onsdag 3 februari 2010
Läsarna är viktiga för mig
Kontakten med läsarna betyder mycket för mig, det är de som ger mig inspiration, det är de jag lyssnar på för att utveckla mitt skrivande. Det är läsarna som gör mig glad och får mig att känna att allt arbete jag lägger ned på varje bok är värt det, eftersom responsen är så stor ifrån läsarna.
Titta bara vilket arbete en av läsarna har lagt ned på kuvertet till mig (översta bilden). Jag får många sådana vackra kuvert, ibland står det "Till universums bästa författare Kim M. Kimselius" på adressen... Det får mig att le.
Ofta skickar skolor sina arbeten till mig, resten av bilderna är från eleverna på en skola som jag har besökt. På den skolan berättade jag att det ibland var väldigt svårt att komma på hur jag ville att omslagen skulle se ut. Eleverna blev inspirerade och gjorde omslag till boken "Tillbaka till Pompeji". En del av teckningarna kan ni se här på bloggen. Det var många fler teckningar.
Många brev berättar hur mina historiska äventyrsböcker har gett eleven högsta betyg på prov de har haft, i ett ämne där eleven först har läst min bok. Ofta skriver de "det kändes som om jag var med Theo och Ramona när jag läste boken, därför kom jag ihåg allting". Andra tackar mig för att jag har visat dem på det historieintresse de inte visste att de hade.
Jag älskar de vanliga "snigelbreven", alltså de brev som kommer med posten. De breven innehåller så mycket mer än ett mail. Ofta har läsaren skickat med foto på sig själv, ritat teckningar eller så innehåller breven små hemmagjorda presenter. I de vanliga breven berättar läsaren oftast mer om sig själv än vad de gör i mailen. Alla breven arkiverar jag i pärmar. Det har blivit många, många pärmar nu.
Läsarna lämnar ofta tips på vad de vill att jag ska skriva om. En del har redan skrivit början på böcker som de vill att jag sedan ska fortsätta skriva.
Deras brev utmanar mig också att förändra mitt skrivsätt, som till exempel när någon skrev: "Det är så bra med dina böcker för man vet att de alltid förflyttas i tiden i tredje kapitlet". Det fick mig att inse att så var det faktiskt och så fick det inte vara. Därmed förändrade jag mitt skrivsätt.
Jag minns för många år sedan när mina böcker "Tillbaka till Pompeji" och "Jag är ingen häxa" hade kommit ut, då mötte jag en kvinna på en parkering här i Blekinge. Hon undrade vad nästa bok skulle handla om och vad personerna i boken skulle heta. Därefter berättade hon att hon döpte sina barn efter mina böcker. Wow! Det tyckte jag var häftigt, annorlunda och samtidigt gjorde det mig lite stolt. Kvinnan berättade att hennes flicka hette Livia, efter Theos syster i boken "Tillbaka till Pompeji"...
I brevhögen från läsarna som jag hållit på att besvara under ett par dagar nu, låg ett brev från Livia. Den Livia vars mamma hade döpt henne efter min bok. Nu var flickan tolv år och älskade mina böcker. Jag blev så glad att hon skrev till mig, jag blev alldeles varm om hjärtat och lite blöt i ögonvrån. Tänk... på grund av min bok "Tillbaka till Pompeji" hade hon fått namnet Livia.
Förstår ni nu hur viktiga läsarna är för mig? Att få höra sådana här saker är stort för mig! Igår när jag skrev på Facebook att jag höll på att besvara brev fick jag frågan "svarar du personligen". Klart jag gör! Så länge jag orkar och tiden räcker till. Läsarna är viktiga för mig och det vill jag de ska veta.
Ett vykort från Nya Zeeland gjorde mig också mycket glad. Det var nämligen så att jag var och signerade i Stockholm före jul. Jag minns att jag signerade böcker till några som skulle resa till Nya Zeeland. Nu fick jag vykort från en flicka som fått boken "Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland" och läste boken under deras resa på Nya Zeeland. Hon berättade att de just då befann sig på en camping som stämde in precis med den beskrivning jag hade gjort av en campingplats i min bok. Flickan tyckte det var så kul för hon kände igen så mycket ifrån boken och var säker på att hon befann sig på samma plats som Kimberlie.
Det är just det som är meningen med mina böcker: Att man ska kunna läsa böckerna och sedan resa till platserna och se allt det jag har beskrivit i mina böcker. Blunda, ta ett djupt andetag och försvinna bort i fantasin flera hundra år, ibland flera tusen år, känna vingslagen från de svunna åren, människorna som en gång har levt där, känna sig delaktig i historien.
Fortsätt skriv till mig, inspirera mig och berätta för mig vad ni tycker om mina böcker. Gör det gärna i ett brev, eller här i kommentarer. Ni ska veta att ni läsare är mycket viktiga för mig. Tack för att ni finns!
Kramisar från Kim
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
hahahaha min var med ! :)
SvaraRaderafina bilder :)
SvaraRadera