Det kom ett brev som berörde mig djupt och som jag vill dela med mig av till dig:
"Jag har haft Leukemi.Fyra cellgiftsbehandlingar och en benmärgstransplantation. Nästa vecka ska jag upp till Umeå för ettårskontroll efter transplantationen. Jag har besegrat cancern. Tagit mig ut på andra sidan tunneln. Mycket starkare och mycket gladare. Har gett detta hemska monster en käftsmäll och vandrat vidare.
För mig är tid allt. Att få tid. Tid med barnen. Tid med vännerna. Tid med familjen och även tid för mig själv. Efter att ha kämpat mig tillbaka efter transplantationen så känner jag att jag vill vara med på allt. Göra allt. Inte missa nåt. Samtidigt så vill jag få tid att bara vara. Läsa böcker med min sexåriga dotter. Känna hennes mjuka hand på min, höra hennes miljoner frågor om vad som händer. Sitta nära. Kramas.
Jag vill få tid med min artonåriga bonusdotter som snart är på väg ut i vuxenlivet. Höra hennes tankar om livet. Höra vad som händer i hennes liv. Finnas där för henne. Jag vill få tid med min sambo. Mitt allt. Min stora kärlek och min bästa vän. Han som stått vid min sida under denna hemska resa. Inte för en sekund har han fått mig att tvivla på att vi skulle klara detta. Jag vill få tid med honom. Få tid att sitta med honom och prata. Fortsätta planera vårat liv. Tillsammans.
Att inte veta om man får fortsätta att vara en del av deras liv har varit hemskt. Skräckinjagande. Jag har förlorat ett år med mina barn. Jag har förlorat ett år med min sambo. Ett år som jag aldrig får tillbaka. Tid som alltid är förlorad. När man är cancersjuk så bestämmer man inte själv över sin tid. Man måste rätta sig efter vad läkaren säger. Man måste gå än hit och dit för undersökningar, behandlingar och skit. Nu är jag frisk. Jag bestämmer själv vad jag ska göra. Jag bestämmer själv vad jag ska göra med min tid. Jag gör det jag vill göra.
Jag lägger min tid på att leva. Varje sekund, varje minut, varje timme, dag som natt. Tid är ovärderlig. Inget man kan köpa för pengar. Du och endast du bestämmer vad du lägger din tid på. Glöm inte att ta vara på tiden. Man vet aldrig hur mycket tid man har. På ett ögonblick kan den vara borta. Och man får den aldrig tillbaka." /// Jenny
Efter att i år ha förlorat tre kära släktingar till den giriga kräftan, som vi kallade cancern när jag var barn, berörda det här brevet mig mycket. Det kom från Cancerfonden, som tackade för mina gåvor under året. Gåvor jag skänkt i samband med sjukdomsbeskeden, i samband med dödsfallen och bara som gåva för att hitta botemedel mot cancer. Vem vet vem som drabbas härnäst, jag, du eller någon annan som du eller jag har kär.
Vill du skänka en slant till Cancerfonden kan du göra det på 90 1951-4 eller gå in på Cancerfondens hemsida. Jag tänker fortsätta stödja cancerfonden, för en vacker dag kanske jag själv kommer att få hjälp av deras forskning... Vem vet...
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
onsdag 23 november 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Superbra och mycket rörande inägg om att alltid ta tillvara på sitt liv på allra bästa sätt. Livet är alltid för kort för något annat.
SvaraRaderaKram!
Djupt berörande<3
SvaraRaderaJag brukar göra som du när någon när o kär har dött även om dödsorsaken inte är cancer.
Förrförra året miste jag min bonussyster i lungcancer, vi var lika gamla, skilde bara en månad och tio dagar på oss. Vi var nio år när vi började "systra". Nu är hennes köttsliga syster (min andra bonussyster) sjuk i samma vidriga sjukdom, det ser inte gynnsamt ut för henne heller, deras far dog oxå av samma sak:-((
Tacksamheten är stor att det finns de som ändå blir hjäpta o ev botade pga att forskningen går framåt med bidrag från många människor.
Kram Ebba
Hej Anneli
SvaraRaderaHåller helt och hållet med dig om det!
Kram Kim
Hej Ebba
Minns när du miste din bonussyster, hemskt tråkigt. Nästan ännu värre är väl att hennes syster också har fått samma diagnos nu. Fruktansvärt! Undrar varför det är så mycket cancer nu, eller är vi bara mer medvetna om sjukdomen?
Kram Kim
Det här inlägget missade jag! Jag brukar också skänka pengar till cancerfonden då och då. Många, många i min närhet har dött av cancer. Nu har min svärmor fått lungcancer (efter att förra året ha besegrat livmoderhalscancer), Denna gången är den obotlig och hon måste gå på behandlingar för att stoppa förloppet...men hon blir aldrig mer frisk. Jag sörjer. Jag går inte ut med sånt på min blogg, det är ju mitt liv det handlar om och min svärmor har inte bett att blir nämnd och därför håller jag det borta...det finns med mig i alla fall, dagligen...Ska skänka en slant till jul! Kram på dig och tack för att du tar upp viktiga ämnen som detta!
SvaraRaderaHej Trillingnöten
SvaraRaderaHar lagt upp detta bland kommentarerna. Vill du att jag ska ta bort det?
Det är så svårt när någon får cancer, när man vet att de kommer att dö. Vad ska man säga? Hur ska man kunna trösta? Har själv gått igenom det, så jag på ett ungefär vad du går igenom.
Låt mig veta om du vill jag ska ta bort din kommentar och mitt svar!
Kram Kim
Mycket välformulerat brev! Denna hemska sjukdom som drabbar så många... det är i alla fall hoppfullt att fler och fler liksom Jenny, får chansen att leva vidare, tack vare forskning och god vård.
SvaraRaderaHej Ingrid
SvaraRaderaJa, tack och lov är det inte alla som dör längre. Tyvärr är det fortfarande allt för många som dör!
Kram Kim
Hej Kim!
SvaraRaderaTack för att du var så omtänksam och frågade om min kommentar! Du kan gärna behålla den här (jag tror att de flesta som läser min blogg tänker sig för och respekterar att inte föra det vidare!)
Tack vännen,
Kram!