Har jag berättat...?

"Har jag berättat om den gången jag bodde på ett gammalt hotell, långt ute på landet?" frågade han och hon ryckte på axlarna.

Hur skulle hon kunna veta om han redan hade berättat det, han reste så mycket. Hon kunde inte hålla reda på alla platser han hade besökt, och alla hotell han hade bott på. Dessutom brukade han alltid säga att alla hotell var lika: säng, bord, stol, toalett.

"Jag vet faktiskt inte", sa hon. "Berätta mer!"

Han såg glad ut över att hon uppmuntrade honom att fortsätta. Hon log.

"Det var ett sådant där gammalt trähus, på två våningar. Det låg centralt mitt i den lilla staden, med riksvägen passerande utanför hotellentrén. En gång hade det säkert varit ett populärt och mycket välbesökt hotell. Men nu hade det sett sina bästa dagar och det var med viss tvekan jag klev in över tröskeln till hotellet. Men vad skulle jag göra, jag var tvungen att bo någonstans och ett hotellrum är sig likt varthän man än kommer."

Där kom det, de ord han alltid sa om hotell han bott på när han varit ute och rest, tänkte hon.

"Det var rätt sent på kvällen när jag kom, kvällsmaten höll just på att serveras. Ja, det var ett sådant hotell där de hade speciella tider för kvällsmat och där man inte kunde beställa vad man ville ha att äta. Jag ställde väskan i receptionen efter att jag hade checkat in och satte mig i matsalen för att äta. Där satt ett äldre par vid ett bord i andra ändan av rummet. De nickade när jag kom in, men de sa ingenting. En gammal man,  med tofflor på fötterna, kom instapplande med en skål soppa och en tjock brödbit."

"Stackars dig!" sa hon, eftersom hon visste att han inte åt soppa.

"Ja, vad gör man. Jag åt och det var riktigt gott med det hembakta brödet till. Middagen var snabbt avklarad, det gamla paret hade precis passerat mitt bord, när jag reste mig upp och gick ut för att hämta väskan och gå upp till rummet. Mannen och kvinnan stod och väntade på hissen, de såg på min stora resväska och mannen sa: 'Det ryms inte alla oss och din stora väska i hissen, den är liten!' Jag svarade att jag kunde ta trapporna, lyfte upp min väska och började kånka den uppför den långa trätrappan som gick runt hisschaktet upp till andra våningen."

Så intressant, tänkte hon och kvävde en gäspning.

"Mitt rum låg allra längst bort i den långa hotellkorridoren. På golvet låg en heltäckningsmatta som sett sina bästa dagar och inte verkade alltför ren. Det var en smal korridor och jag skyndade mot mitt rum, låste upp dörren och förväntade mig ett mycket litet rum. Men jag blev väldigt förvånad, för rummet var stort och rymligt och låg i hörnet av hotellet. Därför hade rummet fönster åt två håll och gatljuset föll in och lyste upp mörkret innan jag hade tänt lampan."

Kom till poängen någon gång, tänkte hon och granskade sina naglar. Vågade hon ta fram filen och börja arbeta med dem, de var i behov av att filas? Nej, han skulle säkert bli arg, resa sig upp och gå och sedan skulle bråket vara igång.

"Som vanligt var jag noga med att inte sprida ut mina saker över hela rummet, det går lättare att packa ihop och ge sig av på morgonen då. Men den här kvällen kom en känsla över mig om att det var ännu viktigare än vanligt att allt var i ordning. Så efter att jag hade gjort nattbestyren lät jag inte necessären stå kvar i badrummet, utan jag packade ned den i väskan. När jag klädde av mig tog jag fram rena kalsonger och lade dem överst i min klädhög, satte sockarna i skorna och ställde dem framför resväskan. När jag granskade mina kläder kom jag att tänka på brandsoldaterna, hur deras kläder brukade stå, beredda för en utryckning. Jag skrattade till lite, innan jag kröp till sängs. Finns det lite mer kaffe?"

Hon reste sig, gick ut i köket och kom tillbaka med kaffekannan där en skvätt fanns kvar i botten. Hon hällde upp det sista av kaffet och ställde ned kannan på bordet. Hon visste att han skulle reta sig på det, men hon brydde sig inte, hon ville han att skulle berätta färdigt.

Han sörplade i sig allt kaffet innan han fortsatte sin berättelse.

"När jag bor på hotell har jag alltid lampan på toaletten tänd på natten och lämnar dörren öppen en liten bit. Tycker inte om att vakna upp i ett främmande rum i kolmörkret. Men det var precis vad som hände den här gången. Jag vaknade med ett ryck, medveten om att jag inte var ensam i rummet. Direkt insåg jag att lampan i badrummet hade gått sönder, för det var alldeles mörkt. Hjärtat började banka vilt i kroppen när jag såg en grupp människor stå samlade runt fotändan av min säng. De bara stod där, stirrade på mig, men de sa ingenting. Jag blev riktigt rädd. Jag famlade efter ljusknappen till sänglampan, fann den och tryckte på knappen. Men ingenting hände, rummet låg fortfarande i mörker. Inte ens gatlyktorna utanför kunde lysa upp mörkret i rummet."

Hon såg hur svettdroppar började tränga fram i hans panna och hon satte sig längre ut på soffan, för att komma närmare, för att höra bättre. Nu började det bli spännande.

