Kinesiska muren på kryckor

En efterlängtad resa skulle äntligen bli av, jag skulle resa till Kina och vandra på Kinesiska Muren. En dröm jag hade haft i många år. Eftersom jag reser mycket i mitt arbete som författare brukar min man, Jan alltid säga: "Om du ska resa någonstans måste du skriva om det." Därför bestämde jag mig för att skriva om Kina, annars skulle jag ju aldrig komma dit. (Jag förstår Jan, eftersom jag förra året nästan aldrig var hemma på grund av att jag reste så mycket.)

För att resa till Kina och vandra upp och nedför Kinesiska Muren insåg jag att jag var tvungen att ha mycket bra kondition. Jag skulle med lätthet ta mig fram på muren, blicka ut över vyerna och njuta över att jag stod där, på muren, i Kina, en plats jag drömt om att komma till i många år.

Jag satte igång att träna. Så värst långt kom jag inte i min träning...Redan andra dagen när jag samlade ihop alla mina stora berner sennenhundar för att ge mig ut på ett par timmars rask promenad hände det som inte fick hända. En av de stora hanarna, 50 kg tung, kom rusande mot mig i full fart och träffade insidan på mitt knä. Tur i otur hade jag just lyft benet för att ta ett steg, annars kanske det kunde ha gått ännu värre. Men i alla fall slogs mitt knä sönder, på alla sätt och vis.

Det innebar att jag några månader senare när jag gick på Kinesiska muren var tvungen att använda kryckor. Inför resan hade jag packat ned gåstavar istället för kryckor, tyckte det såg tuffare ut. Men en av gåstavarna gick sönder under resan och jag hade bara en att använda.

När vi kom fram till Kinesiska Muren sa vår guide: "Vi kan antingen ta den svåra, branta delen av muren, som är en tuff klättring, eller så tar vi den lätta delen, där alla andra går. Därför har jag bestämt mig för att vi tar den tuffa delen, för då behöver vi inte slåss om utrymmet med så många andra."

Jag såg upp mot muren och tänkte: "Det där klarar jag aldrig!" Vilket är en mycket annorlunda inställning mot vad jag brukar ha, för normalt skulle jag ha sagt: "Det där är ingenting för mig, det klarar jag lätt!" Men efter några tuffa dagar med mycket promenader hade jag rejält ont i mitt knä. Dessutom kunde jag inte böja det mer än 30 grader, vilket gjorde allting extra jobbigt, men det är en annan berättelse.

Min väninna Anki hade följt med på resan, eftersom hon inte ville släppa iväg mig själv. Nu fick hon fungera lite som en "personlig assistent" istället för ett resesällskap. Vi började tillsammans vandra uppför muren. Jag är glad att Anki tycker om att ha picnic, för det innebar att vi fick sätta oss ner och vila lite då och då, och jag "njöt av utsikten" rätt mycket för att få en andhämtningspaus.

Det var bara ett par månader innan Olympiaden i Peking och från muren såg vi en stor reklamskylt för olympiaden.

När vi kommit en bra bit upp på den branta muren insåg jag att det inte gick längre. Trappstegen var jättestora och det gick brant rakt upp. Jag skulle aldrig kunna ta mig uppför dem. Så jag skickade iväg Anki och bad henne vara mina ögon. Sedan satte jag mig ned, besviken, så grymt besviken, för jag ville verkligen ända upp till toppen av den bit av Kinesiska Muren där vi var.

Många som passerade kommenterade min gåstav och önskade att de hade varit kloka nog att investera i en likadan innan de började vandringen uppför muren, för det var en tuff klättring, ingen direkt söndagspromenad. Jag log och nickade, alltför ledsen för att vilja prata med någon.

Det gick en stund och så kom det en grupp små, ihopkrupna, svartklädda japanska äldre män i öppna tofflor. För varje steg de tog gled de ned en bit i sina tofflor. Jag uppskattade deras ålder till runt åttio år. De stannade när de såg mig och började prata med mig, på japanska. Jag förstod ingenting. Men jag förstod andemeningen, eftersom de hela tiden talade även med händerna. De sa: "Inte ska du unga flicka sitta där, när vi gamla gubbar orkar gå uppför muren." (min egen tolkning)

Den ena mannen tog tag i min arm och lyfte upp mig. Han var stark! Sedan började han släpa med mig mot de branta trappstegen och jag tänkte: "Okej då, jag går väl några steg."

Det är pinsamt att behöva berätta att de äldre männen lämnade mig, eftersom jag gick så långsamt, ett steg i taget och använde armarna att häva mig upp med, istället för att lägga tyngden på mitt knä. De äldre männen vinkade uppmuntrande till mig, långt där ovanför. Vilket fick mig att kämpa på. Nu skulle jag upp!

Hela vägen uppför den här branta biten av muren stod där kinesiska försäljare som försökte prångla på mig det ena efter det andra. Först tackade jag artigt nej, men till slut hade jag så ont att jag bara blängde på dem och jag måste ha haft en fruktansvärd blick för de backade genast.

Jag kom upp! En mycket förvånad Anki skakade på huvudet åt mig och undrade varför jag inte hade stannat där nere. Jag berättade om de äldre farbröderna och hon skrattade.

När jag vände mig om och blickade bakåt, nedåt och insåg hur långt upp jag hade tagit mig tänkte jag: "Hjälp! Ring efter en ambulanshelikopter", för jag insåg att jag aldrig skulle kunna ta mig ned igen.

Men envis som jag är tog jag mig även ned, även om det tog lång tid och innebar att resten av gruppen fick vänta på mig. När jag anlände hade de suttit och fikat en bra stund och var utvilade, för mig var det bara att fortsätta gå.

Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig vilja ha varit utan den här upplevelsen. Jag tror inte att det är så många som har tagit sig uppför den branta delen på Kinesiska Muren på kryckor, eller rättare sagt EN krycka... och sönderslaget knä.

Jag har lovat mig själv att jag ska resa tillbaka och nästa gång ska det gå galant att ta sig upp. Jag ska springa upp, nej nu överdrev jag, men jag ska vara i betydligt mycket bättre form nästa gång än jag var när jag besteg Kinesiska Muren förra gången.





Boken jag skrev efter min Kinaresa heter Kinesiska Draken för att läsa mer om boken). Det är en av de bästa böcker jag har skrivit och absolut en av mina favoritböcker.

Resan var inte bara Kinesiska Muren, men om de andra upplevelserna berättar jag om en annan dag, till exempel Terrakottaarmén.

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar Kim
(Dagen därpå var mitt knä dubbelt så stort och sprängde, då gick vi hela dagen, himmelska fridens torg och Förbjudna staden och jag kunde tyvärr inte njuta lika mycket av omgivningen som jag hade önskat.)