Njuter av att känna solen värma min kind och vinden rufsa om mitt hår. Det är inte alla som kan göra det längre. Det gäller att ta vara på den tid vi har, för den är alldeles för kort för en del, och ingen av oss vet när det är vår tur att lämna denna jord.
Igår var det min käre svåger Stig som lämnade oss. Hela hans familj fanns runt hans dödsbädd och försökte skänka honom kärlek och värme i hans sista stund på jorden.
Stig kämpade ända in i slutet med den styrka och envishet som han har gått genom hela livet. Det var svårt att se, men ändå på något sätt värmande, för trots att han inte var vid medvetande, trots att cancern tärt på honom, så var det ändå den vanlige envise Stig som låg där och klamrade sig fast vid livet med varje tungt andetag.
Min svåger var bara några år äldre än min älskade Jan, och Stig dog alldeles för tidigt. Skräcken griper tag i mig och jag ser mig själv sitta där, vid Jans dödsbädd, lika uppriven och utom mig av sorg som min kära svägerska Ann-Marie är just i den stunden. Förstår hennes rädsla och fasa inför ett liv utan sin man, för jag känner samma rädsla inom mig. Hur skulle jag orka leva vidare om jag förlorade Jan?
Det har varit några kämpiga år, med många dödsfall i familjen. Nästa vecka ska jag på begravning av min kära faster och snart är det ännu en begravning. Idag är en tung dag som vi trevande tar oss igenom, i vetskap om att det kommer många fler sådana här dagar.
Tankarna löper runt i huvudet och en stilla undran far genom mig: Vems tur är det nästa gång, när är nästa begravning? För frågan är inte OM det är någon i familjen som kommer att dö snart, utan snarare NÄR. Så blir det när man kommer upp i en hyfsad ålder och har fått vara med ett tag.
Jag har alltid varit glad för det lilla och njutit av stunden, men för varje år som går och för varje kär person som försvinner ur mitt liv, så är det som om luften blir klarare, allt omkring mig blir intensivare och jag känner en helt annan närhet till allt omkring mig. Det är det som kallas livet och jag tänker klamra mig fast vid det med samma kämparglöd och envishet som Stig gjorde, ända in i slutet.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
söndag 5 juni 2011
Döden knackar på
Etiketter:
Cancer,
Död,
Döden,
Kim M. Kimselius,
Min svåger,
Sorg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kram Kim! Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Det är mycket vemod när man blir äldre och insikten om hur viktigt det är att ta vara på nuet blir allt mer viktig.
SvaraRaderaHej Eva
SvaraRaderaJa, trots allt vemod gäller det att leva i nuet! Tack för kramen!
Kram Kim
På livets väg kommer de här stunderna och dagarna. Vi får leva med det smärtsamma och sorgen och ändå försökra uppskatta det som vi upplever runt omkring oss så länge vi lever. Kram till dig!
SvaraRaderaHej Monika
SvaraRaderaJa, tyvärr är det sådana dagar vi måste ta oss igenom, hur ogärna vi än vill...
Kram Kim
Hej Kim! Jag är verkligen ledsen för det som har hänt i din familj,och beklagar sorgen från hela mitt hjärta,och önskar att ni får mod och kraft att gå igenom det här sorgen.
SvaraRaderaLivet är en kamp som du vet och vi kommer att vara med dig i varje sekund och hålla dig i handen trots distansen.
Stor kram,Fatimeh
Tycker det har varit för mycket död hos er den senaste tiden. Men jag är glad att inget händer mig och BEUNDRAR DIG STORT för att du kan vara så himla glad och positiv och så jordnära och allt!
SvaraRaderaStor kram och tankar till dig, Kim!
Hej Fatimeh
SvaraRaderaTack kära du. Det känns tungt just nu. Känns skönt att ni är med oss i tankarna. Hälsa dina kära!