"Människorna talade till mig, utan att öppna sina munnar. De skrek i mitt huvud: 'DET BRINNER! DET BRINNER! SKYNDA DIG DET BRINNER!' Först blev jag alldeles stel av skräck. Jag kunde inte gå upp medan alla människorna stod och stirrade på mig. I nästa stund kom jag på att jag hade ljusfunktion i min mobil, jag fann mobilen och satte på ljuset. Den lilla fyrkanten lyste upp mörkret och jag vände den mot fotändan av sängen. Det fanns ingen där! Nu tror du säkert att jag drömt alltihop, men så var det inte. Jag har inte berättat det för dig, men jag kan tala och se andar och det här var andar som kom till mig, för att varna mig att hotellet brann."

"Nej, det visste jag inte", sa hon. "Men jag tror dig!"

Han såg tvivlande på henne, sedan nickade han och fortsatte berättelsen.

"Med hjälp av ljuset från min mobil tog jag mig fram till min väska, hoppade i kläderna som jag placerat i den ordning jag skulle ta på mig dem. Därefter gick jag fram och kikade ut genom båda fönstren för att se om brandbilarna hade anlänt, om jag kunde se rök eller lågor, men jag såg ingenting. Allt var lugnt utanför fönstren, inte en bil, inte en människa. Jag fumlade med nyckeln i låset och med bävan sträckte jag ut handen mot handtaget. Jag var rädd att det var varmt av hettan från elden, jag var rädd att rök skulle välla in när jag öppnade dörren, eller lågor. Jag var riktigt, riktigt rädd för första gången i mitt liv. Till slut kunde jag inte dra ut på det längre. Jag slet upp dörren och stirrade förvånat ut i hallen. Där flödade ljuset, ingen rök, ingen eld. Jag skyndade mig ned till receptionen och väckte nattvakten. Jag undrade om allt var okej här nere och han såg yrvaket på mig som om jag inte var riktigt klok. Då berättade jag att jag inte hade någon ström på mitt rum, att  inga lampor fungerade. Han reste sig stönande upp från den sköna fåtölj där han suttit och sovit. Med ficklampan i handen följde han med upp till rummet och kontrollerade alla lampor. Ingen fungerade, precis som jag berättat för honom."

Han hade ett spänt drag över ansiktet och svettades ännu mer nu. Hon började faktiskt bli lite orolig. Tänk om han fick en hjärtinfarkt?

"Tillsammans gick nattvakten och jag ned och kontrollerade säkringarna, men allt var som det skulle. Vi tyckte båda att det var konstigt, eftersom inga lampor fungerade i mitt rum, men det fanns ingenting han kunde göra. Jag kunde ju inte gärna berätta för honom att jag hade sett döda människor stå vid min säng och säga att det brann. Därför frågade jag honom om det någonsin hade brunnit på hotellet. Han gav mig en underlig blick, sedan berättade han att halva hotellet hade brunnit ned vid en brand. Eftersom hotellet hade varit fullt hade många gäster brunnit inne och flera hade dött av rökutvecklingen. Det var många år sedan, när hotellet nästan var nytt, när det var populärt och alltid var fullbelagt, sa han. Jag fick min förklaring. Andarna hade bara kommit och berättat om det som hade hänt dem. Nattvakten frågade om jag ville ha ett nytt rum, men jag svarade att jag skulle ju bara sova så det gjorde inget om det var mörkt i rummet."

Han log ett sorgset leende och såg länge på henne innan han fortsatte prata. Hans leende hade gjort ont i henne, som om han med leendet ville säga henne mer än vad han kunde förmedla med ord.

"Jag gick upp till rummet igen. Samma proceduren upprepades med kläderna. Nattvakten hade lånat mig sin ficklampa och jag hittade i rummet med hjälp av den. Jag kröp ned i sängen och kände en otrolig lättnad när täcket slöt sig runt mig. Jag måste ha somnat genast, men det dröjde inte länge innan jag vaknade igen. Samma grupp människor stod vid fotändan och skrek DET BRINNER! DET BRINNER! Då såg jag det, ljuset. Det orange ljuset som böljade genom rummet och utanför fönstret. Jag slet av mig täcket och hoppade ur sängen. Träplankorna under mina fötter var heta och innan jag kom fram till bänken där väskan med mina kläder låg, rämnade golvet under mig och jag föll ned i lågorna."

Hon stirrade på honom, oförstående. Var det här ett skämt. Han sträckte ut handen och pekade mot tv:n som stått på medan de pratat. Ljudet hade varit nedskruvat, hon vände sig mot tv:n och såg hur brandmän bekämpade en brand. Hastigt vred hon upp ljudet och hörde en röst säga: "Trots att brandkåren var snabbt på plats gick inte det gamla hotellet att rädda. Elden hade ett våldsamt förlopp och polisen befarar att samtliga hotellgäster har omkommit i lågorna..."

"Men..." sa hon och vände sig om för att få en förklaring från sin man. Hade han suttit där och drivit med henne?

Hennes ögon vidgades och hon tog sig för bröstet när hon såg att den vita soffan var tom. Han var inte längre där. Men på platsen han hade suttit fanns svarta avtryck av en kropp, både på sätet och på ryggstödets vita tyg.

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.http://kim-m-kimselius.blogspot.se/p/har-kan-du-kopa-kims-bocker.html