Att välja...

Hon hade beslutat sig, det hade hon. Men ännu hade hon möjlighet att ändra sig. Ännu hade hon inte tagit steget.

Hon väntade. Kanske någon skulle hindra henne i sista stund. Var det därför hon väntade? Ville hon att någon stoppade henne?

All ilska och smärta hon bar inom sig hade gjort valet lätt. Nu stod hon här på klippan, beredd att kasta sig utför. Varför skulle hon fortsätta leva, när hon inte längre hade något att leva för? Han med stort H, han som hon hade gett allt för... Han var borta.

Hon ville straffa någon för sin förlust, men den enda hon hade att straffa var sig själv. Därför stod hon här, beredd att ta sitt straff. Ändå var det något som fick henne att tveka, att vänta ännu en sekund.

Tårarna rann nedför hennes kinder, men hon kände dem inte. Hon såg ut över de vindpiskade vågorna, skummet som yrde runt klipporna som stack upp ur vattnet, långt där nedanför.

Skulle det göra ont? Skulle det gå fort? Hur länge skulle det dröja innan de hittade henne?

Skulle hon verkligen göra det här? Där kom den, tvekan, den där känslan som hon inte kunde sätta ord på. Den som blandades med ilskan, sorgen och smärtan. Hon svalde och blinkade bort tårarna.

Det skulle vara så lätt, bara ett steg rakt ut och sedan skulle all smärta vara borta. Men det var för lätt. Det var inte så det var menat att bli. Hon bet ihop om sin sorg och bestämde sig för att försöka fortsätta leva ett litet tag till. Kanske sorgen skulle släppa, kanske skulle det bli lättare med tiden... Om det inte blev så kunde hon alltid komma tillbaka hit igen.

Hon vände sig om och steg bort från klippkanten. Hon såg sin tonårsdotter stå svartklädd, precis som hon själv var, eftersom de just kommit från begravningen. Hon hade något att leva för, även om hennes man inte längre fanns kvar i livet.

Hon strök bort tårarna och kämpade fram ett leende när hon gick fram till dottern och tog hennes hand.

"Mamma, du skrämde mig! Jag trodde du skulle kasta dig utför klippan!" sa dottern.

Hon lyckades få till ett skratt och svarade:

"Men vilken dum tanke. Hur kunde du tro något sådant?"

Hand i hand vandrade de iväg från klippan och hon visste att när den dagen kom, då allting kändes alltför svårt att bära, skulle klippan och vågorna vänta på henne. Men den dagen hade ännu inte kommit...

Här kan du läsa mina tidigare Tänkvärda berättelser.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.