Läs första kapitlet ur Anastasias öde

Anastasias öde av Kim M Kimselius

Nu kan du läsa det första kapitlet ur Anastasias öde, som en av korrekturläsaren skriver "Riktigt, riktigt bra!" om.

Utdrag ur Anastasias öde:

Hon satt gömd bakom en byrå och kikade fram på dem som inspekterade tsarfamiljens möbler som snart skulle auktioneras ut.

Hon var tvungen att svälja ned klumpen som växte i halsen, när minnena strömmade emot henne. Hon mindes sin far, så stolt och rak i ryggen, obändig, oförmögen att krossas, det hade hon i alla fall trott, men ödet ville annat.

Hennes kära mor, så vacker. Nu var hon betydligt mycket äldre än vad hennes mor hade blivit.

Syskonen, de kära och den sjuklige brodern, de älskade hundarna.

Nu var de alla borta sedan länge. Ödet hade varit grymt, format dem till ett liv de aldrig skulle komma att få leva.

Folk fingrade på bordets blanka yta, kände på sidentyget på soffan och fåtöljerna, de granskade, kritiserade och kom med lovord. Hon såg och kände irritation, längtan, sorg och förväntan.

Spänt väntade hon på de rätta personerna, medan hon lät tankarna fara.
Tänk vad många spekulationer det hade varit om tsarfamiljens öde, framför allt om Anastasias öde. Många hade utgett sig för att vara den överlevande storfurstinnan Anastasia. Hon tänkte på Anna Andersson som hade hävdat att hon var den försvunna storfurstinnan.

Varför skulle någon vilja påstå det? Det var ju att riskera sitt eget liv. Om man nu hade gjort sig sådant stort besvär med att fly undan döden, varför ville man då röja sin identitet?

Det var något hon absolut inte kunde förstå.

Själv hade hon hållit sig gömd under alla årtionden, följt alla diskussioner, smålett åt alla falska storfurstinnor som gjorde allt för att komma över tsarfamiljens förmögenhet, den som inte längre fanns.

Anna Andersson var den som var mest lik fastern, den som många länge hade trott verkligen var Anastasia. Hon suckade åt hur lättlurade människor kunde vara. Även hon och hennes familj hade låtit sig luras en gång för mycket, mycket länge sedan.

Hon var trött, hon hade levt alldeles för länge, upplevt alldeles för mycket, sett oändligt lidande och död.

Hennes ådriga gamla händer darrade när hon rullade fram rullstolen för att få bättre överblick över lokalen. Hon hade sett en bekant gestalt komma in i rummet.

Hjärtat började bulta som ett tonårshjärta, så som det en gång hade gjort när hon för första gången hade sett den unge mannen. Hon hade väntat och längtat efter att möta honom igen.

Nu stod han där framför henne, lika levande som sist, även om det skiljde oceaner av år mellan dem.

De fårade gamla kinderna blev lätt rosa och ögonen fylldes av tårar, när hon tänkte på allt hon hade kunnat uppleva, allt hon hade gått miste om, alla de kära som hade dött.
Han hade sällskap av flickan han hade talat så mycket om. De log mot varandra, vilket gjorde henne både upprörd och glad.

När han slog sig ned i soffan, smekte sidentyget och lade handen på träknoppen, för att i nästa sekund försvinna, blev det för mycket för henne.

Hon visste vad han skulle komma att uppleva, hon hade varit där, hon var en del av den unge mannens historia. Minnena vällde över henne och de gjorde ont. Så ont att hjärtat krampade och slutade slå.

Den gamla damen sjönk ihop i rullstolen och ur hennes hand gled ett kuvert där det stod Till Theo Aurelius....

Nå, vad tyckte du, lät det som en spännande inledning på Anastasias öde?

Det här är min 19:e historiska äventyrsroman om Theo och Ramona, och min 29:e bok. Hoppas du tyckte om det du läste.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 29 böcker. Foto Bertil Knoester.