Kram Kim
Hej Izabelle
Ja, det har varit mycket död och elände de senaste åren, nu tycker jag att det får räcka för ett tag!
Åh, tack för dina fina ord och din kram.
Kram Kim
Tänk vad mycket olycka som händer runt dig nu med så många dödsfall! Jag kan tala om att sånt händer även oss yngre. När jag var 13 hade jag varit på 4-5 begravningar, hittills har jag varit på säkert 8 sammanlagt. Släktingar som inte fått leva så länge som de borde, och såna som har haft ett rikt och långt liv. Varje gång är det som ens själ dör en liten bit, samtidigt som man uppskattar de små sakerna i livet lite mer för varje upplevelse av död man erfar...Jag hoppas att du får riktigt fina begravningar och att ni firar deras liv istället för död :)
SvaraRaderaKära Kim - det svider i mitt hjärta. Jag lägger handen om din axel och går bredvid dig hela tiden. Jag gråter när du gråter<3
SvaraRaderaKram Ebba
Ännu en tung händelse att bära. Jag önskar dig, av hela mitt hjärta, en lättare tid framöver.
SvaraRaderaKramar!
Hej Trillingnöten
SvaraRaderaJa, det är alldeles för mycket just nu. Usch vad tråkigt att behöva ha gått igenom så mycket när du var så ung.
Håller med dig om att man dör en liten bit varje gång någon försvinner ur ens liv. På ettårsdagen av min systers död skulle alla samlas för att minnas henne. Men jag tyckte att vi istället skulle träffas på hennes födelsedag två veckor innan hennes dödsdag, för att fira att hon hade levt. (Ja, egentligen var det min syster själv som kom och sa det till mig, men jag vet att det är många som har svårt att tro på att man kan kommunicera med andar.)
Kram Kim
Hej Ebba
Gulle dig! Tack vännen!
Kram Kim
Hej Anneli
Åh, jag hoppas verkligen din önskan slår in! Tack!
Kram Kim
Hej Kim
SvaraRaderaJa det är svårt med alla som försvinner från oss. Detta år vill jag inte ha tillbaka och jag hoppas att allt bara blir ljusare. På mindre än 8 månader var det fyra av våra nära och kära som lämnade oss, först min svärmormor sedan min älskade far. Sedan fick vi ta det svåra beslutet att ta bort våran kära hund Flisan. Nu trodde vi i vår enfald att det fick vara bra, då avlider svärmor. På något konstigt sätt så fortsätter livet ändå hur det kan man inte svara på.
Många kramar Gunilla
Jag blir så ledsen när jag läser om vad som hänt. Ni har verkligen varit igenom för mycket av detta de senaste åren. Det är tur att du är stark och att ni har varandra när någon nära går bort.
SvaraRaderaTänker på er! Kram.
Hej Gunilla
SvaraRaderaVisst är det konstigt att eländet aldrig kommer ensamt utan alltid i grupp om flera.
Hoppas verkligen att ni får en ljusare framtid nu. Ett sådant hemskt år ni har haft. Och inte ens Flisan att trösta er med. Fruktansvärt.
Bamsekram till er båda från Kim
Hej Ingrid
SvaraRaderaTack! Dina ord värmer. Vet att vi inte är ensamma om att förlora våra nära och kära. Det förminskar inte vår sorg och gör den inte lättare att bära, men det gör att vi går vidare och tar stöd av varandra.
Kram Kim
Ja du Kim sorgen är ibland både outhärdlig i sin kraftfulla påverkan på oss människor. Man får svårt att se mening i det som sker oss och man förösker ofta fly ifrån det som känns. Tyvärr är det bästa att acceptera och tillåta sig själv att gå rakt igenom sorgen istället för att försöka gå runt omkring den
SvaraRaderaTänker på er och sänder kärlekoch omtanke via cyberspace
Kram
Emma
Tack Emma för dina fina ord, kärlek och omtanke.
SvaraRaderaKram Kim