.

Det är först på kvällen, när hjärnan börjar bli seg och det känns som om någon hällt kola i den, som jag har tid att prata, men då är vi båda så trötta att det inte blir så värst mycket pratat i alla fall. Men snart är jag hemma igen och då bubblar vi på som vanligt. Tror faktiskt att Jan tycker det är lite skönt att jag åker iväg ibland, så att han får lugn och ro hemma... Eller så saknar han mig lika grymt mycket som jag saknar honom.

Nej, nu har jag inte tid att skriva här mer. Vi hörs imorgon igen, om jag kommer in på bloggen och kan slita mig från Boudicas strid mot Romarna, som är sååååååå spännande!!!!

Kramisar från Kim

Föreläsning Påarp Skola utanför Helsingborg

Idag har jag varit och föreläst på Påarps skola utanför Helsingborg. Trodde det skulle vara en liten skola, men se det var det inte. Det var en stor skola med många klasser och många underbara elever och lärare.

Jag föreläste för fyra klasser, 4:or, 5:or och 6:or. Alla var lika entusiastiska och hade många bra frågor.

Det är inspirerande att vara ute och föreläsa, men samtidigt blev jag väldigt tom och trött när jag var klar och skulle åka hem, kanske beroende på bilresan. Oj, vad mycket trafik det har varit. Mycket ovanligt. Det snöade och regnade om vartannat på vägen till Påarp.

Nu blåser det rejält runt husknutarna här i Skåne, där jag är kvar i min sommarstuga. Detta är min "skrivarstuga" och Jan sa skämtsamt att jag inte fick komma hem förrän jag skrivit färdigt "Boudicas strid mot Romarna", så det är väl bäst att jag jobbar undan ikväll och i helgen så jag kommer hem innan min födelsedag. Annars får jag ju inga presenter, men vad värre är, jag får inte min chokladmoussetårta som jag älskar och endast äter på min födelsedag. En gång om året... Tänk om jag missar det!

Hade glömt kameran idag, så det fick bli en gammal bild. Passar bra eftersom många klasser höll på att läsa just "Vikingaträl" i Påarps skola. Har bett att de skulle skicka bilder, kanske kommer de och då kan jag lägga till bilderna senare, för jag vet att det togs många bilder under mina föreläsningar.

Det kändes som högsta betyg när en av eleverna på sista lektionen sa: "Du kan väl komma tillbaka nästa år?" När dessutom en av lärarna sa samma sak lite senare, kändes det som om jag hade gjort ett bra jobb.

Har en känsla av att många blev inspirerade av mina föreläsningar för jag har fått många nya vänner på facebook, samt många meddelanden och frågor ifrån Påarpseleverna.

Ännu en dag lider mot sitt slut. Hade jag varit hemma nu hade jag packat ihop datorn och ägnat mig åt hemmet och hundarna. Nu kommer jag att fortsätta skriva på min bok, för här finns inte mycket mer att göra. Har ingen tv och inte tagit med mig några skönlitterära böcker, bara faktaböcker. Nu ska det jobbas!

Tack alla elever och lärare på Påarps skola för en fantastiskt trevlig dag tillsammans med er! Hoppas vi ses igen!

Kramisar från Kim