När orden inte finns...
Du har kanske märkt att jag inte har varit aktiv här på bloggen den senaste månaden.
Det beror på att jag veckan innan julafton miste en kär vän, Lena Westerlund.
Med ens kände jag mig ordfattig. Visste inte vad jag skulle skriva om här på bloggen, eftersom sorgen var så stark.
Lena och jag träffades en gång i veckan, hittade på nya saker, utforskade Blekinge, tränade hundarna, gick promenader, fikade, frossade i växtinköp, ja vi hade en heldag med härliga upplevelser varje gång vi gav oss ut på nya äventyr.
De dagar vi inte träffades pratade vi med varandra varje dag, oftast vid ungefär samma klockslag.
I början grät jag när klockslaget dök upp och Lenas röst inte längre skulle höras i mina öron.
Det var Covid19 som tog henne. Något hon varit så rädd för sedan pandemin bröt ut för ett år sedan. Vi höll avstånd, hade munskydd, besökte inte platser med mycket folk. När vi gick på restaurang väntade hon utanför, jag gick in och beställde mat, sedan satt vi ute och åt, på behörigt avstånd från alla andra och varandra.
Lena älskade julbestyren. Då skulle det städas och pyntas. Något som till slut blev hennes död, eftersom hon föll och bröt höften, hamnade på sjukhus, blev opererad. Allt gick bra och det planerades för hennes hemfärd på måndagen. På lördagen blev hon smittad av Covid19, på tisdagen var hon död. Så fort kan det gå. Det var chockerande och väldigt sorgligt.
Det känns som något fattas mig.
Vi har känt varandra sedan 1970-talet. Då träffades vi på hundutställningar och Sennenträffar. När jag flyttade till Blekinge 1995 tog vår vänskap fart och vi började umgås mycket.
En vän till mig och Lena sa "Vem ska jag nu ringa när jag har hundproblem!" För det var alltid till Lena alla ringde. Även jag dryftade hundproblem med henne, även om vi hade samma erfarenhet var det skönt att lufta sina problem med någon annan som hade samma kunskap.
Lena var hunduppfödare. Många av mina hundar har kommit från henne. Min Kiara är dotter till Smilla som Lena kramar så kärleksfullt på bilden.
Smilla var hennes allt. Det senaste året var Lena orolig för vad hon skulle göra den dag Smilla inte längre fanns. Vi tittade på hundraser, diskuterade vilka som kunde passa bäst.
Ett tag kom Gösta in i Lenas liv, en glad liten mopspojke på fem månader. Men det fungerade inte. Han var alltför ivrig på Smilla, som inte fick någon ro, något Lena tyckte Smilla förtjänade på ålderns höst.
Nu blev det istället Smilla som blev kvar när Lena förenades med alla sina änglahundar i himlen.
För mig var det självklart att ta över Smilla. Hon har varit en kär gäst hos oss under många år när Lena behövt avlastning. Smilla är en i vår flock och här kommer hon att stanna tills den dag hon förenas med Lena bland änglarna.
Saknaden över att ha mist Lena är överväldigande.
Allt eftersom åren går försvinner nära och kära ut ur mitt liv. Jag förstår min käre far som sa "Nu räcker det. Nu vill jag dö!" när han började närma sig 92. Alla hans vänner var borta.
Kanske kommer jag att känna samma sak om jag får gåvan att leva så länge.
Med Lena i minnet och Smilla, Kiara och Kotten vid min sida tar jag mig igenom dag för dag, tänker på löften jag gav min vän och är helt inställd på att uppfylla dem alla. Även om orden inte finns...
Till slut kom de då, orden och jag fick skriva av mig sorgen och saknaden. Kanske har jag nu dragit ur proppen och orden kommer att fortsätta flöda.
Just nu sitter jag med en klump i halsen, den gör fysiskt ont eftersom jag trycker ner den, saknaden, tårarna...
Ändå känns det som om jag tagit ett steg i rätt riktning nu är jag satt ord på sorgen.
Tack för alla fina år vi fick tillsammans, älskade vän. Vi ses i himlen!
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Boken får fyra stjärnor av fem möjliga. 
Inlägg
