Gästberättare: "Det här är ingen vanlig berättelse" av Linnea Withalaskolan i Vetlanda

Det här är ingen vanlig berättelse. Den är inte berättad av nån tonårstjej med kärlekstrubbel eller av en maffiaboss i Italien. Den handlar inte om politik eller historia. Inte om kriminalitet eller skolan. Den handlar om mig och är berättad av mig. Låt mig berätta om hur en dag kan se ut, så får vi se om du kan komma underfund med vem, eller vad jag är.


Nu var det morgon. Igen. De morgontrötta barnen lommade in i rummet, ställde iordning sina stolar och notställ, packade upp de glänsande instrumenten och satte sig, efter en stunds funderande på vilken stämma de tillhör, på varsin av stolarna med ruggliga blåa dynor. Snart kom fröken in med famnen full av noter och partitur och ställde sig på sin plats med ryggen mot mig. Som vanligt. Oförskämt, kan tyckas, men så gjorde alla. Tja, alla dirigenter i alla fall. När hårdrocksband övade här fanns det ju ingen dirigent, utan då kanske jag fick stirra in i en rufsig långhårig kalufs istället.


Barnen fick ett A från det skraltiga pianot som ständigt flyttades runt till olika delar av rummet - men aldrig ut genom dörren så länge jag funnits här, och det var ett stort antal år, det - och stämde instrumenten. Ester, Adam och Hussein fick precis som alla andra måndagsmorgnar hjälp av läraren Anita. Hon var rätt ny här, men redan väldigt omtyckt. Kanske just för att hon hjälpte dem att skruva fram rätt ton.


Jag hade tur som placerades här, och inte i nån tråkig lagerlokal eller ännu värre, på en toalett. Under alla dessa år fastankrad i väggen, har jag utvecklat ett visst musiköra, och kan faktiskt skilja på Brahms, Vivaldi och Takida.


Näst på tur var en stråkkvartett, och cellisten var det som ansvarade för beröringen av mig den här gången. Ljusrören hackade igång efter ett efter ett, precis som alltid, och de tre violinisterna och cellisten satte igång. När de svurit över trioler och återställningstecken i en timme var det dags för den långa pausen. Innan de lämnade rummet tog andreviolinisten på mig. Det blev skumt och dörren stängdes. Nu åt alla människorna. Lunch, kallades det har jag hört, när de äter mitt på dagen. I vilket fall blir det väldigt tomt här inne då.


Eftersom klockan hänger ovanför mig kan jag inte säga hur dags den sista gruppen för dagen kom in, men de avbröt sin övning tidigare än vanligt för att läraren tydligen hade ett möte. Hon gav mig ett snabbt tryck när hon stressade ut med håret på ända. Sedan var det tyst och mörkt i en evighet, innan det åter blev morgon och någon tog på mig.


Ja, så ser en dag ut. Inte så lattjo, kan tyckas, men kombinationen av musik, mycket utrymme för egna tankar och en liten beröring då och då passar mig fint. Dessutom känns det bra att kunna kasta ljus över människornas tillvaro då de önskar det.


Jag är en lampknapp!

Den här fina berättelsen var skriven av Linnea Samuelsson på Withalaskolan i Vetlanda.

Under våren har jag föreläst runt om i vårt avlånga land, mött många elever och arbetat med skrivprocessen. Eleverna har fått som uppgift att skriva en berättelse, om precis vad som helst. Den vinnande berättelsen publiceras här på min blogg OCH vinner en signerad bok.

Med andra ord har Linnea vunnit en bok genom sin mycket annorlunda, fängslande berättelse!

Här kan du läsa fler gästberättare.

Här kan du läsa om mitt besök på skolan.

Är imponerad av alla elevernas berättelse. Det var många som fångade mig direkt och höll mig fängslad genom hela berättelsen. Tack alla andra elever för era magiska berättelser!

Hoppas du tyckte om Linneas berättelse!

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok (Välj fritt bland mina utkomna böcker) Läs mer om Kinesiska Draken.

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.  

Här kan du köpa mina böcker.