Tider som flytt

Hon tummade på sin virkade sjal, den var nött och solkig samt full av hål. Hon försökte förklara för personalen att sjalen var trasig, men de sa bara att den skulle vara så. Men inte kunde sjalen vara full av hål, då skulle den inte värma henne.

Den gamla kvinnan, strök undan en slinga av grått hår från ansiktet och återupptog sitt arbete att låta fingrarna fara fram över sjalen och känna på alla hålen. För ett ögonblick fick hon något fundersamt i blicken. Kanske personalen hade rätt. Det var ju trots allt rätt många hål på sjalen. I nästa sekund kom en ung flicka in i rummet och kvinnan ropade:

"Kan du hjälpa mig?" 

Den unga kvinnan gick fram till den gamla damen, som satt rakryggad i karmstolen vid fönstret. Solen sken in genom fönstret och bildade en gloria runt den gamla kvinnans silvriga hår.

"Javisst tant, vad kan jag göra för tant?" sa den unga kvinnan och böjde sig fram mot den gamla damen.

"Det är hål här. Kan du hjälpa mig att laga dem?" sa den gamla damen och såg bedjande på den unga kvinnan. 

"Men..." sa kvinnan och visste först inte vad hon skulle säga, trots att det inte var första gången hon hade fått den här frågan. Det var en virkad sjal och hålen den gamla damen satt och fingrade på, det var mönstret i den virkade sjalen.

"Det ska vara så!" sa den unga kvinnan och log vänligt mot den gamla damen, innan hon vände sig om och gick bort till sängen där hennes gamla farmor låg och stirrade upp i taket.

Hon slog sig ned vid farmoderns sida, tog hennes skrumpna livlösa hand i sin och strök den, ömt och försiktigt.

"Jag är här nu, farmor", sa den unga kvinnan, böjde sig fram och kysste farmodern på kinden.

Farmodern reagerade inte, utan stirrade stadigt upp mot taket.

"Kan någon hjälpa mig?" ropade den gamla kvinnan från fönstret.

Den unga kvinnan blinkade bort tårarna som steg upp i ögonen. Det kändes så tröstlöst att komma hit. Hon fick ingen kontakt med sin farmor och hon kunde inte göra någonting för den gamla damen, som farmodern delade rum med. Kvinnan som varje dag ville ha hjälp med att laga sin sjal.

"Kan du inte hjälpa mig" ropade den gamla kvinnan igen och den unga kvinnan reste sig och gick bort till henne.

"Jovisst, kan jag hjälpa tant!" sa hon och tog bort sjalen från den gamla kvinnans axlar. "Vänta så ska jag laga tants sjal."

Hon gick bort till den gamla kvinnans säng, vek ihop sjalen och lade den vid fotändan av sängen och tog upp bomullsfilten som låg där. Med ett leende på läpparna gick hon fram till den gamla damen, lutade henne försiktigt framåt i stolen och svepte bomullsfilten runt den gamla kvinnans axlar.

"Sådär. Nu är den lagad!" sa den unga kvinnan och log frånvarande, eftersom hon fick en föraning av att hon själv skulle vara som någon av dessa två gamla kvinnor en dag. 

Den gamla kvinnan fingrade på bomullsfilten, strök över dess jämna yta och visade ett brett leende utan några tänder, eftersom de låg i sitt vattenglas vid sängen.

"Du är duktig du!" sa den gamla damen och klappade den unga kvinnans hand. "Du skulle kunna bli sömmerska när du blir stor, lilla flicka!"

Den unga kvinnan log och smekte den gamla kvinnans hand, sedan gick hon tillbaka till farmoderns säng, slog sig ned på stolen och tog den gamla kvinnans hand i sin.

"Farmor. Jag är här igen!" sa hon, som så många gånger tidigare, utan att få något svar.

Kramisar Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.